Här finner du de senaste texterna jag lagt upp
på sajten, oavsett ämne. Det kan handla om
allt från politik och samhällsdebatt till
musiktips till vardagsskildringar ur min lyxtillvaro
som bekymmerslös playboy på nedre Eneborg…
5
december 2007
Allt
högre kvalitet på SFI?
Det
känns betryggande att veta att de nya svenskarna
får gedigna kunskaper i ärans och hjältarnas
språk...
.............................................................................................................................
3
december 2007
Tankar kring Josef Fares "Leo":
Brottsoffrets
perspektiv behövs som motvikt
Josef
Fares nya film Leo hade premiär häromdagen.
Efter att skapat sej ett namn med lättsamma feel
good-rullen Jalla! Jalla! och humoristiska
Kopps gjorde Fares den mera allvarsamma Zozo.
Och nu berättar han en helt annan typ av historia.
Leo är våldsam, mörk, pessimistisk
och djupt tragisk. Utan att avslöja alltför
mycket av handlingen kan man i korta drag beskriva filmen
så här:
30-årige
Leo och hans flickvän utsätts helt oförskyllt
för ett grovt våldsbrott. Leo kan inte hantera
det trauma och den kränkning detta innebär.
Han blir dessutom oerhört frustrerad över
att polisen inte lyckas få tag på gärningsmännen,
och han ägnar alltmer tid åt att fundera
över hämnd. Dessa tankar och känslor
driver honom in i en destruktiv, nedåtgående
spiral som slutar i katastrof.
Någon
recensent (jag minns tyvärr ej vem) menade att
Leo ger en förenklad, ”svartvit”
bild av våldsbrottslighet, eftersom gärningsmännen
– ”de onda” – aldrig problematiseras.
Fares film, menade denne recensent, säger ingenting
om de psykologiska eller sociala mekanismer som får
människor att begå grova, till synes meningslösa
våldsbrott. Detta är förvisso en korrekt
iakttagelse. I berättelsen om Leo är de onda
kort och gott onda, någon förklaring till
ondskan gives inte. Detta kan förstås ses
som en brist i Fares film. Men det kan paradoxalt nog
också uppfattas som en styrka. Fares har –
säkert helt medvetet – valt att helt fokusera
på offret. Han vill visa hur ett banalt, oplanerat
våldsbrott; ett av de tusentals fall av oprovocerat,
meningslöst gatuvåld som sker varje år,
kan slå sönder inte bara offrets liv, utan
i förlängningen också de anhörigas
liv. Fares verkar också vilja visa på den
fara det innebär när människor inte längre
litar på att polisen och rättsväsendet
gör sitt jobb. I värsta fall leder det till
att människor tar lagen i egna händer, med
medborgargarden och hämndaktioner som följd.
I
debatten kring brott och straff läggs ofta stor
vikt vid att problematisera och psykologisera bilden
av gärningsmannen. Man vill visa förståelse
för brottslingen, och man vill påvisa att
det ofta är sociala och/eller känslomässiga
problem som gör att en människa blir kriminell.
Liknande tendenser finner man även i film och litteratur.
Brottslingens ”ondska” skildras som en konsekvens
av dåliga uppväxtförhållanden,
barndomstrauman, psykiska problem, missbruk, socialt
utanförskap, osv.
Dessa
försök att förklara våldets och
kriminalitetens mekanismer är förstås
viktiga. Ingen människa föds ond, och vi bör
givetvis försöka förstå vad som
får vissa individer att begå till synes
oförklarliga, meningslösa våldsbrott.
Men det har sina risker att alltför ensidigt fokusera
på gärningsmannens psykologi. För det
första riskerar man att i någon mening befria
gärningsmannen från ansvar. Den ”stackars
brottslingen” framställs som ett offer för
olyckliga omständigheter, och man bortser från
det faktum att alla vuxna människor – under
förutsättning att de är vid sina sinnens
fulla bruk – har möjlighet att göra
val, och har ansvar för sina val. Dessutom glömmer
man lätt bort den som bör stå i centrum
när man diskuterar brottslighet, nämligen
offret. Även om gärningsmannens bakgrund kan
vara nog så tragisk är det ju ändå
offrets lidande och (eventuella) möjlighet till
upprättelse som bör sättas i främsta
rummet.
I
Leo har alltså Josef Fares valt att skildra
brottslighet ur ett annat perspektiv än det gängse.
Han bryr sej inte om att problematisera brottslingen,
utan fokuserar helt på offrets lidande och behov
av upprättelse. Kanske kan man hävda att han
därmed förmedlar en förenklad bild av
brottslighet. Men jag menar att denna bild behövs
som motvikt. Det är faktiskt hög tid att någon
ger offren en röst och sätter deras känslor
i centrum.
Rolf
Hansson
3
december 2007, ej tidigare publicerad
.............................................................................................................................
1
december 2007
Markus
frisyr – ett filosofiskt problem
”Vårdad
klädsel” var a-sidan på Kriminella
Gitarrers första singel. Den släpptes 1977
och brukar anses som den första svenska punkskivan.
Titeln syftade på de klädregler som på
den tiden gällde på många dansställen,
och som uttryckligen brukade stå i dansrestaurangernas
annonser. Det faktum att man i en annons för t.ex.
Baldakinen kunde skriva att gästerna skulle ha
”vårdad klädsel” visar att det
måste ha funnits en hög grad av konsensus
kring vad vårdad klädsel innebar. Folk förstod
alltså vad som avsågs med vårdad klädsel,
utan att man behövde förklara detta närmare.
Jag förmodar att det för män betydde
kavaj, skjorta och slips. Hur kvinnor förväntades
klä sej för att uppfattas som ”vårdade”
är jag mera osäker på.
I
mitten av 1980-talet, när jag själv blivit
gammal nog att gå ut på dansställen,
hade såvitt jag minns begreppet ”vårdad
klädsel” försvunnit från nöjesetablissemangens
annonser. Krogägarna hade förmodligen insett
att begreppet var alltför vagt och svårtolkat,
och man såg sej tvungna att mera konkret beskriva
hur gästerna förväntades vara klädda.
Det brukade t.ex. stå ”ej blåjeans
och trätofflor”. Numera verkar sådana
klädkrav helt ha försvunnit, förmodligen
för att det inte finns någon allmänt
vedertagen uppfattning om vad som är ”vårdad”
eller lämplig klädsel på ett dansställe.
Inom mode och popkultur finns fler trender än man
orkar hålla reda på, och varje subkultur
har sina specifika klädkoder.
Senaste
veckan har flera tidningar tagit upp historien om 26-årige
Markus Persson som blivit avstängd från sitt
arbete som reklamskyltsmontör för att han
har håret i spretig punkfrisyr och dessutom färgat
en del av det illrött. Markus menar förstås
att hans frisyr inte borde spela någon roll så
länge han sköter sitt jobb. Hans chef menar
å andra sidan att kunder blir skrämda av
Markus hår, och stödjer sej på ett
anställningskontrakt där Markus förbundit
sej att ha ett ”vårdat utseende” på
arbetet. Problemets kärna är alltså
vad man egentligen lägger i begrepp som ”vårdad
klädsel” och ”vårdat utseende”.
För Markus är det förmodligen självklart
att hans frisyr kan ingå i ”ett vårdat
yttre”, medan det för chefen är lika
självklart att den inte kan det.
Det
kan tyckas banalt att diskutera hur man tolkar ett begrepp
som ”vårdad klädsel”, och konflikten
mellan Markus Persson och hans chef är förstås
en trivial skitsak som pressen blåst upp in absurdum.
Diskussionen illustrerar dock hur Sverige förändrats
på trettio år. 1977, när klippanpågarna
i Kriminella Gitarrer ondgjorde sej över dansrestaurangernas
klädpolicy, levde vi fortfarande i hög grad
i ett folkhemssverige som var etniskt, socialt och kulturellt
homogent. I dåtidens Sverige kunde man med självklarhet
tala om ”vårdad klädsel”, eftersom
det rådde en utbredd konsensus kring hur begreppet
skulle förstås. Sverige anno 2007 är
helt annorlunda. Det är - såväl etniskt,
kulturellt och religiöst som socialt och ekonomiskt
- ett betydligt mera heterogent land. I dagens Sverige
kan man följaktligen inte använda ett begrepp
som ”vårdad klädsel” och förvänta
sej att alla ska tolka in ungefär samma saker i
det. Kläd- och utseendekoder är ju kulturbundna,
och kan variera mellan såväl olika etniska
grupper som mellan olika subkulturer, eller mellan olika
socialgrupper. Nu råkade diskussionen handla om
Markus Persson och hans val av frisyr. Den kunde lika
gärna ha handlat om huruvida en elev får
ha burka eller niqab i skolan, huruvida en badvakt på
en offentlig badanläggning kan ha kroppen täckt
av tatueringar, huruvida en polis får bära
slöja i sitt yrkesutövande, eller huruvida
en lärare får ha på sej turban på
jobbet.
Egentligen
handlar alla dylika diskussioner om ett klassiskt politiskt/filosofiskt
problem; nämligen konflikten mellan den enskilda
individens personliga frihet och samhällets rätt
att begränsa densamma. I ett homogent samhälle
är avvägningar mellan individens frihet och
samhällets behov av gemensamma normer ofta ganska
enkla. De flesta tycker ju ungefär likadant, och
det blir sällan konflikter. Men ju mera heterogent
ett samhälle blir, desto svårare blir dessa
avvägningar. Det som av en individ uppfattas som
en självklar personlig frihet kan av någon
annan uppfattas som en oacceptabel kränkning eller
provokation. Det kan gälla allt från rätten
att ha punkfrisyr på jobbet till rätten att
teckna profeten Mohammed som rondellhund.
Markus
Perssons frisyr må vara en banal struntsak. Den
principiella diskussionen om individens frihet kontra
samhällets rätt att begränsa denna frihet
är dock viktigare än någonsin.
Rolf
Hansson
1
december 2007, ej tidigare publicerad
.............................................................................................................................
25
november 2007
Från
honky tonk till afrofunk:
Mest
spelat i novembermörkret
Dags
för en lista med mina favoritlåtar just nu.
Följande låtar är bäst i världen
just den 25 november 2007. Imorgon kan det vara några
andra…
Nutid:
Dwight
Yoakam: Close up the honky tonks (från
Dwight sings Buck, 2007)
Buck
Owens countryklassiker görs här i långsamt
tempo, med ett släpigt, tillbakalutat soulgroove.
Ingen annan artist än Dwight Yoakam skulle kunna
göra en sådan version av en traditionell
honkytonk-låt och få det att funka. Resten
av plattan utgörs av mera konventionella versioner
av Buck Owens-material, men håller ändå
hög klass. Dwight regerar fortfarande!
Sven
Zetterberg: Ain´t no hurry to go home
(från Hollerin´ up a storm,
2007)
Genom
att blanda den renodlade bluesen med starka soulinfluenser
har Sven Zetterberg under de senaste 10 – 12 åren
etablerat sej som den ende svenske bluesartisten som
håller internationell klass. På sitt senaste
alster går han dock tillbaks till traditionell
blues av 1950-talssnitt, vilket känns som lite
av en besvikelse. Men, okej, Zetterberg är bra
på det han gör, och plattan har sina höjdpunkter.
Mitt favoritspår är denna ballad med influenser
från Cookie & The Cupcakes ”swamp pop”.
The
Budos Band: King cobra (från
The Budos Band II, 2007)
Suggestiv
afrofunk av ett gäng New York-musiker som ingår
i kretsen kring Daptone Records (Sharon Jones, Sugarman
3, etc.). Låter som en uppdaterad version av Mulatu
Astatqés klassiska inspelningar.
The
Pretty Things: Dearly beloved (från
Balboa island, 2007)
De
gamla 60-talsrelikernas comebackskiva har höjts
till skyarna av en del recensenter. ”Detta är
plattan Stones borde ha gjort”, var det någon
som skrev. Själv håller jag inte alls med.
Balboa island är en riktigt seg, gubbig
historia som förmodligen bara intresserar obotliga
60-talsnostalgiker. Ett par bra låtar sticker
dock ut, i synnerhet denna snygga popballad.
Israel
Vibration: Stamina (från
Stamina, 2007)
Israel
Vibration slog igenom i slutet av 1970-talet, och de
har hållit fast vid samma koncept sedan starten.
Det är traditionell roots reggae i samma anda som
Culture, Heptones och andra klassiska jamaikanska vokalgrupper.
Men så länge de gör sin grej så
bra som på senaste plattan tänker jag inte
klaga.
Dåtid:
Ana
Rosely: Skim dum dum dum (från
samlings-CD:n Brazilian beats Brooklyn, utgiven
2006)
Jag
vet ingenting om denna låt, mer än att sångerskan
kommer från Brasilien och att inspelningen enligt
uppgift är från 1984. Det är i alla
fall en fräck, svängig blandning av samba
och disco som borde funka på vilket dansgolv som
helst.
Aretha
Franklin: Love letters (från
Rare and unreleased recordings from the golden reign
of the queen of soul, utgiven 2007)
Jag
kunde egentligen ha valt vilket spår som helst
från denna fantastiska samling med udda och tidigare
outgivet Aretha-material från sent 60- och tidigt
70-tal. Under hennes storhetstid blev så gott
som allt hon rörde vid till guld, och praktiskt
taget varenda låt på denna dubbel-CD är
ren soulmagi.
The
Sound Sandwich: Apothecary dream (från
samlings-CD:n Ain´t it hard; Sunset Strip
60´s sounds! Garage & psych from Viva Records,
utgiven 2007)
Det
finns en uppsjö av samlingar med obskyr psykedelia
och garagerock från sent 1960-tal. De flesta plattor
i genren brukar vara extremt ojämna, med mycket
material som bara är av intresse för de mest
hängivna samlarna. Denna samling med inspelningar
från Viva Records är också ojämn,
men innehåller en del guldkorn, däribland
detta tidstypiska stycke flummig drogromantik.
Rolling
Stones: Too tight (från
Bridges to Babylon, 1997)
Återupptäckte
detta udda albumspår från en av Stenarnas
starkaste plattor på senare år. Det är
en enkel, rak rocklåt som Jagger & Richards
förmodligen snott ihop på en kafferast. Om
något annat band spelat in den hade den antagligen
passerat förbi obemärkt, men Stones kan fortfarande
ge ett magiskt skimmer åt den här typen av
primitiv, ruffig rock.
Wayne
Cochran: Goin´ back to Miami (från
samlings-CD:n Get down with it; The white knight
of soul 1959 – 72, utgiven 2005)
En
klassisk, vild soulrökare med en av 1960-talets
få vita soul- och r&b-sångare. Inte
konstigt att Blues Brothers valde att ha med denna låt
på repertoaren i filmen med samma namn.
Rolf
Hansson
25
november 2007, ej tidigare publicerad
.............................................................................................................................
10
november 2007
Kraftlös
kultur och håglös humaniora:
Litteraturvetenskapens kris är toppen på
ett isberg
Motståndsteatern
är en fri teatergrupp med en uttalat vänsterpolitisk
agenda. Medlemmarna i gruppen har sin politiska hemvist
på yttersta vänsterkanten, och samtliga pjäser
man satt upp har tydliga vänsterpolitiska, revolutionära
budskap. Representanter för teatergruppen har i
intervjuer sagt att de ”arbetar för att störta
det kapitalistiska systemet” och att ”stora
multinationella företag är våra främsta
fiender”. Trots sin extrema politiska hållning
har Motståndsteatern fått stor respekt och
hög status inom kulturvärlden. Alla deras
uppsättningar har höjts till skyarna av en
så gott som enig kritikerkår, och de ses
av många som Det Nya Stora Hoppet inom svensk
teater.
På
senare tid har gruppen emellertid drabbats av ekonomiska
problem, och det har till och med varit tal om att man
kan tvingas lägga ner verksamheten. När detta
kom ut i media erbjöd sej Volvo att sponsra Motståndsteatern
med en summa som skulle garantera att de kunde fortsätta
sin verksamhet i minst två år framåt.
Det uppfattades som märkligt att ett företag
som Volvo ville sponsra en teatergrupp vars talesmän
uttryckligen hävdat att de ser internationella
storföretag som sina fiender. Volvos marknadschef
valde dock att enbart kommentera ärendet mycket
kortfattat. I en intervju i Dagens Industri sade han:
-
Att sponsra högkvalitativ kulturverksamhet ger
företaget goodwill och stärker vårt
varumärke.
Ovanstående
historia är inte sann. Motståndsteatern finns
bara i min fantasi. Men jag hävdar att det mycket
väl skulle kunna vara en sann historia. Volvo –
eller vilket storföretag som helst – skulle
mycket väl kunna sponsra en teatergrupp med en
uttalad vänsterextrem politisk hållning.
För Volvos marknadschef vet förstås
mycket väl hur det förhåller sej med
kulturen i dagens Sverige: Kultur är fint och lovvärt,
och som företag kan man få goodwill och vinna
PR-poäng genom att sponsra kulturverksamhet. Men
kulturens egentliga innehåll – de tankar,
idéer och budskap som framförs i t.ex. en
teaterpjäs – är det egentligen ingen
som tar på allvar. Kulturlivet och kulturdebatten
har blivit ett slags kvasivärld som är avskiljd
från den ”riktiga” världen. Kulturen
har förlorat sin betydelse och reducerats till
att vara intellektuell lekstuga och social statusmarkör
för en liten klick människor från (huvudsakligen)
välutbildad övre medelklass. Om Motståndsteatern
verkligen hade funnits är det inte svårt
att tänka sej hur publiken efter en föreställning
entusiastiskt hade talat om ”en stark och gripande
uppsättning som fångar människors utsatthet
i ett samhälle där den sociala tryggheten
rämnat”. Sedan hade de satt sej i sina stadsjeepar
och åkt hem till sina exklusiva bostadsrätter
i områden där arbetslöshet, bidragsberoende
och integrationsproblem bara är sånt man
läser om i tidningen.
Det
var i sådana här banor jag började fundera
efter att ha läst aktuella recensioner av Hamlet
eller Hamilton?, en debattbok om litteraturvetenskapens
ställning av de bägge litteraturvetarna Torbjörn
Forslid och Anders Ohlsson. Forslid & Ohlsson menar,
något förenklat, att litteraturvetenskapen
hamnat i en återvändsgränd där
litteraturvetare utbildas och forskning produceras –
men utan att någon utanför de litteraturvetenskapliga
institutionerna egentligen bryr sej. Litteraturvetenskapen
har blivit alltför teoretisk, verklighetsfrånvänd
och elitistisk. Det skrivs avhandlingar om Ekelöfs
metaforik eller om feministiska drag hos Lagerlöf,
men man befattar sej sällan eller aldrig med den
litteratur som faktiskt läses i de breda folklagren
och som – på gott eller ont – speglar
vår tid. Att analysera Liza Marklund, Camilla
Läckberg eller Jan Guillou ger inga statuspoäng
bland litteraturvetare.
För
kulturskribenter är naturligtvis en bok om litteraturvetenskapens
ställning av högsta intresse, och inte oväntat
har flera recensenter bedömt och diskuterat Hamlet
eller Hamilton? på ett klokt och välgenomtänkt
sätt. Ändå får jag en känsla
av att de i sina texter missar ”the big picture”.
Man talar om ”en litteraturvetenskap i kris”,
men egentligen handlar det, menar jag, om något
mycket större. Det handlar om en kris som omfattar
hela den etablerade finkulturen, såväl som
den humanistiska (ut-)bildningen! Grundproblemet är
ju egentligen inte att så få människor
är intresserade av att läsa en litteraturvetenskaplig
avhandling om någon aspekt av Strindbergs författarskap.
Det vi egentligen borde diskutera är snarare att
tiotusentals ungdomar går ut grundskola och gymnasium
utan att ens ha hört talas om Strindberg, och att
påfallande stora delar av vuxenvärlden inte
ser detta som ett problem, eftersom humanistisk och
kulturhistorisk bildning saknar värde i rådande
samhällsklimat.
Aftonbladets
Pelle Andersson gör i sin recension (AB 2007-10-29)
en grov, förenklad skiss av hur han tänker
sej att litteratur- och kulturklimatet förändrats.
Han skriver:
Förr,
när läsarna och litteraturvetarna hämtades
ur samma lilla bildade övre medelklass, var det
inte något problem. Nya avhandlingar om Strindberg,
precis som den senaste goda romanen, sköljdes ner
med kvällscognacen.
Man
känner sej kluven inför Anderssons bild av
en klassiskt borgerlig kultur- och bildningstradition.
Det är sympatiskt att tänka sej en genuint
kultur- och bildningsintresserad övre medelklass
inom vilken man med självklarhet läste litteraturvetenskapliga
avhandlingar. Men samtidigt är det också
en olustig bild av ett tydligt klassamhälle där
kultur och humanistisk bildning uteslutande hörde
hemma inom en besutten borgarklass. Men stämmer
Anderssons bild av hur det var ”förr”?
Jo, kanske i viss mån. Men jag menar att den behöver
kompletteras med andra bilder för att bli sanningsenlig.
Visst kan man tänka sej hur den kulturintresserade
läraren eller byrådirektören fördjupade
sej i den senaste Strindberg-avhandlingen med kvällscognacen
och cigarren inom bekvämt räckhåll.
Men man kan också tänka sej hur byggjobbarna
träffades i ABF:s litteraturcirkel på tisdagskvällarna,
eller hur gjutaren cyklade till bruket med den senaste
Harry Martinsson-romanen bredvid smörgåsarna
i unikaboxen. Dessa bilder ur ett tänkt folkhems-Sverige
känns dock väldigt avlägsna i dagens
kulturklimat. På bokhyllans plats hänger
numera en platt-TV, och Ivar Lo har ersatts av Doobidoo.
Men
hur har då detta kulturfientliga samhällsklimat
uppstått? När reducerades den humanistiska
och kulturhistoriska bildningens värde till dagens
rekordlåga nivå? Och varför? Det är
naturligtvis oerhört svåra frågor att
besvara. Ett kulturellt klimat eller en tidsanda är
förstås en följd av en komplex samverkan
mellan en mängd sociala, politiska, kulturella
och ekonomiska faktorer. Men jag ska i alla fall ge
mej på att försöka skissa några
tänkbara orsaker till rådande kulturklimat.
Från
finansvalpar till hiphop-gangstrar
I
efterdyningarna av 1968 års studentrevolt och
det sena 60-talets hippierörelse svepte under 1970-talet
en vänstervåg över Europa. Sverige var
troligen ett av de länder där denna vänstervåg
fick störst inflytande på kultur- och samhällsliv.
Som en antites till 70-talets palestinasjalar, näbbstövlar
och FNL-grupper kom pengar och en flashig yta att stå
i fokus under 80-talet. Då slutade akademiker
bära murarskjorta och stolt tala om sin (verkliga
eller påhittade) arbetarbakgrund. Istället
var det finansvalpar med Armanikostym och Porsche som
bestämde dagordningen. Samtidigt gjorde östblockets
sammanbrott och de kommunistiska regimernas fall att
drömmen om den socialistiska utopin definitivt
dog. Det gick inte längre att ens i teorin framhålla
socialismen som ett tänkbart alternativ. Inom stora
delar av svenskt samhällsliv blev konsekvensen
en fullständig kapitulation inför marknadskrafterna.
1980-talet
är över sedan länge. Börsen har
hunnit gå både upp och ner åtskilliga
gånger, IT-bubblor har blåsts upp och spruckit.
Ändå lever drag från yuppie-erans ohämmade
ekonomism och konsumism tydligt kvar i dagens tidsanda.
Vi ser det bl. a. i ungdomskulturerna. Den s.k. brat-stilen
– inom vilken den ultimata statusmarkören
är att ha råd att spruta champagne á
25 000 kronor flaskan på ett kändisdisco
i Båstad – ses av många vanliga arbetar-
och medelklassungdomar som ett eftersträvansvärt
ideal. Samtidigt omfamnar många unga i våra
invandrartäta, gettofierade betongförorter
ett gangsterideal med rötter i amerikansk hiphop-kultur.
Där är det snabba cash (gärna införskaffade
på kriminell väg) och ytligt blingbling som
gäller. Drömmen är att iförd fet
guldkedja glida fram i sin pimpade lyxbil och vara kung
i hooden. De yttre attributen är olika, mentaliteten
är densamma. Det behöver knappast sägas
att dessa båda ungdomskulturer svårligen
låter sej förenas med ett passionerat intresse
för idéhistoria eller närläsning
av litterära klassiker.
Det
är inte bara i ungdomsvärlden en kombination
av ytlighet, antiintellektualism och vulgär materialism
upphöjs till ideal. Det finns tecken i tiden som
indikerar att samma värderingar frodas i den etablerade
vuxenvärlden. Hur kommer det sej t. ex. att allt
färre människor engagerar sej i ideella föreningar?
Hur kommer det sej att återväxten inom de
politiska partierna är så dålig, och
att så få svenskar väljer att engagera
sej politiskt? Och varför tvingas de stora studieförbunden
ständigt minska sina kursutbud på grund av
att många kurser lockar alltför få
deltagare? Jag tror att dessa tendenser är uttryck
för en tidsanda som i mycket hög grad präglas
av ett krasst, ekonomiskt tänkande. Människor
är ovilliga att lägga tid och kraft på
något vars resultat inte kan mätas i kronor
och ören. Idealism betraktas inte som något
positivt, utan snarare som ett tecken på dumhet
och naivitet. Och kunskapsinhämtning är bara
intressant om det finns incitament i form av ökade
möjligheter till jobb, karriär och pengar
– för varför ska man annars lära
sej något?
Givetvis
påverkar denna tidsanda synen på kultur
och humaniora. Kultur och humaniora generar ju i allmänhet
inte pengar, utan dess värden måste mätas
med andra måttstockar. Och dessa måttstockar
tillmäts föga eller inget värde i ett
samhällsklimat där ekonomer och ingenjörer
sätter agendan. Vi har låtit räknenissar
och tekniknördar ta kommandot. Följaktligen
styrs vårt samhälle av människor som
tror att Monopolspelet och Meccanolådan är
de enda metaforer vi behöver för att tolka
och förstå verkligheten.
A
non-reading generation
Mina
farföräldrar var födda 1891 respektive
1893. De kom båda från enkla lantbrukarfamiljer,
och gick 6-årig folkskola. Med dagens mått
mätt var de alltså extremt lågutbildade.
Ändå är jag övertygad om att både
farmor och farfar hade klarat att skaffa sej högre
utbildningar om de hade behövt det och om möjlighet
funnits. Detta antagande baserar jag delvis på
att jag minns mina farföräldrar som relativt
intellektuellt begåvade. Men jag baserar det i
ännu högre grad på ett annat faktum:
De läste. Trots sin ringa utbildningsnivå
läste de regelbundet och frivilligt skriven text.
Farmors
och farfars läsvanor var i och för sej inte
så sofistikerade. De läste båda lokaltidningen
från pärm till pärm. Utöver detta
läste farmor de klassiska familjetidningarna (Allers,
Året Runt, Hemmets Veckotidning, etc.), medan
farfar läste vilda västern-böcker och
kioskdeckare. Men faktum kvarstår: De läste,
och fick därigenom en grundläggande träning
i att tillgodogöra sej skriven text.
Mina
farföräldrar växte upp i en tid då
etermedierna ännu inte gjort sitt intåg.
Oavsett om man ville ha nyheter och information, om
man ville ta del av politik och samhällsdebatt,
eller om man bara ville ha underhållning och förströelse,
så fick man tillägna sej det genom det skrivna
ordet, i tidnings- eller bokform. Alltså var folk
helt enkelt tvungna att läsa, oavsett utbildningsnivå.
När
jag själv växte upp, under 1970- och tidigt
80-tal, var medieutbudet helt annorlunda. TV och radio
var naturligtvis självklara inslag i vardagslivet,
och i början av 80-talet började videobandspelaren
bli var mans egendom. Den stora medieexplosionen låg
dock fortfarande något decennium framåt
i tiden. I Sverige hade vi tre radio- och två
TV-kanaler, och staten hade sändningsmonopol. TV
sände dessutom sällan längre än
c:a 7 timmar/dygn. I 1970-talets Sverige skulle medborgarna
minsann inte sitta uppe och se på TV på
nätterna! Befolkningen åt snällt sina
6 – 8 brödskivor om dagen, och gick och lade
sej när de sista programmen slutat vid 23-tiden.
Vi
som växte upp under denna tid konsumerade förstås
radio och TV i stor omfattning. Men läsningen hade
ändå fortfarande sin självklara plats.
Som 10 -12-åring följde jag hängivet
familjen Macahans äventyr i vilda västern,
men jag plöjde med samma entusiasm igenom samtliga
Enid Blytons Vi Fem-böcker. Det fanns utrymme för
såväl Kojak och Baretta som för Fantomen,
Kamratposten, Astrid Lindgren och Maria Gripe.
Den
verkligt stora, närmast explosionsartade, medieutvecklingen
har skett sedan mitten av 1980-talet. Etermedierna har
släppts fria, och satellitmottagare finns i praktiskt
taget varenda fastighet. Från att ha haft tre
radio- och två tv-kanaler, samtliga under statlig
kontroll, har vi nu ett närmast oändligt antal.
Barn- och ungdomsinriktade kanaler som Cartoon Network
och MTV sänder dygnet runt. Dessutom har Internet
under de senaste 10 – 15 åren blivit en
självklar del av tillvaron. Och på nätet
finns ju ett praktiskt taget ändlöst utbud
av information och underhållning som är tillgängligt
24 timmar per dygn.
Personligen
älskar jag det nutida medieutbudet och den enorma
valfrihet det erbjuder. Jag njuter verkligen av att
kunna sitta framför datorn och fritt välja
mellan om jag vill följa fransk inrikespolitisk
debatt, om jag vill titta på bilder gjorda av
iranska skämttecknare, om jag vill delta i en diskussion
om bortglömda glassmärken ur GB:s sortiment,
eller om jag vill se på filmklipp med gamla countryartister
från Grand Ole Opry. Och när jag slutat surfa
på nätet kanske jag känner för
att slötitta på en amerikansk komediserie
på TV 5, även om klockan råkar vara
tre på natten. Annars kan jag ju alltid slå
över till SVT 24 och få en snabb nyhetsuppdatering
innan det är läggdags.
Men
samtidigt inser jag att det mediesamhälle vi lever
i också har sina baksidor. Och en uppenbar baksida
är att vi fått generationer av barn och ungdomar
där påfallande många aldrig läser
skriven text frivilligt, helt enkelt av det enkla skälet
att de inte behöver. Dessa barn och ungdomar konsumerar
givetvis media i en omfattning som saknar motstycke
i historien, men de gör det uteslutande i form
av rörliga bilder och ljud. De väljer den
enklaste vägen och följer minsta motståndets
lag, helt enkelt därför att denna möjlighet
finns. Vem vill anstränga sej att läsa böcker
eller trista, jobbiga nyhetsartiklar i tidningen när
det finns ständig, oavbruten tillgång till
musikvideos, tecknad film, eller skojiga klipp på
YouTube?
Vad
dessa barn och ungdomar missar är förstås
att det skrivna ordet – trots all modern teknik
– ändå är det tveklöst bästa
sättet att tillgodogöra sej mera komplex kunskap.
Den som inte klarar att läsa något mera krävande
än tv-tablån i tidningen kommer heller aldrig
att kunna klara av en högre utbildning. Han eller
hon kommer dessutom att vara utestängd från
deltagande i samhällsdebatten, och kommer således
att få svårt att ta tillvara sina demokratiska
rättigheter. Den som har avsevärda problem
att tillgodogöra sej skriven text kommer aldrig
heller att kunna tillgodogöra sej väsentliga
delar av vårt kulturarv. Det finns nämligen
en sak som förenar såväl Stiernhielm,
Thorild och Stagnelius som Boye, Ekelöf och Enqvist:
Man kan endast tillgodogöra sej deras verk genom
läsning!
Ett
obegripligt tutande
I
jazzhistorien brukar 1930-talet kallas för ”the
swing era”. Det var då jazzen på allvar
befäste sin position som sin tids popmusik. Jazzlåtar
blev hits, och orkesterledare som Benny Goodman och
Tommy Dorsey var popstjärnor i lika hög grad
som Beatles eller Rolling Stones skulle bli 30 år
senare. Under 1940-talet började dock yngre jazzmusiker
sträva efter att utveckla jazzen. Man experimenterade
med mera avancerad harmonik och friare improvisationer
där originalmelodierna gjordes om till oigenkännlighet.
Resultatet blev den genre som kom att kallas bebop.
Ur
konstnärlig synvinkel var detta en fruktbar utveckling.
Musiker som Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles
Davis ses ju idag som oantastliga ikoner i jazzhistorien.
Deras musik återutges fortfarande, och fortsätter
att inspirera nya generationer av jazzmusiker. Men bebopens
framväxt hade också en baksida. I och med
bebopen tog jazzen också de första stegen
i en utveckling som sedan bara fortsatt, nämligen
utvecklingen från att vara bred, folklig populärmusik
till att bli exklusiv, ”svår” konstmusik
som endast appellerar till en liten elit av konnässörer.
Bebop uppfattades av många som ett obegripligt
tutande som man inte förstod sej på. Och
precis så uppfattas ju nutida jazz i allmänhet
av den breda publiken. Priset man fick betala för
nyskapandet och den konstnärliga utvecklingen var
alltså att man förlorade den breda populariteten
och den folkliga förankringen.
Moderniteten
frigjorde oss förvisso från traditionerna,
men den gjorde oss till slavar under ett nytt imperativ:
Det ständigt nya. Så skriver Gabriella
Håkansson i ett resonemang som bygger på
tankar hämtade från den norske filosofen
Lars Fr H Svendsen (Arena 3/2006). Hon sammanfattar
därmed mycket av utvecklingen inom litteratur,
konst, musik, teater och film under 1900-talet. I och
med modernismen fick nyskapandet ett egenvärde.
Traditioner var till för att brytas, och för
att bli tagen på allvar som konstnär skulle
man helst ständigt försöka hitta nya,
unika uttryckssätt. Denna strävan efter att
vara nyskapande har förstås lett till att
mycket fantastisk konst skapats. Men den har också
lett till att man inom praktiskt taget alla typer av
konst- och kulturskapande kan se utvecklingsmönster
som liknar det sätt på vilket jazzen utvecklats
efter bebopens genombrott. Experimenterandet och strävan
efter att vara nyskapande har ofta lett till att den
breda publiken uppfattat t. ex. modern konst, lyrik
eller teater som obegriplig. Och idag är diskrepansen
mellan vad som uppskattas av kultureliten och vad som
”går hem i stugorna” enorm (trots
att det ofta hävdas att en eklektisk blandning
av högkultur och populärkultur är ett
av postmodernitetens utmärkande drag). Ibland blir
klyftan mellan experter och ”vanligt folk”
nästan parodiskt tydlig och förutsägbar,
t.ex. när Akademien ännu en gång väljer
att ge litteraturpriset till en okänd rumänsk
poet, medan ”mannen på gatan” givetvis
tycker att det postumt borde tilldelas Astrid Lindgren.
Ju
större avståndet mellan högkultur och
populärkultur växer sej, desto svårare
blir det förstås för högkulturen
att försvara sin ställning. I svenskt kulturklimat
blir förhållandet extra problematiskt, eftersom
den etablerade finkulturen i hög grad finansieras
med offentliga medel. Går det i längden att
rättfärdiga att varje operabiljett subventioneras
med flera hundra kronor, när endast någon
promille av befolkningen intresserar sej för opera?
Kan man på sikt fortsätta låta miljontals
skattekronor finansiera konceptkonst som på sin
höjd är begriplig för dem som har en
universitetsexamen i konstvetenskap? Utvecklingen har
nu gått så långt att vi t.o.m. börjar
se spontana, folkliga protester mot det som uppfattas
som obegriplig finkultur. Ett tydligt exempel är
trenden med ”rondellhundar”, som ju –
om jag förstått saken rätt – började
som en folklig reaktion mot offentlig konst som uppfattas
som märklig och omöjlig att förstå.
Den
oheliga alliansen
Jag
gick i gymnasiet i början av 1980-talet. Min klassföreståndare
var en äldre adjunkt som undervisade i engelska,
och vi lärde oss snart att praktiskt taget alla
hans lektioner innehöll en minst tio minuter lång
monolog om det svenska skolsystemets deklination. På
hans tid hade minsann eleverna behärskat grammatiken
– såväl den engelska som den svenska
- som ett rinnande vatten. De hade dessutom fått
en gedigen litteraturhistorisk bildning, och det var
omöjligt att klara studentexamen utan att kunna
sin Tegnér och sin Geijer. Vi 60-talister var,
med vår bristfälliga bildning och vår
undermåliga studiedisciplin, levande exempel på
sedernas förfall. O tempora, o mores!
Ur
pedagogisk synvinkel var dessa litanior förstås
förödande. Man ökar knappast elevers
studiemotivation genom att gång efter gång
tala om för dem att de är dumma och obildade,
och att den utbildning de får knappt är värd
att kallas utbildning. Ändå kan jag nu, 25
år senare, ha en viss förståelse för
den bitterhet min klassföreståndare kände.
Han tillhörde en generation lärare som i yrket
kunnat följa den svenska skolans utveckling från
1950-talet till 1980-talet, och han upplevde säkert
en alldeles äkta vrede och sorg över hur gedigen
humanistisk bildning i allt högre grad kommit att
ersättas av flumpedagogik och diffusa idéer
om ”social fostran”.
Den
filosofi och de pedagogiska idéer som sedan 1970-talet
kommit att prägla den svenska skolan har egentligen
sina rötter i 1930-talet. Redan i den klassiska
Kris i befolkningsfrågan (1934) började nämligen
Alva och Gunnar Myrdal skissera en skola vars huvudsakliga
syfte inte var att förmedla kunskap, utan att fostra
goda samhällsmedborgare. Det var dock inte förrän
under 1960-talet som dessa idéer började
slå igenom på allvar, och den stora förändringen
kom i och med LGr69, den läroplan för grundskolan
som antogs av riksdagen 1969.
Göran
Hägg beskriver i sin populärhistoriska skildring
Välfärdsåren (Wahlström
& Widstrand 2005) hur elevernas drastiskt försämrade
kunskapsnivå gick att hejda när det gällde
”hårda”, mätbara ämnen som
t.ex. matematik. Bristfälliga matematikkunskaper
avslöjades när eleverna gick vidare till gymnasium
eller högskola, eller ut i arbetslivet. Och inom
grundskolan var man då tvungna att reagera. När
det gällde humaniora var det dock svårare
att avslöja och förhindra den låga kunskapsnivå
som blev konsekvensen av LGr69. Hägg skriver:
Med
mjukare ämnen som svenska och historia, samhällskunskap
och biologi var det värre. Här kunde nästan
vadsomhelst hända utan att någon brydde sig
om det.
Som
litteraturvetare och författare värnar förstås
Hägg särskilt om svenskämnets ställning
i skolan, och han är inte nådig i sin kritik
av hur detta ämne kom att behandlas under 1970-talet:
I
svenskan härskade ”praktiska färdigheter”
som att fylla i postens avier eller läsa telefonkatalogen,
trots att människor klarat sig dittills utan utbildning
på området. Det är faktiskt en kuslig
upplevelse att i dag läsa igenom tidens allenarådande
läromedel (termen ”bok” hade i princip
förbjudits i skolan) i svenska för grundskolans
högstadium, Svenskserien av Fröroth - Husén
- Starrsjö och inse att man som lärare utan
att protestera utsatt barn för denna själsdödande
parodi på undervisning.
Den
kulturfientliga, antiintellektuella anda som kom att
prägla den svenska skolan under 1970-talet (och
som tydligen är förhärskande än
idag) var intressant på så sätt att
den förenade till synes oförenliga krafter
i det svenska samhället. I Välfärdsåren
beskriver Göran Hägg det på följande
sätt:
Tyvärr
kunde bokfienderna i skolbyråkratin antagligen
räkna med stöd bland arbetar- och landsbygdsväljare
som alltid ansett att böcker var ett otyg som man
kunde bli konstig i huvudet av: den kunskapsfientliga
arbetarmiljö som i äldre tid varit tung för
ABF-entusiaster och folkskollärare att kämpa
mot. Nu sammanföll dess värderingar med det
pedagogiska etablissemangets och socialdemokratins officiella
linje.
Hägg
menar alltså att tre vitt skilda krafter i svenskt
samhällsliv förenades i ett gemensamt kultur-
och bildningsförakt, med målet att minska
humaniorans och den kulturella bildningens betydelse
i utbildningssystemet. När det gällde utarmningen
av humanistisk bildning i skolan gick, enligt Hägg,
den lågutbildade, kunskapsföraktande arbetarklassen
i armkrok med de socialdemokratiska partitopparna och
lärarhögskolornas pedagogiklektorer. Jag menar
dock att det fanns ännu en samhällelig maktfaktor
som – även om man kanske inte visade det
öppet – också ingick i denna oheliga
allians, nämligen näringslivet.
Näringslivet
beklagade sej när arbetskraften hade bristande
kunskaper i t.ex. matematik. Företagen ville förstås
ha ekonomer och ingenjörer som kunde räkna.
Däremot såg man inte bristfällig humanistisk
bildning som ett problem. Det finns tvärtom skäl
att tro att näringslivet såg på den
försämrade humanistiska bildningen med tyst
gillande. För det första kan ju kunskaper
inom humaniora (i motsats till t.ex. kunskaper inom
teknik eller ekonomi) sällan användas för
att tjäna pengar inom näringslivet. Det är
som bekant ganska sällsynt att företag skriker
efter utbildade litteraturvetare eller idéhistoriker.
Så varför skulle näringslivet vilja
att deras skattepengar går till att utbilda humanister,
dem kan man ju inte tjäna några pengar på?
För det andra är humanistisk och kulturell
bildning potentiellt farlig, eftersom den som kan förstå
och analysera vår kultur och vår historia
rimligen kan antas vara mera kapabel till kritiskt tänkande
och ifrågasättande av rådande samhällssystem.
Och sådant vill förstås inte näringslivet
veta av. Storföretagen vill, nu som då, se
en köpglad, ointellektuell befolkning som okritiskt
konsumerar, och som villigt och utan att ifrågasätta
låter sej förföras av reklamens glättiga
budskap.
Den
utveckling Hägg beskriver avstannade tyvärr
inte efter 1970-talet. Tvärtom tycks den ha fortsatt,
och man kan anta att den förstärkts av andra
förändringar i samhället. T.ex. kan man,
som jag beskrivit ovan, anta att den explosionsartade
medieutvecklingen fått konsekvensen att många
barn och ungdomar praktiskt taget aldrig läser
frivilligt; och det innebär troligen att det är
ännu svårare än tidigare att få
dem att intressera sej för kvalificerad litteratur.
Vidare har den stora flyktinginvandringen under de senaste
två decennierna lett till att man i många
skolor har en mycket hög andel elever som talar
dålig svenska; något som förmodligen
leder till att man tvingas sänka kunskapskraven
i svenskundervisningen. Bara för att ta ett par
exempel.
Toppen
på ett isberg
Jag
har här skissat fyra utvecklingstendenser som jag
tror lett fram till det kulturklimat som råder
i dagens Sverige. Det känns utifrån detta
perspektiv ganska meningslöst att tala om ”litteraturvetenskapens
kris”. I själva verket är det hela den
etablerade finkulturen och den humanistiska bildningen
som befinner sej i kris. Litteraturvetenskapens kris
blir ur detta perspektiv bara toppen på ett isberg,
eller ett symptom på en mycket allvarligare och
mera omfattande sjukdom.
Rolf
Hansson
10
november 2007, ej tidigare publicerad
.............................................................................................................................
7
november 2007
Än
lever Sovjetstaten!
”Den
sista Sovjetstaten”. Det var väl, om jag
minns rätt, Björn ”jag-går-på-porrklubb-utan-att-fatta-det”
Rosengren som sa så om Norge i något sammanhang.
Med ett jäkla rabalder i media som följd.
Detta
uttryck kom jag osökt att tänka på när
jag i förra veckan skulle försöka få
Telia att fixa min fasta telefon. Telefonen var plötsligt
fullständigt död, och när folk ringde
till mitt nummer kom de till en helt annan person. Antagligen
berodde felet på någon förhållandevis
enkel felkoppling i en telefonstation, och borde ha
gått snabbt att åtgärda. Men att få
Telia att ordna detta visade sej vara en Kafkaliknande
upplevelse där man som enskild, maktlös individ
ställs inför en gigantisk, obegriplig, ansiktslös
byråkrati.
Först
ett samtal till 90 200. Att få tala med en riktig
människa är förstås fullständigt
omöjligt. All levande kundtjänstpersonal av
kött och blod är väl bortrationaliserad
sedan länge. Istället får jag ägna
tio minuter åt att trycka på knappar och
kommunicera med en förinspelad datorröst.
Datorrösten informerar mej om att man under den
period min telefon är ur funktion kan vidarekoppla
mina samtal till ett annat nummer, t. ex. om jag har
en mobiltelefon. ”Lysande” tänker jag
och gör mej redo att knappa in mitt mobilnummer.
Men i nästa ögonblick fortsätter rösten:
”Merkostnaden för dessa samtal kommer att
debiteras på din telefonräkning”. Hmm,
låt mej se om jag fattat detta rätt: Jag
köper en tjänst av Telia. Telia uppfyller
inte sin del av avtalet (dvs. tjänsten funkar inte).
Telia erbjuder mej då en form av ersättningstjänst.
Men merkostnaden för denna ersättningstjänst
ska JAG betala???!!! Telia använder sej alltså
av det tekniska felet (som givetvis är deras eget
ansvar) för att kunna sälja fler tjänster
och tjäna mer pengar. Jag avstår givetvis
från vidarekoppling av mina samtal. Av någon
anledning känner jag inte i just denna stund för
att betala ännu mer pengar till Telia.
Datorrösten erbjuder mej emellertid också
att få ett meddelande via SMS till min mobil när
min fasta telefon funkar igen. Denna tjänst tillhandahåller
Telia i sin gränslösa generositet alldeles
gratis, så jag tackar ja till detta.
Efter
ett par dagar får jag ett SMS från Telia
som meddelar att min telefonlinje nu ska fungera normalt
igen. Några timmar senare kommer jag hem och finner
att telefonen fortfarande är lika död som
tidigare. Vad göra? Ringa 90 200 igen, för
att genomgå samma resultatlösa process en
gång till? Nej, det alternativet känns inte
så lockande. Nästa dag beger jag mej till
Telias butik, eftersom det verkar vara enda möjligheten
att få tala med en levande människa hos Telia.
Än så länge har man ju faktiskt inte
lyckats ersätta butikspersonalen med robotar (även
om man säkert skissar på sådana lösningar).
I butiken får jag prata med en tjej som visserligen
gör sitt bästa för att vara artig och
serviceminded. Men hon kan inte erbjuda särskilt
mycket hjälp. ”Jag lägger in din felanmälan
i datasystemet på ett annat sätt, och skriver
en notering om att du redan felanmält en gång.
Mer kan jag inte göra.”, säger hon beklagande.
Själv börjar jag undra var teknikerna, gubbarna
som rent fysiskt är ute och kopplar ledningar i
telefonstationerna, finns. Vore det inte betydligt enklare
om man kunde ringa och prata direkt med Nisse på
serviceavdelningen, som skulle kunna tala om att ”Vi
har inte haft tid att titta på ditt problem, men
imorgon ska Lasse göra en inspektion av stationen
du är kopplad till”? Men, nej, så smidigt
och transparent får det förstås inte
vara när det är Telia man har att göra
med. De som utför själva jobbet är som
någon sorts övernaturliga väsen vars
existens man möjligen kan ana. De är osynliga
och namnlösa, och kan endast kontaktas via mystiska
meddelanden i ett för utomstående obegripligt
datasystem.
Ytterligare
ett par dagar förflyter, och telefonen förblir
död. Då föreslår min älskade
flickvän att jag ska prata med en av hennes familjemedlemmar
som jobbar på Telia. Jag ringer personen i fråga,
hon lovar att göra sitt bästa för att
skynda på ärendet, och vips… som genom
ett trollslag är telefonen fixad några timmar
senare! (Tack, Annelie!)
Det
är inte så många år sedan Telia
hade monopol på telefonitjänster i Sverige,
och de agerar som om de fortfarande har det. Det är
omöjligt att få klara besked om när
och hur ett fel ska åtgärdas, man försöker
utnyttja kundens beroendeställning för att
sälja fler tjänster istället för
att – vilket vore det enda anständiga och
rimliga – erbjuda kostnadsfri ersättning
då man ej kan leverera den tjänst man tar
betalt för, och service kan man inte ens stava
till. Och precis som i de forna kommunistdiktaturerna
krävs det att man som kund har personliga kontakter
i systemet för att något ska bli gjort. Inom
Telia lever Sovjetmentaliteten kvar.
Rolf
Hansson
7
november 2007, ej tidigare publicerad
.............................................................................................................................
2
november 2007
Oduglige
Olle och arbetsrätten
På
ett elektronikföretag i en mellansvensk stad arbetar
en 64-årig man som vi kan kalla för Olle.
Olles tjänst innebär att han sköter enklare
administrativt arbete, samt att han utför en del
vaktmästarsysslor. Om några månader
fyller Olle 65, och borde då rimligen gå
i pension. Företagets ledning skulle gärna
se att Olle slutade, men Olle insisterar på att
jobba kvar i två år efter uppnådd
pensionsålder; något han enligt LAS har
rätt till. Till saken hör att Olle vid åtskilliga
tillfällen fått kritik av såväl
överordnade som arbetskamrater för att han
konsekvent, dagligen ägnat ett par timmar av sin
arbetstid åt att ringa privata telefonsamtal,
trots att det på arbetsplatsen finns tydliga regler
som förbjuder detta. Företagsledningen har
även starka misstankar om att Olle vid flera tillfällen
stulit mindre summor pengar ur en handkassa. Detta har
visserligen inte gått att bevisa, men man är
inom företagsledningen övertygade om att Olle
är skyldig till stölderna.
Det
finns alltså minst två starka skäl
till att Olle borde få sluta på sitt jobb:
1. Han har uppnått pensionsålder, och 2.
Han har konsekvent misskött sitt arbete. Det faktum
att det finns starka, välgrundade misstankar om
att han stulit på arbetsplatsen kan visserligen
inte användas som skäl för uppsägning,
eftersom man inte i formell, juridisk mening kunnat
bevisa att han är skyldig, men det kan åtminstone
i sammanhanget ses som en försvårande omständighet.
Sammantaget borde dessa faktorer med råge vara
skäl nog att avskeda Olle. Men nej, inte i trygghetsnarkomanins
Sverige. Här innebär en fast anställning
evig, kravlös trygghet. Olle har som sagt lagstadgad
rätt att jobba kvar tills han är 67, det faktum
att han konsekvent misskött jobbet anses inte vara
skäl nog för uppsägning, och de till
visshet gränsande misstankarna om stöld har
ej gått att bevisa. Alltså kan en 65-årig
odugling i ytterligare två år uppta ett
arbetstillfälle, medan massor av välutbildade,
arbetsvilliga människor går utan jobb.
Historien
om Olle är sann, och bygger på uppgifter
från en person i företagets ledning. Jag
har dock ändrat namn och en del detaljer för
att skydda de inblandades anonymitet.
*
* *
Som
bekant har vi i Sverige sedan ett drygt år tillbaka
en borgerlig alliansregering, med moderaterna som dominerande
parti. Vi som röstade fram denna regering gjorde
det för att vi ville ha förändringar,
annars kunde vi ju lika gärna ha låtit Göran
& Mona sitta kvar. Och vilka förändringar
vi fått! Istället för en fet, gubbig
gråsosse som förkroppsligar begreppet maktfullkomlighet
har vi fått en - relativt sett - ung, fräsch
småbarnspappa, som är medietränad och
lyckas ge ett – återigen relativt sett –
sympatiskt och ödmjukt intryck. Vi har också
fått en - med politikermått mätt -
hipp, ungdomlig finansminister med hästsvans och
ring i örat. Men tyvärr stannar förändringarna
vid sådana ytliga, kosmetiska detaljer. För
i allt väsentligt verkar ju De Nya Moderaterna
vilja föra en politik som ligger så nära
(s) som möjligt. Man vill röra sej framåt,
men man kommer inte så långt när ena
foten fastnat i det tv-underhållarna Filip &
Fredrik kallat ”DDR-Sverige”.
Moderaterna har som bekant haft partistämma nyligen.
En av nyheterna från stämman var snarast
en icke-nyhet; det beslutades nämligen att partiet
inte ska arbeta för några förändringar
av arbetsrätten. Arbetsrättslagstiftningen
var tydligen uppe till diskussion, men i slutändan
beslutade man att bara göra en minimal ändring
i partiprogrammet. Eftersom (m) valt denna hållning
och de råkar vara det största av regeringspartierna
kan vi alltså inte räkna med någon
förändring eller uppluckring av rådande
arbetsrättslagar under innevarande mandatperiod.
Moderaternas
ovilja att förändra arbetsrättslagstiftningen
framstår som mycket märklig. Partiets stora,
allt överskuggande valfråga var arbetslösheten,
och i duellerna med Persson upprepade Reinfeldt med
en dåres envishet sin tes om ”arbetslinjen”
som skulle ersätta bidragsberoende och meningslösa
AMS-projekt. Även efter valet har (m) fortsatt
framhålla kampen för fler jobb som sin paradgren.
Dessutom har ju moderaterna av tradition starka kopplingar
till näringslivet, och har i allmänhet varit
det parti som framhållit vikten av företagande
och entreprenörskap för att skapa välstånd.
Och det råder nog knappast någon tvekan
om att man bland företagare gärna skulle se
en uppluckring av t. ex. LAS.
Det
är uppenbart att en uppluckring/modernisering av
rådande arbetsrättslagstiftning skulle ha
positiva effekter: Vi skulle få en ökad rörlighet
på arbetsmarknaden, arbetsgivare skulle troligen
bli mera benägna att våga nyanställa,
de som står utanför arbetsmarknaden skulle
få ökade chanser att komma in, och konkurrensen
om jobben skulle bli rättvisare. Men ändå
väljer alltså Reinfeldt & co att hålla
fast vid en stelbent, föråldrad arbetsrätt
som skapats utifrån förutsättningar
som rådde för 30 – 40 år sedan.
Vad beror detta på? Handlar det om att de till
varje pris vill behålla makten, och är rädda
att förlora väljare om de gör alltför
radikala ingrepp i Den Heliga Svenska Tryggheten? Eller
är de bara korkade?
*
* *
Berättelsen om Olle visar på baksidorna av
den nuvarande arbetsrätten. Det är enligt
min mening alldeles orimligt att någon som uppnått
pensionsålder och dessutom bevisligen misskött
sitt arbete har lagstadgad rätt till fortsatt anställning,
medan hundratusentals människor går arbetslösa.
Och Olle är långt ifrån något
unikum. Jag är övertygad om att man kan hitta
minst en eller ett par ”Oduglige Olle” på
i princip varenda svensk arbetsplats. Vi har nog alla
stött på dem - folk som är inkompetenta,
lata, trötta på jobbet, eller helt enkelt
bara osedvanligt obegåvade, och som blir en belastning
för både arbetsgivare och kollegor. Men i
och med rådande arbetsrättsliga lagstiftning
går det inte att bli av med dem, utan man får
snällt dras med dem tills de behagar pensionera
sej. Och samtidigt skriker som bekant massor av duktiga,
välutbildade, kompetenta människor efter jobb…
Men,
invänder nu Vän av ordning, är det verkligen
rätt att ställa människor mot varandra
på det här sättet? De som har jobb ska
väl inte lastas för att andra inte har jobb?
Borde inte målet vara en arbetsmarknad där
alla som kan och vill jobba och försörja sej
också ska få möjlighet att jobba och
försörja sej? Jo, visst borde en sådan
arbetsmarknad vara målet, precis som det vore
fint med fred på jorden, och att rätt låt
alltid borde vinna Melodifestivalen. Jag vet att mitt
resonemang kan tyckas hårt, kanske till och med
cyniskt. Men jag anser att det finns flera starka argument
för att man faktiskt både kan och bör
ställa Olles fortsatta anställning i relation
till arbetslösheten:
1.
Att hävda att vi bör sträva efter en
arbetsmarknad där det finns jobb åt alla,
och att använda detta som ett argument för
att bibehålla rådande arbetsrättslagar
är ungefär som om att hävda att det inte
bör finnas något polisväsende eftersom
målet bör vara ett samhälle där
det inte förekommer någon brottslighet. Det
är m.a.o. en naiv, utopisk tanke. Vi kommer med
största sannolikhet inte att uppnå full sysselsättning
inom överskådlig framtid. Snarare talar mycket
för att vi kommer att få vänja oss vid
en konstant hög arbetslöshet, och att det
kommer att finnas stora grupper av medborgare som aldrig
får ett riktigt jobb under sin livstid. En uppluckring
av rådande arbetsrättslagar skulle ge en
rättvisare konkurrens om de jobb som finns.
2.
Det faktum att en person som Olle kan behålla
sin anställning innebär inte bara att han
upptar ett arbetstillfälle som någon mera
lämpad skulle kunna få. Det innebär
sannolikt också att arbetsgivare överhuvudtaget
blir mindre benägna att anställa eftersom
de vet att det är oerhört svårt –
ja, närmast omöjligt – att bli av med
olämplig personal.
3.
Affärsdrivande företag är inte välgörenhetsinrättningar
med syfte att ge sysselsättning och försörjning
åt människor. De är i första hand
marknadsaktörer som måste vara lönsamma
och konkurrenskraftiga. Personal som inte sköter
sitt jobb minskar givetvis lönsamheten och blir
en belastning för företaget. Och minskad lönsamhet
kan i förlängningen leda till att företag
tvingas lägga ner, med förlorade arbetstillfällen
och minskat välstånd som följd.
4.
Ändlös trygghet i kombination med fullständig
kravlöshet är inte bra, varken för den
enskilde individen eller för samhället i stort.
Det måste inom arbetslivet (precis som inom andra
delar av samhällslivet) finnas en rimlig balans
mellan trygghet och personligt ansvar.
Rolf
Hansson
2
november 2007, ej tidigare publicerad
.............................................................................................................................
26
oktober 2007
”Nollrasismvecka”
på TV 4:
Samma gamla fega PK-mentalitet
TV
4 har just nu sin ”nollrasismvecka”, vilket
betyder att man under en vecka fokuserar extra mycket
på rasism. I år är temat för nollrasismveckan
islamofobi. Inte oväntat innebär det att alla
som försöker föra en kritisk diskussion
kring islam, muslimsk kultur eller kulturkrockar mellan
muslimska invandrare och det svenska majoritetssamhället
utpekas som ”islamofober” och ”rasister”.
Detta
framgick med all önskvärd tydlighet när
TV 4:s nyheter den 24 oktober visade ett inslag om ”islamfientliga
sidor på Internet”. I inslaget talades det
om att antalet ”islamofobiska” sidor på
nätet ökat explosionsartat. Som exempel på
en ”islamofobisk” webbsida framhölls
Hans C. Petterssons islamkritiska blogg Jihad
i Malmö. Vidare intervjuades tidningen
Expos
chefredaktör Daniel Poohl, som givetvis slog fast
att islamkritiska webbsidor ӊr att betrakta
som rasistisk propaganda”.
Här
gjorde alltså TV 4-nyheterna sej skyldiga till
samma idiotiska generalisering som praktiskt taget alltid
görs när rasism och islamofobi ska granskas
i mainstream-media: Man kategoriserar schablonmässigt
alla försök till kritisk granskning av islam,
invandring eller invandrarkulturer som uttryck för
islamofobi, främlingsfientlighet eller rasism.
Jag
har besökt, läst och kommenterat islamkritiska
bloggar och webbsajter vid ett flertal tillfällen
(däribland ovan nämnda Jihad i Malmö),
och mitt bestämda intryck är att flertalet
islamkritiska webbsidor INTE är rasistiska. Möjligen
kan min egen webbsajt också kategoriseras som
islamkritisk, eftersom jag vid några tillfällen
skrivit texter där jag kritiserat islam och kulturella
mönster bland arabiska/muslimska invandrare (t.
ex. här,
här,
här
och här).
På
de flesta islamkritiska bloggar och webbsajter förs
en kritisk diskussion kring islamism, muslimsk fundamentalism,
och sådana kulturella mönster bland muslimer
som man uppfattar som oförenliga med moderna, västerländska
ideal (hedersvåld, bristande respekt för
yttrandefriheten, kvinnoförtryck, osv.). Man har
också för det mesta uppfattningen att muslimer
som invandrat till Sverige bör ”ta seden
dit de kommer” och att de inte har någon
rätt att kräva särbehandling p.g.a. sin
religion (t. ex. motsätter man sej speciella badtider
för muslimska kvinnor på kommunala badhus,
att barn från muslimska familjer ska serveras
oxkött istället för fläskkött
i skolbespisningen, osv.). Men man är i allmänhet
också noga med att påpeka att man respekterar
grundläggande humanistiska principer som alla människors
lika värde och alla människors rätt att
fritt välja sin religiösa tro.
Men,
okej, jag ska inte ge TV 4-nyheterna och Daniel Poohl
fel på alla punkter. För visst finns det
bloggare och nätskribenter som går långt
över gränsen i sin kritik av islam och muslimsk
kultur. På de islamkritiska sidor jag besökt
förekommer det ibland tydlig rasism i form av kommentarer
om ”smutsiga, tjuvaktiga araber som bör åka
tillbaks dit de kom ifrån”, och liknande.
De webbsidor där sådana texter förekommer
är dock enligt min b
