Årets låtar 2004

Svenska Akademien: Psalm för mörkrädda
från "Tändstickor för mörkrädda" (Swingkids)
Med sin nyproggiga, starkt politiska reggae på skånska känns Akademien som ett uppdaterat Peps Blodsband för 2000-talet. Deras andra fullängdare håller kanske inte riktigt hela vägen, men innehåller några verkliga höjdarspår. Dessutom är de alldeles lysande live.

Damn!: Got to go
från "Youth style" (Raw Fusion)
Damns välspelade mix av 70-talsfunk, latin, groove-jazz och electronica kändes fräsch, och Youth Style var en av årets mest spännande svenska plattor. Och hitlåten Got go go är verkligen just en hit.

The Soundtrack Of Our Lives: Believe I´ve found
från "Origin vol. 1" (Warner)
Egentligen är väl TSOOL det enda nutida svenska rockband man behöver.

The Thrills: Whatever happened to Corey Haim
från "Let´s bottle Bohemia" (Virgin)
The Thrills solskenspop höll även för en andra platta

Tobias Fröberg: Grace
från "For Elisabeth wherever she is" (Silence)
Visserligen börjar man bli rejält trött på svenska singer-songwriters, men trots detta var Tobias Fröbergs debut en mycket positiv överraskning. Med starka, personliga melodier och ett 70-talsdoftande, pianobaserat sound höjde sig Fröberg en bra bit över sina kollegor i vissångar-träsket.

Kings Of Convenience: Homesickfrån "Riot on an empty street"¨(Virgin)
Dessa norrmäns ytterst lågmälda, finstämda Simon & Garfunkel-möter-Nick Drake-pop skulle kunna vara riktigt trist. Men tack vare starka melodier fungerar det.

Lisen Elwin: Early morning sun
från "Rockin´ at the barn vol. 4" (Dusty)
Jag vet egentligen inte mer om Lisen än att hon tydligen bor i Stockholm och gör musik i gränslandet mellan pop och singer-songwriter/alt.country. Early morning sun, som dök upp på den fjärde volymen i Dusty Records Rockin´ at the barn –serie, är emellertid en alldeles lysande countrypoplåt.

Loretta Lynn: Trouble on the line
från "Van Lear rose"(Interscope)
Vad har egentligen den gravt överskattade Jack White med Loretta Lynn att göra? Gillar han ens hennes musik, eller var samarbetet bara ett försök att skaffa sig cred och publicitet? Skit samma, "Van Lear Rose" är en klart godkänd platta, och "Trouble on the line" var en av mina favoritlåtar under 2004.

Elvis Costello: Either side of the same town
från "The delivery man" (Lost Highway/Universal)
Inga stråkvartetetter, inga samarbeten med operasångerskor, och inga ansträngda försök att leka Irving Berlin eller Cole Porter. Istället gjorde Costello det han är bäst på – en rak popplatta, bitvis färgad med soul- och countryinfluenser.

The Solution: I have to quit you
från "Communicate" (Wild Kingdom/Sound Pollution)
Visst kan Solutions låtar avfärdas som pastischartade bagateller, och visst kan man hävda att det enda de gör är att planka lika delar Stax, Motown och Mitch Ryder. Men de gör sin grej så bra och med sådan charm att jag inte kan motstå dem.

Jackie Lee: I love you
från "Dave Godin´s Deep soul treasures vol. 4" (Kent)
Soulkonnässören Dave Godin hann med att sammanställa en fjärde volym i sin redan klassiska serie samlingsskivor innan hann gick bort. Detta spår är en av skivans många höjdpunkter.

Candi Staton: Too hurt to cry
från "Candi Staton" (Honest Jon´s/EMI)
Honest Jon´s gjorde en kulturgärning när de gav ut dessa tidigare oerhört svåråtkomliga Candi Staton-inspelningar från sent 60-tal. Och de är precis så bra som man hade hoppats. I princip är vartenda av skivans 26 spår en klassiker.

Gumbo: Everyday sensation
från "Everyday sensation" (Last Buzz)
Med sin oerhört genuina tolkning av New Orleans rhythm & blues-tradition lyckades Göteborgsgänget Gumbo göra årets svenska bluesplatta.

JW-Jones Blues Band: What you do to me
från "My kind of evil" (Northernblues Music/CrossCut)
Den kanadensiske gitarrekvilibristen gjorde ännu en stark bluesplatta, och med sitt sköna New Orleans-sväng är What you do to me ett av skivans bästa spår.

The Blasters: 4-11-44
från "4-11-44" (Evangeline)
Trots att bara två medlemmar från originalsättningen medverkade (Phil Alvin och John Bazz) lyckades Blasters göra en värdig uppföljare till den fantastiska, liveinspelade återföreningsplattan Trouble bound från 2002.

Rolf Hansson

Publicerad 22 december 2004