Revolvers "låthistoria":

Jerry Lee Lewis - Who will the next fool be

1964 var Jerry Lee Lewis karriär dalande. Den hade faktiskt redan gått utför under flera år. Hans äktenskap med sin bara 13 år gamla kusin Myra hade gett honom massor av dålig publicitet i Europa, och den dåliga stämpeln hade följt med honom tillbaks till USA. Dessutom hade tiden hunnit springa ifrån hans musik. Jerrys pianoboogie med rötter i rhythm & blues och honk tonk-country hade tagit världen med storm när han slog igenom i mitten av 50-talet. Låtar som "Whole lotta shakin´ goin´ on" och "Great balls of fire" hade sålt i miljontals exemplar. Men 1964 var klimatet annorlunda. Nu var det "the british invasion" som dominerade rockmusiken, och engelska popband som Beatles, Herman´s Hermits och Gerry & The Pacemakers toppade listorna. Dessutom hade Jerrys alkohol- och drogmissbruk accelererat. Det påstås bland annat att han under turnéerna brukade dela ut ransoner av centralstimulerande preparat till sina kompmusiker. Hälften av vad som fanns att tillgå fick killarna i bandet dela på, resten tog Jerry Lee själv…

Men trots spriten, drogerna och de uteblivna listframgångarna var Jerry Lee Lewis fortfarande en lysande liveartist. När han intog en scen var han fortfarande – för att citera honom själv – "the rockinest killer on piano that you ever did see", vilket han hade bevisat på den fantastiska LP:n "Live at The Star Club, Hamburg" tre år tidigare. Och 1964 var det dags för honom att släppa ytterligare en konsertinspelning, denna gång med den rättframma titeln "The greatest live show on earth". Blygsamhet har aldrig varit något framträdande drag hos Jerry Lee Lewis.

"Who will the next fool be" skrevs av Charlie Rich, en av Jerrys bolags-kollegor från hans tid på Sun Records, och ligger som andra spår på originalutgåvan av "The greatest live show on earth". Textmässigt är det en typisk countryballad i gammal, god honky tonk-anda; en av tusentals countrylåtar om olycklig kärlek och svekfulla kvinnor. I texten talar en man till en kvinna han vet är på väg att lämna honom. Han berättar hur illa hon behandlat honom och undrar vem som kommer att bli nästa naiva dumskalle som faller för henne. Musikaliskt är det en typisk Charlie Rich-komposition, dvs. en countrylåt vars melodi och harmonik egentligen inte alls låter som country, utan snarare gränsar till jazzig bluesballad. Inte oväntat gjorde den svarte bluessångaren Bobby "Blue" Bland också en version av denna låt.

Det är svårt att tänka sig någon ballad som skulle ha passat Jerry Lee bättre. Sentimentala country-nummer hade förstås varit en självklar del av hans repertoar ända sedan hans tidiga år som lokal underhållare hemma i Ferriday, Louisiana. Och samtidigt är ju Jerry Lee Lewis (vid sidan av Elvis Presley och Ray Charles) en av de artister som allra bäst lyckats förena svart och vit populärmusik. Han har alltid på ett fullständigt naturligt och otvunget sätt kunnat blanda influenser från vit country och svart rhythm & blues. En countryballad som kryddats med en rejäl dos blueskänsla känns därför som ett perfekt låtval. Redan innan man hört denna inspelning kan man alltså ana att "Who will the next fool be" i Jerrys tolkning är något alldeles extra. Och man blir inte besviken.

Jerry sluddrar lätt när han presenterar låten, och man påminns om att hans intag av olika kemikalier vid detta tillfälle säkert låg långt över gränsen för vad som är hälsosamt. Men så fort han börjar spela är han fullständigt skärpt och fokuserad, och varje frasering sitter exakt rätt. Kanske var musiken under denna period det enda som hindrade Jerry Lee Lewis från att gå under totalt. Kanske var det bara när han fullständigt lyckades leva sig in i en sång som han för en stund kunde fly från den ångest och oro han försökte döva med olika berusningsmedel. Så låter det åtminstone när man hör honom sjunga denna låt.

Just Jerry Lees sång är det som lyser allra starkast på denna inspelning, och själv menar jag att han aldrig sjungit bättre än han gör här. Han kramar ur varenda droppe känsla som finns i låten, och lyckas uttrycka såväl ilska och hånfullhet som sorg och uppgivenhet. Och när han wailar, går upp i falsett och leker med fraseringarna i melodin förenar han på ett enastående sätt det bästa från både country, rhythm & blues och gospel. Man hör lika mycket spår av Jimmie Rogers och Hank Williams som av Ray Charles och Little Richard i hans sång. Man skulle kunna säga att Jerry Lee Lewis här definierar begreppet "blue eyed soul" innan det ens hade uppfunnits.

Och naturligtvis missar han inte chansen att pika sin ärkerival Elvis Presley, något han gjort på flera liveinspelningar. Här blir dock den hånfulla kommentaren snarast en ofrivillig komplimang som avslöjar illa dold avundsjuka. På ett ställe i låten ersätter Jerry Lee nämligen textraden "you won´t be satisfied with anyone" med raden "you wouldn´t be satisfied if you had Elvis Presley". Men på något sätt förstärker Jerrys bitterhet mot Elvis bara känslan i låten.

Jerry Lee Lewis karriär gick som bekant inte i graven i mitten av 60-talet. Under slutet av decenniet profilerade han sig som en mera renodlad countryartist och fick stora hits med låtar som "Detroit city" och "Once more with feeling", vilket gav hans karriär något av en nystart. Och numera är han förstås kanoniserad rocklegend och kan leva gott på att framträda på nostalgi-konserter med Chuck Berry och Little Richard ett par gånger om året. Men det är en helt annan historia.

Rolf Hansson

Publicerad:14 november 2004 i nättidningen Revolver.