Konsert med Holmes Brothers på The Tivoli (”Club Chicago”) i Helsingborg, torsdagen den 15/9, 2005

Betyg: 3/5

På torsdagskvällen hade The Tivoli celebert besök och man kan anta att en del av de drygt hundra personer som sökt sig dit blev överraskade av vad de fick höra. Men om överraskningen var positiv eller negativ, det är en annan femma. På scen stod nämligen amerikanska Holmes Brothers.

Denna trio har en drygt 25 år lång karriär bakom sig, och i år fick de det prestigefyllda musikpriset W.C. Handy Award som ”blues band of the year”. Men Holmes Brothers är absolut inget ”vanligt” bluesband. För det första är blues i Holmes Brothers tappning ett mycket vitt begrepp. Visst är bluesrötterna hela tiden närvarande, men de ingår i en eklektisk blandning av olika slags amerikansk rotmusik - soul, funk, country och, framför allt, gospel. För det andra saknar Holmes Brothers den ekvilibrism som utmärker många nutida bluesgäng. De tre grånade gentlemännen tycks inte lägga mycket vikt vid teknisk perfektion. Istället skapar de ett avigt, kantigt och primitivt sväng som stundvis är charmigt, men som ibland ärligt talat bara låter illa..

De tekniska bristerna vägs dock upp av den uppenbara spelglädjen, och av den äkthet och den genuina kärlek till musiken som trion verkar besitta. När man ser dem på scen känns det inte som en konsert med ett väletablerat, professionellt band, utan snarare som att se tre gamla spelemän jamma loss i sina favoritlåtar hemma på verandan. Ibland låter det alldeles fantastiskt och ibland låter det för jävligt. Men det spelar kanske egentligen inte så stor roll hur det låter, det är kanske bara känslan som räknas.

Samtliga tre bandmedlemmar – bröderna Sherman och Wendell Holmes samt trummisen Popsy Dixon – sjunger, och det är enligt min mening den själfulla och starkt gospelinfluerade stämsången som är bandets främsta kvalitet. Mycket riktigt var det också de tydligt gospel- och soulinfluerade låtarna som funkade bäst på The Tivoli. Konsertöppningen, en andlös version av Sam Cookes ”That´s where it´s at”, samt tolkningarna av ”When something is wrong with my baby” och gamla countrysnyftaren ”He´ll have to go” sände nog rysningar nerför mer än en ryggrad. För att inte tala om Poppy Dixons falsettsång i ”Amazing grace”, som drog ned kvällens största applåder.

Ändå blev helhetsintrycket inte mer än godkänt. Alltför ofta lät nämligen kompet helt enkelt för taffligt och otajt. Framför allt drog Sherman Holmes basspel ned bandet rejält. Bitvis var det så illa att man undrade om han hade problem med hörseln, eller om han helt enkelt inte lärt sig låtarna ordentligt.

Trots bristerna bör dock The Tivoli och bandbokaren Dan Jensen ha en eloge för att de vågar satsa på smalare bluesakter, istället för att bara ta hit gamla, välbekanta namn.

Rolf Hansson

publicerad i Helsingborgs Dagblad september 2005