Konsert med Paul Lamb & The Kingsnakes på The Tivoli (”Club Chicago”) i Helsingborg, fredagen den 27/2 2004, Förband: Fabulous Flintstones

Betyg: 4/5

Förmågan att planera och samordna är inte något utmärkande drag hos stans musikarrangörer. När den engelske bluesmunspelaren Paul Lamb spelade på The Tivolis Club Chicago lockade Jazzklubben samtidigt med souljazzbandet The Real Thing, en akt som antagligen delvis lockade samma publik. Och kvällen efter var det 60-talskväll på Pub Ro, där bl. a. det lokala gänget Bluesministrarna medverkade. Tre arrangemang som appellerar till ungefär samma människor på samma helg – det är minst ett för mycket i en stad av Helsingborgs storlek. Troligen var det därför The Tivoli knappt var halvfullt i fredags.

Fabulous Flintstones – för kvällen förstärkta med f.d. Wilmer X-medlemmen Mats Bengtsson på klaviatur – gjorde ett bra framträdande, och deras ruffiga bluesrock lät alldeles utmärkt. Men jag undrar varför ett så pass rutinerat och kompetent band bara spelar uttjatade standardlåtar när de utan tvekan har kapacitet att göra bra eget material.

Paul Lamb & The Kingsnakes är egentligen ett ganska konventionellt bluesband. En stor del av deras repertoar utgörs av jazzig jump blues som för tankarna till T-Bone Walker och Junior Parker, medan de stundvis drar mot ett skitigare Chicago-stuk som ger associationer till Willie Dixon och Howlin´ Wolf. Det finns förstås hundratals bluesgäng som låter ungefär likadant. Men den här orkestern har kvaliteter som höjer dem en bra bit över genomsnittet.

För det första är de mycket drivna musiker. Vid sidan av Paul Lambs munspelsexcesser imponerade gitarristen Raoul de Pedro Marinero stort. För det andra har de en rutin och en professionalism som det säkert krävts hundratals spelningar för att uppnå. De här killarna kan verkligen få igång en publik, och på The Tivoli jobbade de stenhårt trots att lokalen var halvtom och att åhörarna periodvis verkade ganska avslagna. Och sedan skadar det förstås inte att de har några riktigt starka egna kompositioner i bagaget. Den snygga, soulinfluerade balladen ”Forever blue” imponerade speciellt. Dessutom visade de en sympatisk lekfullhet när de i slutet av konserten lade in ett par akustiska nummer där kompmusikerna lade ifrån sig instrumenten och körade bakom Lamb och hans munspel.

Det var alltså en riktigt bra blueskväll på Club Chicago, och det är synd att publikuppslutningen inte var större. Men kvällens verkliga överraskning fanns faktiskt inte på scenen, utan bland publiken. Det var åtskilliga ögonbryn som höjdes när det visade sig att den äldre mannen som satt vid ett bord på balkongen var den gamle gitarrlegenden Peter Green från Fleetwood Mac!

Rolf Hansson

publicerad i Helsingborgs Dagblad, februari 2004