Konsert med Sven Zetterberg på The Tivoli (”Club Chicago”) i Helsingborg, fredagen den 29/1 2004, Förband: Homesick Mac.

Betyg: 4

Tydligen finns det ett starkt sug efter att höra blues live, åtminstone att döma av publikuppslutningen när The Tivoli i fredags drog igång sin nya satsning Club Chicago. C:a 400 personer hade tagit sig dit, och det var nästan fullsatt. Kanske berodde publikintresset också på att Jazzklubben bytt lokal och dragit ned på antalet arrangemang.

- Vi vill inte konkurrera med Jazzklubben, utan hoppas att Club Chicago ska skapa ett ökat intresse för blues, så att folk går både hit och till Jazzklubben, sade Dan Jensen, lokal musikprofil som varit med och skapat detta nya klubbkoncept på The Tivoli.

Den lokale gitarrvirtuosen Homesick Mac inledde. Han gjorde som alltid bra ifrån sig, men hans lågmälda, akustiska countryblues kom inte riktigt till sin rätt inför så stor publik. En artist som Mac gör sig nog bättre på ställen som är mindre och mera intima.

Sven Zetterberg har alltmer kommit att framstå som landets främsta bluesartist. På skiva är han i en klass för sig bland svenska bluesmusiker, men tyvärr har han inte riktigt nått upp till samma nivå då jag sett honom live.

Missförstå mej inte. Sven Zetterberg är en rutinerad scenartist och kan trollbinda en publik. Men det som höjt hans skivor från att ”bara” vara bra till att vara mästerliga är de starka soulinfluenserna. Och live har det soulinfluerade materialet tyvärr lyst med sin frånvaro. Kanske beror det på den sättning han brukar turnera med – ett konventionellt bluesband med gitarr, bas, trummor och klaviatur. För att göra soullåtarna rättvisa krävs det nog en blåssektion och ett par körsångerskor.

Fredagens konsert var inledningsvis som de spelningar jag sett detta band göra tidigare. Tyngdpunkten låg på renodlad, traditionell blues. Ytterst kompetent framfört, men ändå lite trist och förutsägbart. Och jag förstår inte varför Zetterberg spelar uttjatade standardlåtar som ”I´m ready” och ”Don´t answer the door” när han har så mycket starkt eget material att ta av.

Andra set var mer varierat, och innehöll fler låtar från Zetterbergs senaste skiva, den utmärkta ”Moving in the right direction”. Ändå dominerade den traditionella bluesen. Bland extranumren dök det dock upp ett par oväntade låtval – en snygg tolkning av Bobby Blands soulklassiker ”Ain´t no love in the heart of the city” och en nästan punkigt rå version av Junior Parkers gamla ”Feel so good”.

Det var absolut inte någon dålig spelning, men med tanke på Zetterbergs kapacitet blev jag ändå lite besviken. Nästa gång hoppas jag få se honom göra sina soullåtar med ett större band. Då kan det bli alldeles fantastiskt. Nu var det ”bara” bra.

Rolf Hansson

publicerad i Helsingborgs Dagblad, januari 2004