Myter om popmusik

Efter att ha ägnat en närmast perverst stor del av mitt liv åt att diskutera musik med andra musiknördar har jag lärt mig att det är meningslöst att diskutera rena smakfrågor. Man gillar olika saker och det finns inget som är "rätt" eller "fel". Så enkelt är det, och därför leder det ingen vart att diskutera smak.

Vad som däremot kan vara värt att diskutera är när folk baserar sina åsikter om musik på myter och föreställningar som är uppenbart osanna och ibland rentav korkade. Man kan till exempel tycka precis vad man vill om Beatles, men oavsett om man älskar eller hatar dem kan man knappast förneka att de antagligen är den enskilda grupp som haft störst betydelse för rock- och popmusikens utveckling. (Om det sedan är positivt eller negativt - ja, det är ju en fråga om smak…)

Det är ur detta perspektiv jag vill försöka förklara varför jag har svårt för mycket av det som kallas "indie" eller "alternativrock". Att jag personligen råkar tycka att det mesta som görs inom dessa genrer är dödligt tråkigt – det är ju en ren smakfråga och alltså inte speciellt intressant att diskutera. Men, jag vill visa på några av de – enligt min mening - korkade myter och föreställningar som indiescenens estetik tycks vara byggd kring.

Myten om det nyskapande

"I begynnelsen var punken" – så skulle indiepopens trosbekännelse kunna inledas. Både indiebanden och deras publik tycks tro att rock- och popmusik var något som började med punkvågen i slutet av 70-talet. Längre bak verkar deras musikaliska referensramar inte sträcka sig.

När punken var ny fanns det en attityd hos såväl artister som publik och kritiker, där man betraktade punk och new wave-rock som nyskapande, spännande och kreativt. Detta ställdes i kontrast till äldre, mera etablerade artister, vilka ofta beskrevs som "dinosaurier"; representanter för en föråldrad och utdöende form av popmusik. Denna inställning verkar leva kvar än idag. Den vedertagna och "musikpolitiskt" korrekta attityden bland indieband och indiepublik tycks vara att indie och alternativrock är "spännande", "nyskapande" och "intressant", medan äldre populärmusikaliska genrer (blues, jazz, soul, country etc) schablonmässigt avfärdas med ord som "gubbigt", "trist" och "bakåtsträvande".

Det stora problemet med detta förhållningssätt är att det är minst 15-20 år sedan indiescenen kändes det minsta "spännande" eller "nyskapande". Visst, punkvågen kändes ny och fräsch i slutet av 70-talet, och kanske fanns det en del intressanta idéer i det tidiga 80-talets new wave-rock. Men efter det har det (med vissa undantag) mest handlat om upprepningar och efterapningar. Samma gamla punk och new wave-rock görs om och om igen, fast med nya namn och nya förpackningar.

Genom åren har eländet gått under ett antal olika namn: postpunk, svartrock/goth, Manchesterpop, shoegazer-pop, grunge, lo-fi, emo, postrock etc. Bandens image har också skiftat en del – ibland har de haft rutiga flanellskjortor och ovårdade frisyrer, ibland har de sett ut som statister ur dåliga vampyrskräckfilmer, och ibland har de varit iförda modsinspirerade kostymer och smala slipsar… Men oavsett genrebeteckningarna och de yttre attributen har musiken varit ungefär sig lik; ruffig, primitiv och ofta ganska taffligt framförd rock/pop, vars rötter huvudsakligen kan härledas till punk och new wave. Det framstår för mig som uppenbart att det mesta av den musik som görs inom indie-/alternativscenen är precis lika traditionsbunden och konservativ som den gubbigaste pubrock.

Givetvis står det var och en fritt att gilla denna musik, men det känns lite pinsamt när man försöker få en popmusikalisk genre med drygt 25 år på nacken att framstå som "ny" och "spännande"…

Myten om äktheten

Ett av operahistoriens mest kända verk är George Bizets 'Carmen'. Huvudpersonen i denna opera är som bekant en zigenarkvinna som arbetar på en cigarettfabrik. Låt oss nu tänka oss att en svensk operasångerska ska göra huvudrollen i Carmen. Hon kommer inte från zigenarbakgrund och har aldrig satt sin fot på en cigarettfabrik. Skulle hennes tolkning av Carmen vara sämre för det? Skulle det få publik och kritiker att ifrågasätta hennes trovärdighet? Nej, som artist värderas hon utifrån sin tolkning av ett klassiskt verk – inte utifrån huruvida verkets innehåll har likheter med hennes eget liv.

Ett liknande förhållande finner man inom jazz. Låt mig ge ett exempel: under jazzens barndom på 1920- och början av 1930-talet var Louis Armstrong och Duke Ellington två av de absolut största namnen. Båda dessa musiker uppnådde oerhörd stjärnstatus, inte bara för sin musik, utan även som symboler för afroamerikansk kultur överhuvudtaget. De visade att svarta amerikaner kunde skapa kulturyttringar av så hög kvalitet att inte ens den vita publiken i det starkt segregerade och rasistiska USA kunde förneka deras storhet.

Armstrong och Ellington kom dock från vitt skilda miljöer. Armstrong hade växt upp under fattiga förhållanden i New Orleans bordellkvarter, medan Ellington kom från en välbärgad medelklassfamilj i Washington. Gjorde detta faktum att Ellington var mindre "äkta"? Blev han ifrågasatt och stämplad som en "icke-trovärdig" musiker för att han kom från en mera priviligierad social bakgrund? Nej, knappast. Han blev värderad för sin musik, inte för sin klassbakgrund.

Men inom rock- och popmusik är det annorlunda. Där räcker det inte att en artist gör bra musik. Det krävs dessutom ofta att artisten ger intryck av att vara "äkta" och "trovärdig". Denna "äkthet" och "trovärdighet" tycks främst handla om två saker:

För det första ska artisten ge intryck av att själv ha upplevt det han/hon skildrar i sin musik och sina texter. När Bruce Springsteen sjunger om "vanliga" arbetares liv i USA anses han vara trovärdig, eftersom han själv kommer från en arbetarfamilj i det oglamorösa New Jersey. Om till exempel Michael Jackson skulle framföra samma låtar skulle han antagligen inte uppfattas som trovärdig. (Att Bruce Springsteen sedan drygt ett kvarts sekel tillbaka är en världsberömd rockstjärna, att han tjänat mångmiljonbelopp på sin musik, och att han knappast lever något vanligt "knegarliv" – det väljer man oftast att bortse från.)

När Primal Screams Bobby Gillespie öppet berättar att han använt sig av alla tänkbara narkotiska preparat framstår det knappast som något negativt. Tvärtom ökar det nog bara hans trovärdighet hos många fans – han tycks ju verkligen leva den rockmyt kring vilken bandet byggt en stor del av sin image och framtoning. Däremot skulle det knappast framstå som trovärdigt om Tomas Ledin hade försökt framstå som "farlig" rockrebell och kryddat sina texter med drogreferenser…

Den andra delen av äkthetsmyten handlar om att vara (eller inte vara) "kommersiell". Nu är det förstås så att alla professionella artister är kommersiella, i den bemärkelsen att de tjänar pengar på att göra musik. Men, hemligheten ligger i att inte erkänna detta faktum. Så här ligger det till: naturligtvis vill praktiskt taget alla artister tjäna pengar på sin musik. För de allra flesta unga, oetablerade musiker är den stora drömmen att kunna leva på sin hobby. Men, enligt rockestetikens oskrivna regler får detta inte sägas öppet. För att en artist ska bli sedd som "äkta" och "trovärdig" ska publiken ges intrycket att han/hon enbart gör musik utifrån en önskan att spela och uttrycka sig musikaliskt. Om man öppet säger att man vill tjäna pengar på sin musik blir man automatiskt diskvalificerad – då är man "kommersiell", vilket enligt gängse norm är oförenligt med att vara "trovärdig" och "äkta".

Dessa naiva föreställningar om vad som är "äkta" har präglat mycket av rockmusikens estetik, antagligen ända sedan 1960-talet. Men, fenomenet är nog allra tydligast inom indiescenen. Indiepubliken verkar nämligen leva i föreställningen att "deras" musik är allra mest "äkta", och fullständigt obesudlad av vulgär kommersialism.

Ett talande exempel är när Farid Mädjé i en tidigare Revolverkrönika sammanfattar sin kärlek till indiegenren så här: "Vi gillar de små som står och kämpar i replokalerna och vi föraktar det som är stort, fejkat och massproducerat." I samma text resonerar Farid kring hur det vore om de artister som indiepubliken föraktar och dömer ut som "kommersiella" och "fejkade" istället hade räknats till alternativscenen: Vi hade rotat oss igenom importbackarna och med blossande kinder plockat upp en moskvapressad Celine Dion-ep, som vi senare hade spelat för våra djupt imponerade vänner.

Okej, jag antar att Farids artikel är skriven med glimten i ögat och en hel del självironi. Men, samtidigt visar den tydligt vilken central betydelse äkthetsmyten har i indie-estetiken. Även om Farid skämtar så är det inte alldeles osannolikt att till och med Celine Dions pompösa balladpekoral hade kunnat gå hem hos indiepubliken – bara de hade varit försedda med alternativscenens illusion av "äkthet".

Jo, jag skrev "illusion", för det är förstås just en illusion det handlar om. De artister som räknas till indie-/alternativscenen vill givetvis tjäna pengar på sin musik, precis som alla andra. Om de inte vill tjäna pengar, utan bara vill sprida sin "äkta" och "icke-kommersiella" musik fullständigt ideellt – hur ska man då förklara det faktum att påfallande många av de artister som räknas till alternativscenen spelar in för stora, multinationella skivbolag? Varför kostar i så fall Lambchops platta lika mycket som Celine Dions i skivaffären? Och varför kan jag i så fall inte för en billig peng ladda ner alla Belle & Sebastians låtar från deras internetsajt?

Ska musiker kunna spela?

I den vedertagna rockhistorieskrivningen brukar det hävdas att rockmusiken under 70-talet blev alltmer pretentiös och att det lades alltmer tonvikt vid musikernas tekniska skicklighet. Genrer som symfonirock och jazzrock brukar framhållas som exempel på detta. Samtidigt brukar man mena att punken var en reaktion på detta musikklimat; att punken tog tillbaka rockmusiken till dess rötter. I och med punkvågen var det okej att göra musik med enkla medel igen; det var accepterat att man kunde bilda band och spela rock utan att ha pluggat på musikhögskola och ha ägnat sig åt avancerad modern jazz.

Även om denna bild av rockhistorien är en generalisering, så antar jag att den innehåller ett ganska stort mått av sanning. Och naturligtvis är den attityd som fanns i den tidiga punkvågen sympatisk. Det ska förstås vara fritt fram för alla som vill hålla på med musik att göra det. Och rockhistorien innehåller massor av exempel på artister som gjort fantastisk musik trots att de absolut inte varit "skickliga musiker" i traditionell bemärkelse.

Men, inom stora delar av indie- och alternativscenen har man drivit denna attityd till en absurd extrem. Bland många indieartister (och deras publik) tycks det rådande idealet vara att man inte får vara duktig på att spela. Det ska låta taffligt, ruffigt och primitivt. Musiker som är tekniskt drivna och i traditionell mening "skickliga" döms ut. För att en artist ska betraktas som "äkta" och "trovärdig" inom indievärlden tycks ett viktigt kriterium vara att han/hon inte ska vara alltför bra på att spela. Sådant som att kunna hantera sitt instrument väl, att behärska musikteori, eller att ha någon form av traditionell musikalisk skolning verkar snarast ses som brister.

Detta är enligt min mening en idiotisk inställning. Visst kan man göra bra musik med enkla medel, och visst ska det finnas utrymme för alla som vill spela musik att göra det, oavsett skicklighetsnivå. Men, att upphöja bristfälligt musikaliskt hantverkskunnande till ett ideal verkar för mig bara dumt. Och i längden blir det ju ganska tråkigt att lyssna på artister som är alltför begränsade för att kunna variera eller nyansera sina musikaliska uttryck.

Så fortsätt gärna att lyssna på indierock. Om det finns folk (och det finns det ju uppenbarligen) som tycker att Weezer svänger eller som blir rörda till tårar av bob hund, så inte mig emot. Alla har rätt till sin smak, och det är kul att det finns ett brett musikutbud. Men försök inte smälla i mig att viss musik är mer "äkta" eller "nyskapande" bara för att den marknadsförs som "indie" eller "alternativ".

Rolf Hansson

Publicerad 20 oktober 2002