Från honky tonk till afrofunk:
Mest spelat i novembermörkret

Dags för en lista med mina favoritlåtar just nu. Följande låtar är bäst i världen just den 25 november 2007. Imorgon kan det vara några andra…

Nutid:

Dwight Yoakam: Close up the honky tonks (från Dwight sings Buck, 2007)

Buck Owens countryklassiker görs här i långsamt tempo, med ett släpigt, tillbakalutat soulgroove. Ingen annan artist än Dwight Yoakam skulle kunna göra en sådan version av en traditionell honkytonk-låt och få det att funka. Resten av plattan utgörs av mera konventionella versioner av Buck Owens-material, men håller ändå hög klass. Dwight regerar fortfarande!

Sven Zetterberg: Ain´t no hurry to go home (från Hollerin´ up a storm, 2007)

Genom att blanda den renodlade bluesen med starka soulinfluenser har Sven Zetterberg under de senaste 10 – 12 åren etablerat sej som den ende svenske bluesartisten som håller internationell klass. På sitt senaste alster går han dock tillbaks till traditionell blues av 1950-talssnitt, vilket känns som lite av en besvikelse. Men, okej, Zetterberg är bra på det han gör, och plattan har sina höjdpunkter. Mitt favoritspår är denna ballad med influenser från Cookie & The Cupcakes ”swamp pop”.

The Budos Band: King cobra (från The Budos Band II, 2007)

Suggestiv afrofunk av ett gäng New York-musiker som ingår i kretsen kring Daptone Records (Sharon Jones, Sugarman 3, etc.). Låter som en uppdaterad version av Mulatu Astatqés klassiska inspelningar.

The Pretty Things: Dearly beloved (från Balboa island, 2007)

De gamla 60-talsrelikernas comebackskiva har höjts till skyarna av en del recensenter. ”Detta är plattan Stones borde ha gjort”, var det någon som skrev. Själv håller jag inte alls med. Balboa island är en riktigt seg, gubbig historia som förmodligen bara intresserar obotliga 60-talsnostalgiker. Ett par bra låtar sticker dock ut, i synnerhet denna snygga popballad.

Israel Vibration: Stamina (från Stamina, 2007)

Israel Vibration slog igenom i slutet av 1970-talet, och de har hållit fast vid samma koncept sedan starten. Det är traditionell roots reggae i samma anda som Culture, Heptones och andra klassiska jamaikanska vokalgrupper. Men så länge de gör sin grej så bra som på senaste plattan tänker jag inte klaga.

Dåtid:

Ana Rosely: Skim dum dum dum (från samlings-CD:n Brazilian beats Brooklyn, utgiven 2006)

Jag vet ingenting om denna låt, mer än att sångerskan kommer från Brasilien och att inspelningen enligt uppgift är från 1984. Det är i alla fall en fräck, svängig blandning av samba och disco som borde funka på vilket dansgolv som helst.

Aretha Franklin: Love letters (från Rare and unreleased recordings from the golden reign of the queen of soul, utgiven 2007)

Jag kunde egentligen ha valt vilket spår som helst från denna fantastiska samling med udda och tidigare outgivet Aretha-material från sent 60- och tidigt 70-tal. Under hennes storhetstid blev så gott som allt hon rörde vid till guld, och praktiskt taget varenda låt på denna dubbel-CD är ren soulmagi.

The Sound Sandwich: Apothecary dream (från samlings-CD:n Ain´t it hard; Sunset Strip 60´s sounds! Garage & psych from Viva Records, utgiven 2007)

Det finns en uppsjö av samlingar med obskyr psykedelia och garagerock från sent 1960-tal. De flesta plattor i genren brukar vara extremt ojämna, med mycket material som bara är av intresse för de mest hängivna samlarna. Denna samling med inspelningar från Viva Records är också ojämn, men innehåller en del guldkorn, däribland detta tidstypiska stycke flummig drogromantik.

Rolling Stones: Too tight (från Bridges to Babylon, 1997)

Återupptäckte detta udda albumspår från en av Stenarnas starkaste plattor på senare år. Det är en enkel, rak rocklåt som Jagger & Richards förmodligen snott ihop på en kafferast. Om något annat band spelat in den hade den antagligen passerat förbi obemärkt, men Stones kan fortfarande ge ett magiskt skimmer åt den här typen av primitiv, ruffig rock.

Wayne Cochran: Goin´ back to Miami (från samlings-CD:n Get down with it; The white knight of soul 1959 – 72, utgiven 2005)

En klassisk, vild soulrökare med en av 1960-talets få vita soul- och r&b-sångare. Inte konstigt att Blues Brothers valde att ha med denna låt på repertoaren i filmen med samma namn.

Rolf Hansson

25 november 2007, ej tidigare publicerad