Polacker, pubrock och tantsoul:
Världens bästa låtar 2007-10-21

De senaste veckorna har det bara varit politik och samhällsdebatt på denna sida, medan musiknörden i mej fört en tynande tillvaro. Därför känns det som om det är dags för en sån där ”bäst just nu”-lista som alla musikskribenter skriver med jämna mellanrum. Här är alltså en del av det som för närvarande spelas mest i det Hanssonska residenset.

Först lite nytt:

Bettye Lavette: I guess we shouldn´t talk about that now (från The scene of the crime, 2007)

Med comeback-plattan I´ve got my own hell to raise hyllades hon av en praktiskt taget enig kritikerkår. Själv tyckte jag den var… tja, sådär. Då känns detta nya släpp betydligt roligare, framför allt p.g.a. starkare låtmaterial. Skivan avslutas med denna känsliga ballad som verkligen är Stor Soul av klassiskt snitt.

The Thrills: This year (från Teenager, 2007)

Den Byrds- och Beach Boys-influerade solskenspopen lyser inte lika klart som på gruppens tidigare plattor, men visst finns det en del starka spår även på denna CD.

Annie Lennox: Ghosts in my machine (från Songs of mass destruction, 2007)

Hösten 2007 är väl Annie Lennox knappast det hippaste man kan lyssna på, och det var någon recensent som nedlåtande benämnde denna platta som ”tantsoul”. Jo, det kan man kanske säga om man vill vara elak. Men jag tycker fortfarande att hon är en lysande sångerska som gör utmärkt soulfärgad mogenpop.

Orchestra Baobab: Colette (från Made in Dakar, 2007)

De senegalesiska veteranerna kan än. Deras latininfluerade afropop låter lika bra som på tidigare skivor - mjukt och tillbakalutat, men ändå med grymt sväng!

Farrah: Do you ever think of me (från Cut out and keep, 2007)

Om denna platta släppts 1979 hade den troligen fått samtliga svenska rockkritiker (med Mats Olsson i spetsen) att komma i byxorna. På den tiden var det ju närmast obligatoriskt för popskribenter att älska band som blandade melodiös, 60-talsinfluerad pop med en nypa uppkäftig punkattityd. Idag är genren hopplöst otrendig och ett band som Farrah blir huvudsakligen en angelägenhet för powerpop-nördar som ömt vårdar sina gamla Cheap Trick-vinyler. Men, so what? Jag gillar detta, hur ute det än må vara.

Och så lite gammalt:

Daniel Janin: The little green man walk (från samlings-CD:n Mélodie en soul sol, utgiven 2002)

En av mina favvolåtar från en utmärkt samling med fransk ”library music” och jazzfunk från 1970-talet.

Novi Singers: Nastroje malych misiow (från Bossa nova, 1967)

Denna mycket produktiva, polska (!) jazz-vokalgrupp hade av allt att döma Swingle Singers som främsta inspirationskälla, och lyckades faktiskt bli minst lika bra som sina förebilder. Genommusikaliskt och närmast tekniskt perfekt, men ändå lekfullt, svängigt och vackert.

Rabbit Rumba: Caramelos (från samlings-CD:n Achili Funk; Gipsy soul 1969 – 79, utgiven 2007)

Man hittar ständigt nya, skojiga subgenrer i världsmusik-utbudet. Denna samling speglar den spanska rumba-scenen på 70-talet, där flamenco blandades med afrokubansk musik, funk och soul. Det är ungefär lika delar kitschigt rolig latinopop och stenhårt salsasväng. Absolut värt att kolla in!

Jerry Lee Lewis: She sang Amazing Grace (från My fingers do the talkin´, 1983)

Återupptäckte denna Jerry Lee-inspelning som jag tidigare bara haft på en dålig kassettkopia. En sentimental ballad där texten bygger på ett av countrylyrikens klassiska teman – konflikten mellan en ”god”, gudfruktig livsstil och ”syndfullt” honkytonkande – passar förstås Jerry som hand i handske.

Dr. Feelgood: All through the city (från Down by the jetty, 1975)

Om det är otrendigt att lyssna på Annie Lennox och powerpop som låter som om den kommer direkt från 1979, så vågar man knappt tänka på hur ute det är med gammal pubrock. Men jag skiter i trenderna och erkänner helt skamlöst att jag tycker att de tidiga Feelgod-plattorna besitter en avsevärd charm.

Rolf Hansson

21 oktober 2007, ej tidigare publicerad