|
Dwight Yoakam - gudfruktig countrylyriker
I
left my home out on the rural route, told my daddy I was steppin´
out, to get some honky tonk blues, honky tonk blues, oh lord
I´ve got´em, I´ve got the ho-o-onky tonk
blues.
Så
sjöng Hank Williams i 'Honky Tonk Blues' från 1951
och gjorde därmed sin tolkning av ett av countrymusikens
klassiska teman, nämligen konflikten mellan stad och
landsbygd. Det handlar om bilden av den "rena",
gudfruktiga landsbygdsmiljön som ställs mot bilden
av den farliga, syndfulla staden där oskyldiga människor
lockas in i fördärv. Även i början av
50-talet var detta ett gammalt, välbekant tema i countrylyrik
och folksånger. Man kan anta att dessa föreställningar
om landsbygd kontra urban miljö hade uppstått redan
något sekel tidigare, under den industriella revolutionen
och den kraftiga urbanisering som följde i dess fotspår.
På
sin debut-LP 'Guitars, Cadillacs etc.' från 1986 gjorde
Dwight Yoakam - som så många andra countrysångare
- sin egen variant på detta tema. I titellåten
sjunger han:
girl,
you taught me how to hurt real bad and cry myself to sleep,
you showed me how this town can shatter dreams, another lesson
about a naive fool that came to Babylon, and found out that
the pie don´t taste so sweet.
Temat
är förstås bekant, men genom att använda
"Babylon" som en metafor för storstaden antyder
Yoakam också en religiös dimension. Och det krävs
inte speciellt mycket fantasi för att se paralleller
till Bibeln i denna folkliga, amerikanska föreställningsvärld.
Det är ganska uppenbart att staden med sin syndfullhet
och sina förföriska neonljus kan ses som en variant
på ormen i paradiset. Ormen lockade Adam och Eva att
äta av den förbjudna frukten, varpå de förlorade
sin oskuld och föll i synd. Detsamma sker förstås
med den oskuldsfulle landsortspojken som lockas till stadens
nattliv och dess "honky tonk girls". (Något
år senare gjorde Dwight för övrigt en version
av Gram Parsons 'Sin city' som är ytterligare en låt
på samma tema, fast med ännu tydligare religiösa
undertoner.)
Countrymusiken
är full av sådana här kopplingar till folkliga
(och religiösa) myter och föreställningar -
ett tydligt exempel är "outlaw"-myten som ju
flera stora countryartister byggt sina karriärer på.
Men just den ovan nämnda föreställningen om
motsättningen mellan stad och landsbygd tycks vara av
central betydelse för Dwight Yoakam som artist. I låttext
efter låttext gör han variationer på temat
om mannen som förleds in i ett syndigt leverne och naturligtvis
ständigt blir straffad för detta. Han blir lämnad
av svekfulla kvinnor ('Buenas noches from a lonely room'),
han saknar vänner och ser sig själv som en ständig
outsider ('Lonesome roads'), han har inget jobb och inga pengar
('Streets of Bakersfield') och han dricker givetvis för
mycket ('Since I started drinking again', 'It won´t
hurt'). Samtidigt längtar han tillbaka till de värden
som präglar det "goda och gudfruktiga" landsbygdslivet
('Miner´s prayer', 'Hold on to God'). I detta sammanhang
bör det också nämnas att Dwight Yoakams kompband
kallat sig Babylonian Cowboys, vilket ytterligare understryker
hur betydelsefullt detta tema är för honom.
Trots förutsägbarheten finns det något som
gör att man som lyssnare gång på gång
faller för den bitterljuva förlorarromantiken i
dessa texter. Kanske finns det något arketypiskt i dessa
ständigt återkommande skildringar av synd, straff
och (eventuell) förlåtelse. Men, Dwight Yoakams
storhet ligger naturligtvis inte bara i hans förmåga
att skriva texter på ett specifikt tema. Texterna hade
förstås varit ganska ointressanta om inte musiken
också varit bra.
Ända
sedan debuten har Yoakams musik varit stadigt förankrad
i genuin honky tonk-country av 50- och 60-talssnitt. Hans
stora inspirationskälla är Buck Owens och hans så
kallade "Bakersfield-sound", men även andra
klassiska countryartister tycks ha påverkat honom. Om
man tar en titt på de artister vars låtar Dwight
valt att göra covers av så får man en lista
över de flesta stora namnen inom honky-tonk-traditionen;
Lefty Frizzell, Johnny Cash, Ray Price etc.
Men,
de riktigt stora artisterna är ofta de som vågar
gå utanför genregränserna och denna sanning
gäller i hög grad Dwight Yoakam. Trots att hans
framtoning som artist alltid varit 100 procent country så
har han samtidigt vågat experimentera med andra genrer,
vilket gjort att hans plattor sällan känts tråkiga
eller förutsägbara. På 'Buenas noches from
a lonely room' (1988) medverkar till exempel dragspelaren
Flaco Jimenez på ett par spår som är starkt
influerade mexikansk tex-mex, och på samma platta hittar
man också en tuff version av Lazy Lesters gamla rhythm
& blues-rökare 'I hear you knockin´'. Samlingsskivan
'La croix d´amour' (1992) innehåller covers på
bland andra Beatles 'Things we said today' och The Barbarians
garageklassiker 'Hey little girl', låtar som man knappast
förknippar med en traditionell countryrepertoar. Och
en av Dwights enligt min mening allra starkaste låtar,
'Nothing' från 'Gone'(1995), låter snarast som…
tja, en blandning av Chris Isaak och klassisk Stax-soul.
Dwight
Yoakam föddes 1956 i Pikeville, Kentucky, men familjen
flyttade tidigt till Columbus, Ohio där Dwight växte
upp. Redan som barn hade han ett stort musikintresse och han
var tidigt klar över att han ville satsa på en
karriär inom musik eller skådespeleri. 1977, då
Dwight var 21 år, flyttade han till Nashville för
att försöka etablera sig som countryartist. Men,
Nashville-scenen dominerades av utslätad pop-country
och den mera genuina och traditionsbundna country som Dwight
ägnade sig åt vann inget intresse hos skivbolag
och producenter, eftersom den inte ansågs tillräckligt
kommersiellt gångbar. Dwight bestämde sig snart
för att söka lyckan i Kalifornien där det fanns
en stark alternativ countryscen som fostrat artister som Merle
Haggard, Gram Parson och Emmylou Harris.
I Kalifornien mötte Dwight gitarristen och producenten
Pete Anderson som han samarbetat med sedan dess. Anderson
(som för övrigt skulle vara värd ett eget porträtt)
är en enastående gitarrist som på ett unikt
sätt lyckats utveckla gitarrspelet inom countryn samtidigt
som han alltid bibehållit kontakten med musikens rötter.
Pete Anderson hörde den talang som fanns dold i Dwight
Yoakams ruffiga demoinspelningar och bestämde sig för
att samarbeta med honom. Med Andersons stöd och ekonomisk
hjälp från sin familj spelade Dwight in 6-spårs-EP:n
'Guitars, Cadillacs, etc.' som 1984 gavs ut på det lilla
independentbolaget Oak Records. Därefter försökte
han tillsammans med Pete Anderson att etablera sig genom intensivt
turnerande tillsammans med grupper som Violent Femmes, Los
Lobos och The Blasters. Eftersom han turnerade tillsammans
med band som räknades till alternativscenen lyckades
Dwight skaffa sig popularitet långt utanför de
renodlade countrykretsarna.
I
mitten av 80-talet började Dwight bli ett stort namn
på den alternativa countryscenen, men han saknade fortfarande
ett "riktigt" skivkontrakt med ett stort bolag.
Vid en konsert i Austin fick emellertid en representant för
Reprise Records se bandet och erbjöd dem ett kontrakt.
Yoakam och Anderson ansåg att de inspelningar som använts
på EP:n som Oak Records givit ut var bra nog att ges
ut om man kompletterade med ytterligare några låtar.
Till en början ville inte skivbolaget gå med på
detta, men efter en del förhandlande accepterade de att
ge ut materialet. Resultatet blev 'Guitars, Cadillacs etc.'
som släpptes 1986 och fick lysande kritik. Tillsammans
med bland andra Randy Travis och Steve Earle betraktades Dwight
Yoakam som en av de främsta representanterna för
den "ny-traditionella" countryn, dvs. de artister
som ville lämna den kommersiella mainstreamcountryn och
söka sig tillbaka till musikens rötter.
Resten
är, som man säger, historia. Sedan slutet av 80-talet
har Yoakam släppt ytterligare 15 skivor och etablerat
sig som en allt klarare lysande stjärna på countryscenen.
Trots stora kommersiella framgångar har hans musik alltid
känns genuin och äkta. Personligen tycker jag att
Dwight Yoakam är den enda nutida countryartist som man
reservationslöst kan rekommendera, även för
de som normalt inte lyssnar på denna typ av musik. Han
har enligt min mening aldrig släppt en svag platta och
han vågar tänja på genrens gränser samtidigt
som han bibehåller en stor respekt för dess tradition
och historia.
Rolf
Hansson
Publicerad
23 april 2002
|