Dwight Yoakam - gudfruktig countrylyriker

I left my home out on the rural route, told my daddy I was steppin´ out, to get some honky tonk blues, honky tonk blues, oh lord I´ve got´em, I´ve got the ho-o-onky tonk blues.

Så sjöng Hank Williams i 'Honky Tonk Blues' från 1951 och gjorde därmed sin tolkning av ett av countrymusikens klassiska teman, nämligen konflikten mellan stad och landsbygd. Det handlar om bilden av den "rena", gudfruktiga landsbygdsmiljön som ställs mot bilden av den farliga, syndfulla staden där oskyldiga människor lockas in i fördärv. Även i början av 50-talet var detta ett gammalt, välbekant tema i countrylyrik och folksånger. Man kan anta att dessa föreställningar om landsbygd kontra urban miljö hade uppstått redan något sekel tidigare, under den industriella revolutionen och den kraftiga urbanisering som följde i dess fotspår.

På sin debut-LP 'Guitars, Cadillacs etc.' från 1986 gjorde Dwight Yoakam - som så många andra countrysångare - sin egen variant på detta tema. I titellåten sjunger han:

girl, you taught me how to hurt real bad and cry myself to sleep, you showed me how this town can shatter dreams, another lesson about a naive fool that came to Babylon, and found out that the pie don´t taste so sweet.

Temat är förstås bekant, men genom att använda "Babylon" som en metafor för storstaden antyder Yoakam också en religiös dimension. Och det krävs inte speciellt mycket fantasi för att se paralleller till Bibeln i denna folkliga, amerikanska föreställningsvärld. Det är ganska uppenbart att staden med sin syndfullhet och sina förföriska neonljus kan ses som en variant på ormen i paradiset. Ormen lockade Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten, varpå de förlorade sin oskuld och föll i synd. Detsamma sker förstås med den oskuldsfulle landsortspojken som lockas till stadens nattliv och dess "honky tonk girls". (Något år senare gjorde Dwight för övrigt en version av Gram Parsons 'Sin city' som är ytterligare en låt på samma tema, fast med ännu tydligare religiösa undertoner.)

Countrymusiken är full av sådana här kopplingar till folkliga (och religiösa) myter och föreställningar - ett tydligt exempel är "outlaw"-myten som ju flera stora countryartister byggt sina karriärer på. Men just den ovan nämnda föreställningen om motsättningen mellan stad och landsbygd tycks vara av central betydelse för Dwight Yoakam som artist. I låttext efter låttext gör han variationer på temat om mannen som förleds in i ett syndigt leverne och naturligtvis ständigt blir straffad för detta. Han blir lämnad av svekfulla kvinnor ('Buenas noches from a lonely room'), han saknar vänner och ser sig själv som en ständig outsider ('Lonesome roads'), han har inget jobb och inga pengar ('Streets of Bakersfield') och han dricker givetvis för mycket ('Since I started drinking again', 'It won´t hurt'). Samtidigt längtar han tillbaka till de värden som präglar det "goda och gudfruktiga" landsbygdslivet ('Miner´s prayer', 'Hold on to God'). I detta sammanhang bör det också nämnas att Dwight Yoakams kompband kallat sig Babylonian Cowboys, vilket ytterligare understryker hur betydelsefullt detta tema är för honom.

Trots förutsägbarheten finns det något som gör att man som lyssnare gång på gång faller för den bitterljuva förlorarromantiken i dessa texter. Kanske finns det något arketypiskt i dessa ständigt återkommande skildringar av synd, straff och (eventuell) förlåtelse. Men, Dwight Yoakams storhet ligger naturligtvis inte bara i hans förmåga att skriva texter på ett specifikt tema. Texterna hade förstås varit ganska ointressanta om inte musiken också varit bra.

Ända sedan debuten har Yoakams musik varit stadigt förankrad i genuin honky tonk-country av 50- och 60-talssnitt. Hans stora inspirationskälla är Buck Owens och hans så kallade "Bakersfield-sound", men även andra klassiska countryartister tycks ha påverkat honom. Om man tar en titt på de artister vars låtar Dwight valt att göra covers av så får man en lista över de flesta stora namnen inom honky-tonk-traditionen; Lefty Frizzell, Johnny Cash, Ray Price etc.

Men, de riktigt stora artisterna är ofta de som vågar gå utanför genregränserna och denna sanning gäller i hög grad Dwight Yoakam. Trots att hans framtoning som artist alltid varit 100 procent country så har han samtidigt vågat experimentera med andra genrer, vilket gjort att hans plattor sällan känts tråkiga eller förutsägbara. På 'Buenas noches from a lonely room' (1988) medverkar till exempel dragspelaren Flaco Jimenez på ett par spår som är starkt influerade mexikansk tex-mex, och på samma platta hittar man också en tuff version av Lazy Lesters gamla rhythm & blues-rökare 'I hear you knockin´'. Samlingsskivan 'La croix d´amour' (1992) innehåller covers på bland andra Beatles 'Things we said today' och The Barbarians garageklassiker 'Hey little girl', låtar som man knappast förknippar med en traditionell countryrepertoar. Och en av Dwights enligt min mening allra starkaste låtar, 'Nothing' från 'Gone'(1995), låter snarast som… tja, en blandning av Chris Isaak och klassisk Stax-soul.

Dwight Yoakam föddes 1956 i Pikeville, Kentucky, men familjen flyttade tidigt till Columbus, Ohio där Dwight växte upp. Redan som barn hade han ett stort musikintresse och han var tidigt klar över att han ville satsa på en karriär inom musik eller skådespeleri. 1977, då Dwight var 21 år, flyttade han till Nashville för att försöka etablera sig som countryartist. Men, Nashville-scenen dominerades av utslätad pop-country och den mera genuina och traditionsbundna country som Dwight ägnade sig åt vann inget intresse hos skivbolag och producenter, eftersom den inte ansågs tillräckligt kommersiellt gångbar. Dwight bestämde sig snart för att söka lyckan i Kalifornien där det fanns en stark alternativ countryscen som fostrat artister som Merle Haggard, Gram Parson och Emmylou Harris.

I Kalifornien mötte Dwight gitarristen och producenten Pete Anderson som han samarbetat med sedan dess. Anderson (som för övrigt skulle vara värd ett eget porträtt) är en enastående gitarrist som på ett unikt sätt lyckats utveckla gitarrspelet inom countryn samtidigt som han alltid bibehållit kontakten med musikens rötter. Pete Anderson hörde den talang som fanns dold i Dwight Yoakams ruffiga demoinspelningar och bestämde sig för att samarbeta med honom. Med Andersons stöd och ekonomisk hjälp från sin familj spelade Dwight in 6-spårs-EP:n 'Guitars, Cadillacs, etc.' som 1984 gavs ut på det lilla independentbolaget Oak Records. Därefter försökte han tillsammans med Pete Anderson att etablera sig genom intensivt turnerande tillsammans med grupper som Violent Femmes, Los Lobos och The Blasters. Eftersom han turnerade tillsammans med band som räknades till alternativscenen lyckades Dwight skaffa sig popularitet långt utanför de renodlade countrykretsarna.

I mitten av 80-talet började Dwight bli ett stort namn på den alternativa countryscenen, men han saknade fortfarande ett "riktigt" skivkontrakt med ett stort bolag. Vid en konsert i Austin fick emellertid en representant för Reprise Records se bandet och erbjöd dem ett kontrakt. Yoakam och Anderson ansåg att de inspelningar som använts på EP:n som Oak Records givit ut var bra nog att ges ut om man kompletterade med ytterligare några låtar. Till en början ville inte skivbolaget gå med på detta, men efter en del förhandlande accepterade de att ge ut materialet. Resultatet blev 'Guitars, Cadillacs etc.' som släpptes 1986 och fick lysande kritik. Tillsammans med bland andra Randy Travis och Steve Earle betraktades Dwight Yoakam som en av de främsta representanterna för den "ny-traditionella" countryn, dvs. de artister som ville lämna den kommersiella mainstreamcountryn och söka sig tillbaka till musikens rötter.

Resten är, som man säger, historia. Sedan slutet av 80-talet har Yoakam släppt ytterligare 15 skivor och etablerat sig som en allt klarare lysande stjärna på countryscenen. Trots stora kommersiella framgångar har hans musik alltid känns genuin och äkta. Personligen tycker jag att Dwight Yoakam är den enda nutida countryartist som man reservationslöst kan rekommendera, även för de som normalt inte lyssnar på denna typ av musik. Han har enligt min mening aldrig släppt en svag platta och han vågar tänja på genrens gränser samtidigt som han bibehåller en stor respekt för dess tradition och historia.

Rolf Hansson

Publicerad 23 april 2002