Brian Setzer - Nitro burnin´ funny daddy (Surfdog/Playground)

Det har gått en del år sedan Brian Setzer och hans Stray Cats var kungarna av ny-rockabiily med hits som 'Rock this town' och 'Stray cat strut'. Men Setzer är sig lik – med massor av brylkräm i håret och jättelika polisonger lever han upp till alla schablonbilder av hur artister i denna genre ska se ut.

Musikaliskt har han emellertid utvecklats en del sedan Stray Cats-tiden. Det är inte längre bara rockabilly som gäller. Hans Brian Setzer Orchestra har ju räknats som ett stort namn inom s.k. neo-swing. Och numera tar han in influenser från hela det amerikanska rotmusik-arvet i sitt låtskrivande. Själv beskriver Brian Setzer sin musik så här: "Everything I play comes from the blues! Rockabilly, swing, jazz and country – they´re all related, and grandma and grandpa are the blues."

Med en sådan programförklaring är det inte överraskande att 'Nitro burnin´…' innehåller en hel del bluesinfluerat material. Det är däremot förvånande att de bluesbaserade låtarna är de som funkar sämst på den här plattan. Spår som 'Sixty years' och 'Drink whiskey & shut up' är ganska menlös, gubbig bluesrock. Visserligen är Brian Setzer och hans band i högsta grad kompetenta musiker, men de lyckas inte tillföra mycket till denna sedan länge utnötta genre. Och när Setzer med 'Don´t trust a woman (in a black Cadillac)' bygger en låt på en illa dold stöld av det välkända riffet från Barrett Strongs Motown-klassiker 'Money' – då känns det verkligen som om han har brist på idéer.

Men när han hämtar inspiration från andra delar av den amerikanska rotmusik-traditionen lyfter skivan. Den soulinfluerade balladen 'That someone just ain´t you' är lysande, och doo wop-pastischen 'To be loved' fungerar utmärkt trots att det egentligen borde vara omöjligt att göra en sådan låt med trovärdigheten i behåll. Även det gammaldags countrystuket i 'When the bells don´t chime' övertygar. Och sedan har vi förstås skivans enligt min åsikt allra bästa spår, nämligen instrumentalen 'Rat pack boogie' där Brian Setzer excellerar i glödheta swing-improvisationer, och lyckas låta som en uppdaterad, turbofierad version av den gamle gitarrlegenden Les Paul.

Sammantaget är alltså 'Nitro burnin´ funny daddy' en ganska ojämn historia. Men efter ett tiotal lyssningar är jag nog ändå benägen att tycka att de positiva intrycken överväger.

Rolf Hansson

15 september 2003