Chris Gaffney & The Cold Hard Facts - Live and then some
(Tres Pescadores/Dusty)

'The cold hard facts of life' är titeln på en känd countrylåt med Porter Wagoner. Den har en av de bästa/värsta texterna bland den typ av låtar som inom country brukar kallas "cheating & drinking songs". I korta drag handlar den om en man som bittert får lära sig hur hårt livet kan vara, då han inser att hans fru bedrar honom. Men, efter att ha intagit "a bottle of courage" beslutar han sig för att ge igen. Efter att ha mördat hustrun och hennes älskare ställer han den retoriska frågan "now, who taught who the cold hard facts of life?"

Jag vet inte om Chris Gaffneys band var inspirerade av denna sång när de valde sitt namn, men det skulle inte förvåna mig. De spelar nämligen klassisk honky tonk-country så som den framförts på barer i den amerikanska södern sedan tidigt 40-tal, då musikstilen uppstod. Här finns varenda kliché i boken. Steelgitarren viner, texterna dryper av sentimentalitet och spritromantik, och låtarna har titlar som 'The lord knows I´m drinkin´', 'Don´t let love tear apart (what lust has brought together)' och 'Alcoholidays'. Förutsägbart, gubbigt och schablonartat är bara förnamnet - och jag älskar varenda sekund av det.

Nej, nu tog jag nog i lite för mycket. Riktigt så fantastisk är inte 'Live and then some'. Men det känns onekligen glädjande att det finns band som inte tillhör Nashville-etablissemanget, men som närmar sig countrytraditionen med en annan attityd än altcountryscenens ändlösa rad av svårmodiga Neil Young-kloner.

Chris Gaffney och hans band har i skiftande sättningar varit verksamma sedan mitten av 80-talet. På den här dubbel-cd:n utgörs den ena plattan av en liveinspelning från 1999 gjord på en klubb vid namn Swallows Inn i San Juan Capistrano i Kalifornien, medan den andra är en nypressning av bandets debutskiva 'Road to Indio' från 1986. Men de tretton åren som ligger mellan de bägge inspelningarna gör ingen större skillnad. De här musikanterna är, som sagt, djupt förankrade i en genre vars musikaliska gränser stakades ut redan på 1950-talet, och några moderniseringar av soundet är knappast aktuella för Gaffney & co.

En detalj som ger Chris Gaffney & The Cold Hard Facts en speciell prägel är emellertid det faktum att Gaffney alternerar mellan gitarr och dragspel. Dragspel brukar i och för sig förekomma i traditionell country, men här används det mer än vanligt. Detta gör att musiken bitvis får en dragning åt tex-mex-hållet som för tankarna till till exempel Flaco Jimenez eller Texas Tornados.

Visst skulle man kunna såga ett sånt här band längs med fotknölarna. De gör samma gamla sketna country och rock´n´roll som man hört tusentals gånger förut. Och ärligt talat har jag hört det göras betydligt bättre och mera personligt än vad Chris Gaffney och hans kompanjoner lyckas med. Ändå kan jag inte låta bli att charmas av den här plattan. Här finns spelglädje, humor och en attityd som jag inte kan tolka som något annat än att de här gubbarna faktiskt älskar det de gör. Det räcker nästan att lyssna på de mellansnack man tagit med på live-CD:n för att förstå med vilken inställning detta gjorts. För vilken annan artist skulle på en liveplatta ta med ett flera minuter långt parti där han beställer öl till bandet och får sin hund att skälla i mikrofonen?

Rolf Hansson

5 september 2002