Dirty Dozen Brass Band - Medicated magic (Ropeadope/MNW)

Ibland blir jag så förbannat trött på rock- och popmusik. Nej, missförstå mig inte. Det är egentligen inte själva musiken jag tröttnar på, utan allt det som finns runtomkring, allt det där som egentligen inte har ett dugg med musik att göra, men som ändå styr så mycket av musikbranschen och medias musikbevakning. Jag tänker på all ytlig kommersialism och på de stora, multinationella skivbolagens ohämmade profithunger. Jag tänker på all skräpmusik som säljer, inte för sina musikaliska kvaliteter utan för att gruppen/artisten har en trendriktig och kommersiellt gångbar image. Och framför allt tänker jag på alla som talar om för oss vad vi ska eller inte ska tycka om - det ständiga tjatet om vad som är inne eller ute, rätt eller fel, av eller på…

Det är då jag söker mig till bluesen, soulen och jazzen. Kanske har jag som vit svensk en romantiserad bild av svart musik. Men, det känns ofta som om den afroamerikanska populärmusiktraditionen är mindre trend- och imagefixerad, det känns som om den handlar mer om musik och mindre om allt det som finns kring musiken. Det känns också som om man inom blues, soul och jazz har ett mera avslappnat förhållande till musikens tradition och historia. Man vågar blanda gammalt och nytt, man vågar vara både traditionsbunden och nyskapande - utan att hela tiden ängsligt snegla på vad som för tillfället anses trendigt.

En grupp som verkligen lever upp till dessa ideal är New Orleans-baserade Dirty Dozen Brass Band. De började 1977 som en gammaldags blåsorkester av den typ som av tradition brukar spela på begravningar i New Orleans. I slutet av 1970-talet var sådana orkestrar på väg att dö ut och Dirty Dozen Brass Band var en av de få grupper som försökte hålla traditionen vid liv. Men, genom åren har bandet utvecklats oerhört och skapat ett unikt sound. Med utgångspunkt i gammal New Orleans-jazz från 1910- och 20-talen blandar de en mängd olika influenser; funk, soul, be-bop, rock, gospel… Resultatet blir musik som på en och samma gång lyckas låta både 1800-tal och 2000-tal, en eklektisk mix som förenar jazzens och bluesens rötter med modern funk och r&b, en stilblandning som får kopplingen mellan Louis Armstrongs Hot Five-inspelningar och D´Angelos 'Voodoo' att framstå som alldeles självklar.

Nu firar bandet sitt 25-årsjubileum med att släppa 'Medicated magic', en platta där de med hjälp av gästartister som Dr. John, DJ Logic och Olu Dara hyllar New Orleans musikaliska arv. Eget, nyskrivet material blandas med tolkningar av klassiska soul-, jazz- och funklåtar som The Meters 'Cissy strut' och Aaron Nevilles 'Tell it like it is'. När jag tittade igenom låtlistan blev jag först lite skeptisk eftersom skivan innehåller en hel del covers. Men Dirty Dozen lyckas göra något alldeles eget och personligt av dessa låtar, och i ett par fall lyckas de faktiskt nästan överträffa originalen. Jag tänker då framför allt på de utmärkta versionerna av Irma Thomas 'Ruler of my heart' och Dr. Johns 'Walk on guilded splinters'. För att inte tala om vad de gör med Lee Dorseys 'Everything I do gon´ be funky', en låt som jag älskat sedan Lou Donaldsons version från 1970 dök upp på en Blue Note-samling för en del år sedan. Här visar man att Dorseys funkmanifest egentligen hade sina rötter mycket längre tillbaka, i det tidiga 1900-talets New Orleans. Och plötsligt känns steget från Buddy Bolden till hipp klubbjazz inte alls långt…

Om det inte framgått tidigare så är det här alltså en alldeles lysande skiva. Det är riktig musik framförd av riktiga musiker; musiker som är kompetenta och skickliga utan att för den skull förfalla till trista, ekvilibristiska teknikuppvisningar. Det är musik som tycks vara gjord utifrån genuin spelglädje och inte utifrån cyniska spekulationer om vad som kan antas vara säljande. Det är musik som bygger på en djup respekt för traditionen, men som samtidigt känns fräsch, nyskapande och personlig. Och det är fantastiskt bra.

Rolf Hansson

23 maj 2002