Etta James - Let's roll (Private Music)

Soulhistorien är full av fantastiska sångerskor med röster större än livet självt – från gamla legender som Aretha Franklin och Esther Philips till nutida hjältinnor som Angie Stone och Mary J Blige. Att utse världens bästa soulsångerska är förstås en omöjlighet. Men om det var upp till mig att avgöra skulle nog ändå Etta James bli mitt val, trots den knivskarpa konkurrensen.

Etta är nämligen inte bara en lysande sångerska. Hon är också en av de få artister som kan skryta med en karriär som varat i snart 50 år. Och ännu mer imponerande är det faktum att hon faktiskt fortfarande låter fräsch och vital och är kapabel att göra spännande, engagerande musik. Dessutom kan man inte låta bli att beundra hennes stora bredd. Under sin långa karriär har hon avverkat nästan alla stilar inom svart amerikansk populärmusik – från ruffig blues till finstämd, sofistikerad jazz, och från syndigt sexig soul till den gudfruktigaste gospel. Och hon lyckas hantera alla genrer på ett fullständigt övertygande sätt. Inte ens när hon flirtade med hip-hop på 'Stickin´ to my guns' (1990) förlorade hon ett uns av sin trovärdighet.

På 'Let´s roll' bygger Etta James vidare på det koncept hon använt på plattor som 'Life, love & the blues' (1998) och 'Matriarch of the blues' (2000). Det handlar alltså om modern blues som färgats med influenser från klassisk 60-talssoul. Albumets styrka är paradoxalt nog också dess svaghet. På denna skiva har nämligen Etta valt att enbart satsa på nyskrivet originalmaterial istället för att tolka gamla standardlåtar, vilket hon gjort på sina senaste bluesskivor. Och givetvis känns det på många sätt fräschare och intressantare med nytt låtmaterial än med gammal skåpmat. Men problemet är att låtmaterialet inte når upp till Ettas vanliga standard.

Här finns alltför många schablonartade bluestolvor; låtar som - om det inte vore för Ettas röst – kunde varit hämtade från repertoaren hos något halvtaskigt bluescoverband i ett öltält på någon stadsfestival. Spår som 'Somebody to love', 'The blues is my business' och 'Lie no better' skulle möjligen kännas acceptabla om de dök upp på en platta med något nytt, oetablerat namn, men från en artist av Etta James kaliber väntar man sig betydligt mer.

Men visst har 'Let it roll' sina ljuspunkter. Det är framför allt två riktigt starka ballader som sticker ut; 'A change is gonna do me good' och 'Please, no more'. I synnerhet den sistnämnda kan mäta sig med Ettas klassiska 60-talslåtar. Både melodin och texten för tankarna till hennes gamla hit 'Only time will tell'. Scenariot är välbekant: mannen i hennes liv har lämnat henne efter ett gräl, och nu sitter hon ensam med sorgen och tankarna kring ett kärleksförhållande som kanske är på väg att ta slut. Men medan 'Only time…' andades hoppfullhet och en tro på att allt kanske skulle lösa sig till sist är 'Please, no more' mörkare och mera pessimistisk. Det är en äldre, mera luttrad Etta som sjunger. Hon har sett mer av livet och talar om att hon inte orkar med ytterligare en destruktiv relation. Men även om attityden är en annan, är passionen och känslan minst lika stark som när hon för snart fyrtio år sedan sjöng om att låta tiden utvisa vad som var rätt.

Trots ett par utmärkta låtar är dock inte 'Let it roll' någon av Etta James bättre plattor. För hängivna fans som jag själv är den förstås ett givet köp. Men de som inte lyssnat på Etta tidigare bör nog börja med någon samling med hennes största hits.

Rolf Hansson

21 juni 2003