Tobias Fröberg - For Elizabeth wherever she is (Silence)

Vad är det med Sverige och singer-songwriters? Varför tycks svenska folket ha en sådan djup kärlek till allvarsamma, unga män (och kvinnor) som framför finstämda sånger på akustisk gitarr? Kan det handla om att musiken på något sätt knyter an till en svensk vistradition som vi alla, vare sig vi velat det eller inte, tagit del av under uppväxten? Eller är det det berömda nordiska svårmodet som gör att så många tilltalas av det allvarstyngda vemodet hos dessa vispoeter?

Oavsett orsakerna kan man konstatera att singer-songwriter-scenen formligen exploderat under de sista 4-5 åren.. En mängd nya namn har kommit fram, från Lars Winnerbäck och Thomas Andersson-Wij till José Gonzalez och Anna Ternheim, samtidigt som gamla stötar som Lundell och Wiehe fortsätter att ge ut plattor. Och antagligen finns det massor av folk runtom i landet som knåpar ihop låtar på akustisk gitarr, spelar in demos, och drömmer om att bli nästa generations Stora Vispoet.

Efter att ha hört ett oräkneligt antal plattor – både svenska och utländska – med nya namn inom singer-songwriter/alt. country-facket måste jag erkänna att jag börjar bli rejält trött på genren. Men ändå tilltalas jag faktiskt av Tobias Fröberg.

Den f.d. jazzskribenten gör musik som nog måste räknas till singer-songwriter-genren, men det känns ändå inte förutsägbart eller klichéartat. Detta beror till stor del på instrumenteringen. Fröberg och producenten Linus Larsson har valt att använda piano som det dominerande instrumentet i många av låtarna, istället för de annars ständigt återkommande akustiska gitarrerna. Dessutom har Linus Larsson – som vanligt – skapat en snygg ljudbild med många finesser och genomtänkta detaljer i arrangemangen.

Sedan spelar förstås Tobias Fröbergs låtskrivande en stor roll i sammanhanget. Visst kan man placera Fröbergs sånger i en vispop-tradition med rötter hos såväl Dylan som Nick Drake. Men han lyckas ändå undvika de vanligaste klichéerna i denna tradition, och melodierna söker sig ofta fram längs stigar som känns spännande och oväntade.

Det första jag associerar till när jag lyssnar på skivan är faktiskt George Harrisons soloplattor. Andra namn som dyker upp i huvudet är Neil Young, America, och – faktiskt – Elton John, (alltså på den tiden då han fortfarande hade något slags trovärdighet som artist, långt före 'Candle in the wind' och Disney-soundtracken).

Sammanfattningsvis har Tobias Fröberg gjort en riktigt stark debutplatta, och det ska bli spännande att se hur hans karriär kommer att utveckla sig.

Rolf Hansson

7 november 2004