Maidenhead - Dear Raquel (Four Cats/Radionic)

Under en kort period i slutet av 70-talet var "powerpop" många rockjournalisters favoritord. Med detta begrepp avsågs band som blandade punkens attack och energi med lättillgängliga, 60-talsinfluerade popmelodier. Det finns fortfarande artister som har denna popestetik som ideal, och till dessa hör debuterande amerikanska Maidenhead. Bandets kreativa motor, gitarristen och sångaren Gary Stein, nämner visserligen Tom Petty, Queen (!) och Styx (!!!) bland sina inspirationskällor. Men musiken han gör låter lyckligtvis varken som bredbent arenarock eller pompös mogenhårdrock.

Istället låter den här plattan – på gott och ont – som något som skulle kunna ha spelats in 1978 eller -79, då powerpop var ordet för dagen och band som Records och Yachts var kritikerfavoriter. Tänk en ung Elvis Costello kompad av Blondie med Nick Lowe som producent. Eller - överfört till svenska förhållanden - en tjugoårig Per Gessles allra våtaste popdrömmar kombinerade med Klippanscenens naivt charmiga punkslammer.

Det skulle naturligtvis vara lätt att kritisera ett band som Maidenhead. Det skulle vara tacksamt att göra sig lustig över den skamlöst höga retrofaktorn och konstatera att den här typen av popmusik redan gjorts alldeles för många gånger. Det skulle vara mer än lovligt enkelt att avfärda detta som trist gubbrock som möjligen hade känts fräsch och spännande för tjugofem år sedan. Om det inte vore för låtarna. Stein och hans kollegor har nämligen lyckats få ihop en utmärkt samling korta (11 spår på 35 minuter), snärtiga och extremt catchy poplåtar, såna där snudd på genialt enkla melodier som sätter sig i huvudet redan vid första lyssningen.

"Less is more" tycks vara den grundläggande principen i Gary Steins låtskrivande. Varför lägga till några extra ackord när det räcker med fyra eller max fem för att få ihop en slagkraftig poplåt? Varför stoppa in ett krångligt mellanspel när det ändå är refrängen folk vill höra? Och varför ska man ha solon som är längre än åtta takter när solots syfte ju ändå bara är att ge lyssnaren en liten andningspaus innan det är dags att ta refrängen igen? Don´t bore us, get to the chorus! Hey ho, let´s go!

Men trots att Maidenhead valt att jobba i en poptradition vars gränser är ganska tydligt utstakade har de ändå en föredömlig variation i sitt låtmaterial. Öppningsspåret 'First kiss' låter som Flamin´ Groovies i deras poppigare stunder medan 'Imaginary friend' känns som en uppdaterad version av något man hade kunnat hitta på "Nuggets"-boxen. 'Sentimental trio' kan vara den bästa glamrockboogielåten Marc Bolan aldrig skrev och 'Isn´t that enough' skulle kunna vara en b-sida från en gammal Buzzcocks-singel. För att ta några exempel.

Banalt? Absolut. Förutsägbart? Självklart. Men när det görs så här bra kan jag inte låta bli att älska det. "Pure pop for now people", som Nick Lowe skulle ha sagt för tjugofem år sen.

Rolf Hansson

9 september 2002