Mark Eitzel - Music for courage & confidence (New West/Border)

Sångare med svårmodig framtoning och rötter i alternativrock gör coverplatta med egensinniga versioner av kända pop- och countrylåtar. Jodå, konceptet känns igen. Det odiskutabla mästerverket i genren är enligt min mening Nick Caves 'Kicking against the pricks' från 1986; LP:n som fick en hel generation svartrockare att börja leta gamla Johnny Cash-plattor på loppisar och skivbörsar.

Och nu har alltså Mark Eitzel gjort sitt bidrag till genren med hjälp av bland andra svenske producenten Johan Kugelberg. Eitzel knyter inte oväntat an till alternativcountryscenens estetik genom att göra personliga tolkningar av välkända countrysnyftare som Kris Kristoffersons 'Help me make it through the night' och Glen Campbells 'Gentle on my mind'. Andra låtval känns betydligt mindre förutsägbara, till exempel Curtis Mayfields soulklassiker 'Move on up' och Culture Clubs 80-talskitschiga pophit 'Do you really want to hurt me'. Ett par gamla jazzstandards - 'I only have eyes for you' och 'I´ll be seeing you' - har också kommit med.

Hur låter det då? Jo, som väntat, skulle man kunna säga. Finstämt, lågmält, lite sorgset och ärligt talat ganska trist. Det är i countrylåtarna som Mark Eitzels hesa "pratsång" funkar bäst. Där lyckas han ibland få fram ett suggestivt vemod som faktiskt tillför något till dessa uttjatade låtar. Men, problemet är att han valt sånger som är så pass välkända att den som kan sin pophistoria knappast kan låta bli att jämföra med originalversionerna. Och i jämförelse med originalen står sig Eitzels tolkningar ganska slätt.

Riktigt dåligt blir det dock när Eitzel ger sig på låtar ur soul- och jazzhistorien. Hans röst räcker inte till för den typen av material, och varken arrangemangen eller produktionen gör mycket för att hjälpa upp intrycket. Det känns mycket vitt, osvängigt och osexigt, och där finns inget av den passion och glöd man förknippar med originalen. Och versionen av 'Do you really want to hurt me' låter…tja, mest bara konstig.

Kanske är jag väl hård i min kritik, men det känns som om det gått inflation i sådana här utgåvor. Var och varannan artist ger sig på att spela in skivor med egna tolkningar av personliga favoritlåtar. Samtidigt finns det en oändlig uppsjö av "tribute"-plattor, vilket ju är ett annat sätt att prångla ut coverversioner. Detta innebär förstås att kraven höjs. För att den här typen av skiva ska fånga ens intresse krävs något som är riktigt bra och nyskapande. Och då håller tyvärr inte 'Music for courage & confidence' riktigt måttet, trots en del goda intentioner.

Rolf Hansson

14 maj 2002