Mille Fors & Annat Vänsterpack - Barn beväpna dig med ord (Liv till varje pris)

Tidigare i år gav MNW ut en samling med tidig svensk punk från slutet av 1970-talet. Efter att ha lyssnat på valda delar av denna inte alldeles behagliga nostalgitripp slogs jag av två saker. För det första insåg jag att många av de band som då ansågs stilbildande (Ebba Grön, Kriminella Gitarrer etc.) rent ut sagt låter för jävla illa när man lyssnar på dem idag. Men det andra, mera intressanta faktum som slog mig var att nästan alla dåtida punk- och alternativrockband hade politiska, samhällskritiska texter.

Man kan visserligen invända att texterna ofta var onyanserade och milt uttryckt naiva. Man kan också fråga sig hur pass politiskt medvetna dessa band egentligen var. I Sverige fanns ju en stark koppling mellan den tidiga punkvågen och den så kallade progressiva musikrörelsen. Och inom "proggen" var det ju närmast obligatoriskt att ha (vänster-)politiska texter. Så kanske var punkbandens samhällskritiska ställningstaganden ofta bara ytliga poser; attribut man hade eftersom de ingick i tidsandan, precis som säkerhetsnålarna och de nedkladdade läderjackorna. Men ändå kvarstår faktum: väldigt många artister skrev politiska och samhällskritiska texter på den tiden.

Mycket har hänt i Sverige sedan 70-talet. Vi har fått ett betydligt hårdare samhälle med mycket större klasskillnader. Arbetslösheten är hög, den sociala tryggheten har urholkats kraftigt och stora grupper av människor marginaliseras. Samtidigt har vi en regering som säger sig föra vänsterpolitik, men som huvudsakligen tycks värna om näringslivets intressen. Idag behöver vi alltså verkligen artister som vågar inta ett samhällskritiskt vänsterperspektiv. Egentligen behövs nog dessa artister mycket mer nu än för 25 år sedan.

Men jag ser tyvärr inte mycket av politiska ställningstaganden på dagens svenska rockscen. Okej, visst finns det enstaka artister, t. ex. inom hiphopen, som skriver samhällskritiska texter. Men till största delen tycks det vara privata, känslomässiga problem som behandlas i nutida svensk rocklyrik, medan politiken och samhällsfrågorna lyser med sin frånvaro. Därför känns en öppet politisk artist som malmöiten Mille Fors som en frisk fläkt.

Musikaliskt knyter Mille tydligt an till en svensk vis- och singer-songwriter-tradition med Mikael Wiehe som huvudsaklig inspirationskälla. Denna beskrivning kanske får honom att framstå som gubbig och bakåtsträvande. Men Linus Larssons snygga produktion gör att musiken känns fräsch och innovativ. Larsson har nämligen valt att klä de ganska traditionella, visbetonade låtarna i arrangemang som influerats av electronica och ambient techno. Och Fors lågmälda sånger med finstämt akustiskt gitarrspel lyfter åtskilliga nivåer då de infogas i en modern, övervägande elektronisk ljudbild.

Vad texterna beträffar är alltså Mille Fors starkt politisk och det råder knappast någon tvekan om att han tillhör den mera radikala delen av vänstern. Med undantag för någon traditionell kärlekssång och någon mera allmänt hållen filosofisk betraktelse är det politiska budskap som gäller. Titlar som 'Jag väntar på revolutionen' och 'Ballad till främlingsvänligheten' ger en tydlig vink om vilka teman som tas upp.

Till största delen gillar jag de politiska texterna. Det är uppfriskande och välbehövligt med en artist som vågar göra tydliga samhällskritiska ställningstaganden utan att gömma sig bakom en distanserad, ironisk mask. Men bitvis förfaller Fors till naiv revolutionsromantik, och hans lyrik blir då mest slagordsmässiga plattityder utan större djup eller nödvändiga nyanser. Denna kritik gäller inte bara låttexterna i sig, utan även de presentationer av låtarna som ingår i skivans texthäfte. I synnerhet har jag svårt att acceptera den flummiga drogliberalism som kommer till uttryck i presentationen av låten 'Ett öppet sinne'. Jag köper inte det gamla, uttjatade flummar-resonemang som går ut på att man försöker rättfärdiga narkotikabruk genom att peka på alkoholens skadeverkningar.

Trots mina invändningar överväger ändå de positiva intrycken. 'Barn beväpna dig med ord' är till största delen en bra platta. Musikaliskt lyckas Mille Fors (i samarbete med Linus Larsson) föra singer-songwriter-traditionen ett steg framåt genom den moderna, electronica-influerade produktionen. Och även om texterna bitvis känns en aning naiva är det ändå positivt med en artist som inte är rädd för att vara politisk och tydligt vågar ta ställning mot de nyliberala ideal som tyvärr präglar dagens samhällsklimat.

Rolf Hansson

23 oktober 2003