The Cramps - Off the bone (Illegal Records, 1983)

Mina tonår inföll under början och mitten av 80-talet. Det var en tid då den alternativa rockscenen dominerades av punkvågens efterdyningar; det som kallades "postpunk" och senare kom att benämnas "svartrock" eller "goth". Det var en hemsk period då det som av musikskribenter klassades som "ny och intressant rock" oftast innebar någon svartklädd domedagspredikant som mässade om lidande och elände till trist, monotont punkkomp. Visst fanns det enstaka ljuspunkter, men man kan fråga sig om det någonsin framställts så mycket pretentiös smörja i rockmusikens namn som under det tidiga 80-talet.

Men så fanns de där plötsligt, The Cramps. De var allt ett rockband skulle vara. De var svartrockens absoluta antites med en estetik hämtad från serietidningar och B-skräckfilmer från 50-talet. De var totalt befriade från intellektuella eller finkulturella pretentioner. De var tuffa och farliga, men hade ändå en god portion humor. Deras skitiga punkrockabilly var inte det minsta nyskapande, men lät ändå fullständigt olikt allt annat jag lyssnat på. De var kort sagt något av det häftigaste jag som 17-18-åring hade hört.

The Cramps bildades 1976 i New York av sångaren Lux Interior och den kvinnliga gitarristen Poison Ivy. Under sin 25-åriga karriär har bandet genomgått fler medlemsbyten än någon rimligen kan orka hålla reda på, men stommen har alltid utgjorts av dessa två, som för övrigt även sägs vara ett par privat. 'Off the bone' som släpptes 1983 är egentligen en samlingsplatta bestående av låtar från The Cramps tidiga singlar, samt från de två skivorna 'Songs the lord taught us' (1980) och 'Psychedelic jungle' (1981).

The Cramps koncept har ända sedan starten varit en mix av rockabilly, punk och garagerock. Denna anrättning har kryddats med en image där man fullständigt ohämmat spelat på allt som anses vara dålig smak – usla skräckfilmer, porr, drogromantik etc. Men, det finns - åtminstone på bandets tidiga plattor - både en ironisk glimt i ögat och en genuin kärlek till primitiv, ruffig rock´n´roll som gör detta i grunden oerhört pubertala koncept alldeles oemotståndligt.

'Off the bone' innehåller några av The Cramps starkaste egna låtar; klassiker som 'Garbageman', 'Human fly' och 'New kind of kick'. Men, här finns också en del covers på mer eller mindre obskyra 50- och 60-talslåtar som t.ex. Roy Orbisons tidiga Sun-inspelning 'Domino', Ricky Nelsons snyftare 'Lonesome town' och Mel Robbins rockabillyrökare 'Save it'. För att inte tala om Trashmens 'Surfin´ bird' som The Cramps kramar musten ur i en drygt fem minuter lång vansinnesversion.

The Cramps är fortfarande ett aktivt band som turnerar och ger ut skivor. Tyvärr har de på senare år alltmer blivit en parodi på sig själva. I sina värsta stunder framstår de numera som alternativscenens motsvarighet till Eddie Meduza och liknande "bonnarock" ur gärdsgårdsserien. Men på de tidiga inspelningarna var deras smak fortfarande oantastlig och de klarade på ett utmärkt sätt av den svåra balansgången mellan humor och allvar. Oavsett bandets senare klavertramp så är ’Off the bone’ fortfarande en odiskutabel klassiker i genren "ruffig, skitig rock n´roll".

Rolf Hansson

Publicerad under vinjetten "Oldies but goldies" i nättidningen Revolver 28 januari 2003