King Curtis - Live at Fillmore West (Atlantic, 1971)

Det börjar med Jerry Jemmotts hypnotiska basgång. Sedan vidtar en lååång bandpresentation där musikerna kommer in en efter en. Bernard Purdie på trummor, Cornell Dupree på gitarr, Billy Preston på orgel, Memphis Horns…och naturligtvis King Curtis själv på sax. Det är idel legendariska namn och bara själva presentationen är i sig en våt dröm för oss som älskar klassisk soul och rhythm & blues. Till sist – 5 minuter och 22 sekunder in i låten – exploderar hela bandet i ett groove som är så oemotståndligt att det fortfarande, efter hundratals lyssningar, kan få mig att dansa omkring ensam framför stereon med ett fånigt leende på läpparna.

'Live at Fillmore West' är från 1971, men King Curtis (eller Curtis Ousley som han egentligen hette) hade börjat sin karriär långt tidigare. Redan som tonåring, i början av 50-talet, spelade han med välkända jazzmusiker som Lionel Hampton och Horace Silver, och under senare delen av 50-talet skapade han sig ett namn som studiomusiker för skivbolaget Atlantic. Det var dock inte förrän i början av 60-talet King Curtis lyckades hitta fram till den stil han huvudsakligen blivit ihågkommen för, dvs. instrumentala soullåtar där hans jazziga saxofonspel står i fokus. Det var i denna stil han under 60-talet fick hits med låtar som 'Soul twist', 'Soul serenade' och, givetvis, 'Memphis soul stew', den låt som inleder 'Live at Fillmore West'.

Skivan spelades in vid en konsert den 7 februari 1971, då King Curtis & The Kingpins förstärkta av Billy Preston och blåsarna i Memphis Horns var förband åt Aretha Franklin på Fillmore West i San Fransisco. Dessa musiker var vana ett spela för en svart blues- och jazzpublik, men här ställdes de inför en rockpublik som huvudsakligen bestod av unga, vita hippies. Det var antagligen därför King Curtis valde att huvudsakligen spela versioner av aktuella hitlåtar vid detta tillfälle. Av skivans nio spår är det bara 'Memphis soul stew' och 'Soul serenade' som är King Curtis egna låtar.

För en nutida rocklyssnare kan det kanske tyckas märkligt att en "seriös" artist huvudsakligen spelar covers av andra artisters hits. Men man måste komma ihåg att King Curtis kom från en jazzbakgrund, och inom jazzen har det alltid varit accepterat att musiker gjort sina egna versioner av aktuella låtar. Och vilka versioner King Curtis och hans band gjorde den där kvällen för drygt trettio år sedan! Till och med uttjatade standards som 'A whiter shade of pale' och 'Mr. Bojangles' känns fräscha och spännande i King Curtis känsliga och själfulla tolkningar. För att inte tala om hur han lyckas göra svettig funk av Led Zeppelins 'Whole lotta love'…

Ett halvår efter att denna inspelning gjorts mördades King Curtis i ett knivslagsmål i New York. Hans musik lever fortfarande.

Rolf Hansson

Publicerad under vinjetten "Oldies but goldies" i nättidningen Revolver 19 januari 2003