Solomon Burke - Don't give up on me (Fat Possum/MNW)

Vad hände med soulmusiken? Med den frågan inleds Fat Possums pressrelease om Solomon Burkes nya CD. Jo, skulle man kunna svara, med artister som till exempel Mary J Blige, Angie Stone, D´Angelo och R. Kelly mår soulmusiken alldeles utmärkt. Men, om man med "soulmusik" menar genuin sydstatssoul från den gyllene eran under 60- och tidigt 70-tal, ja, i så fall är frågan befogad.

Det är inte många av de stora artisterna från denna epok som har klarat att hålla sig kvar på topp, varken konstnärligt eller kommersiellt. Många försvann från scenen redan i mitten av 70-talet, när discon konkurrerade ut den mera traditionella blues- och gospelbaserade soulen. Andra har fortsatt sina karriärer i skymundan, oftast med ganska blygsamma framgångar.

Visst har det kommit enstaka bra plattor från gamla soullegender under senare år. Al Green gjorde till exempel ett lysande försök till comeback med 'Don´t look back' (1993), och Wilson Pickett fick bra kritik för 'It´s harder now' (1999). Men, på det stora hela har denna typ av soulmusik verkat vara en utdöende genre under de sista 10-15 åren. Detta framstår onekligen som lite märkligt med tanke på att det ges ut oerhört mycket renodlad, gammaldags blues; en musikstil som ju egentligen är nära besläktad med den traditionella sydstatssoulen.

En av de få "överlevarna" från soulmusikens barndom är Solomon Burke som stadigt fortsatt att ge ut skivor under 80- och 90-talen. Men, det jag hört av hans senare produktion har inte känts speciellt fräscht. Tyvärr har man ofta fått intrycket av en föredetting som lever på gamla meriter. Om han hade sysslat med hårdrock skulle han ha uppträtt på Sweden Rock Festival, typ…

Sett ur detta perspektiv är 'Don´t give up on me' mer än bara en bra platta. Den är ett bevis på att en artist fortfarande kan ha mer kvar att ge efter närmare ett halvt sekel i branschen (jo, Solomon Burke gjorde faktiskt sina första inspelningar redan i mitten av 50-talet). Den är också ett bevis på att det går att göra traditionell soul utan att det känns gubbigt och passé.

På denna skiva har bland andra Tom Waits, Elvis Costello, Nick Lowe, Bob Dylan och Van Morrison bidragit med nyskrivna låtar. Som tur är har ingen av dem gjort något ansträngt försök att vara "modern" eller trendriktig. Istället tycks de ha anpassat sig till det idiom som passar Solomon Burke bäst. De handlar alltså huvudsakligen om soulballader med lätt countrytouch, en typ av material som ger Burke stor frihet att waila och improvisera på klassiskt soulmanér.

Låtarna håller genomgående hög klass, men de absoluta höjdpunkterna är enligt min mening titelspåret (av Dan Penn), Van Morrisons 'Only a dream' och den fantastiska tolkningen av 'None of us are free' (av legendariska låtskrivarduon Barry Mann och Cynthia Weil). Det är dessutom kul att höra hur en typisk Tom Waits-komposition som 'Diamond in your mind' förvånansvärt nog fungerar alldeles utmärkt i Solomon Burkes soultappning. Det enda spår som inte känns alldeles övertygande är Dylans bidrag 'Stepchild', som är en högst schablonartad bluestolva. Men, detta är ju inte särskilt överraskande - herr Zimmerman befäster bara ännu en gång sin position som rockhistoriens i särklass mest överskattade artist.

Bortsett från denna lilla skönhetsfläck är detta dock en mycket bra skiva som borde vara ett givet köp för alla som har det minsta intresse för klassisk soul och rhythm & blues. Nu väntar man bara med spänning på om fler gamla soulhjältar (och hjältinnor) ska våga göra den här typen av "tillbaka till rötterna"-plattor. Jag vågar knappt tänka på hur bra det skulle kunna bli om en artist som Aretha Franklin skulle spela in en skiva i samma anda som 'Don´t give up on me'.

Rolf Hansson

8 juli 2002