Texas Johnny Brown - Blues defender (Choctaw Creek)

Det blir ofta ganska trist när gamla legender ur blueshistorien ska göra comeback på äldre dar. Pliktskyldigt harvar de igenom ett antal mer eller mindre klichéartade standardlåtar, varpå eländet ges ut och köpes av lättlurade bluesentusiaster som inbillar sig att det är "äkta" och "genuint" bara för att artisten ifråga varit med länge . Texas Johnny Brown kan med rätta kategoriseras som en gammal blueslegend. Men, glädjande nog trillar han inte i samma fälla som många andra åldrade bluesmän. 'Blues defender' är en riktigt bra modern bluesplatta, och Brown verkar inte vara rädd för att ta ut svängarna och testa nya grepp.

Texas Johnny Brown började sin karriär redan på 1940-talet som kompmusiker åt Amos Milburn. Under 50- och 60-talen turnerade han med Junior Parker och Bobby "Blue" Bland, och det var faktiskt Brown som komponerade Blands klassiska hit 'Two steps from the blues'. Samtidigt gjorde han åtskilliga jobb som studiomusiker åt de välkända bluesbolagen Duke och Peacock, och hans gitarrspel kan höras på inspelningar med bland andra Lightnin´ Hopkins, Lavelle White och Joe Hinton. Efter ett långt uppehåll från musiken bestämde han sig för att göra comeback, men nu som soloartist. 1998 släpptes 'Nothin´ but the truth' som fick lysande kritik i amerikansk musikpress. Och detta är alltså Texas Johnnys andra soloplatta efter hans återkomst till musikbranschen.

Skivans öppningsspår, 'Handy man', är en schablonartad bluestolva skriven enligt standardformulär 1A, och vid första lyssningen trodde jag förstås att jag skulle få alla mina farhågor bekräftade; att detta skulle vara ytterligare en trist, gubbig bluesplatta med en artist som lever på gamla meriter. Men efter denna inledning lyfter det åtskilliga nivåer.

Flera spår är starkt soulinfluerade. 'In the dark' (en omarbetad version av Lil Greens gamla bluesklassiker) låter som något Al Green eller O.V. Wright skulle kunna ha spelat in, och 'Did you lose your way?' får mig att associera till Latimores 70-talslåtar. Andra höjdpunkter är den funkiga mollbluesen 'Just can´t do it' och titellåten 'Blues defender' med grymt svängigt rumbakomp. Och instrumentala 'Rained out' - en finstämd, jazzinfluerad gitarrimprovisation med ljudet av fallande regn och enstaka åskknallar som enda ackompanjemang - känns som en perfekt avslutning.

Sammanfattningsvis är detta alltså en utmärkt bluesskiva och ett bevis på att musiker kan åldras med värdighet även inom denna genre.

Rolf Hansson

1 september 2002