The Broken Hearts - Want one? (Paisley Pop)

I punkvågens efterdyningar, i slutet av 70- och början av 80-talet, uppstod en mods-revival. Under en kort period var det plötsligt paisleymönstrade skjortor, parkas och 60-talsinspirerad gitarrpop som gällde. Det enda band från denna epok som gjort något större avtryck i rockhistorien är förstås The Jam. Men i kölvattnet efter Paul Weller & co. kom en mängd mindre kända engelska poporkestrar med namn som Secret Affair, Merton Parkas och Purple Hearts.

Även i USA fanns under tidigt 80-tal en hel del mer eller mindre obskyra grupper som influerades av engelsk pop från 60-talets ”british invasion”. Men på andra sidan Atlanten verkar kopplingen till modskulturen ha varit svagare, och musiken klassificerades nog snarare som ”powerpop” än som ”neo-mod pop”.

Ett sådant amerikanskt band var The Broken Hearts från Hartford, Connecticut. Under ledning av sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mike Mazzarella (som sedan fortsatt sin karriär i kritikerrosade The Rooks) släppte de 1985 LP:n ’Want One?’, en skiva som fått kultstatus bland powerpop-fans. Och det är alltså denna platta som nu återutgivits av popnördarna på lilla Paisley Pop. Förutom de nio låtar som ingick på original-LP:n har man lagt till inte mindre än 11 (!) bonusspår bestående av tidigare outgivna demoinspelningar,

Mitt första intryck är att det låter amatörmässigt. Med nutida mått mätt håller mixning och produktion knappt ens demokvalitet. Men denna invändning faller snabbt i glömska när jag upptäcker vilken klass låtmaterialet håller. De här killarna kunde verkligen konsten att snickra ihop snygga popmelodier av lika klassiskt 60-talssnitt som kavajerna de bar på sina promotionbilder. Praktiskt taget alla låtarna på ‘Want one?’ skulle ha platsat på tidiga plattor med t. ex. Kinks, Hollies eller Small Faces. Det är retropop, så retro att det bitvis nästan känns pinsamt. Men det är så välgjort att man bara inte kan låta bli att tycka om det.

De nio låtarna från original-LP:n är genomgående mycket bra, men jag fastnar framför allt för vemodiga ’While you were having fun’ och ‘Play that song again’ som låter som något en ung Elvis Costello på sitt bästa pophumör kunde ha skrivit. Det enda spåret som inte känns alldeles helgjutet är avslutande ‘I´m the one who loves you’ där bandet faller in i en ganska trist pubrocklunk och låter som en sämre version av Dr. Feelgood.

Bonusspåren är som bonusspår brukar vara, dvs. huvudsakligen en angelägenhet för inbitna samlare och närmast sörjande. Men även bland dessa hittar man några guldkorn. Om man klarar av att bortse från den taskiga ljudkvaliteten (flera av låtarna kommer från kassettbandsinspelningar gjorda i bandets replokal) så finns det även bland bonusmaterialet några utmärkta poplåtar som mycket väl skulle ha förtjänat att spelas in ”på riktigt”.

Trots enstaka skönhetsfläckar är detta en högklassig återutgivning som absolut är värd att uppmärksammas av alla som gillar gitarrpop med rötter i 60-talet.

Rolf Hansson

16 februari 2003