The Flying Burrito Brothers - The red album (Beautown)

För dagens rockpublik är antagligen Flying Burrito Brothers bara det där countryrockbandet Gram Parsons var med i efter att han lämnat The Byrds. Och det är inte så konstigt – Parsons har ju ha fått enorm kultstatus genom att han framhållits som en förebild av många av de alt.country-artister som kommit fram de senaste åren. Men trots en mängd medlemsbyten fortsatte Flying Burrito Brothers faktiskt sin karriär långt efter att Parsons hunnit lämna både bandet och den här världen.

Den här plattan innehåller en tidigare outgiven "live i studion"-session inspelad i Hollywood 1976. Vid denna tidpunkt fungerade steelgitarristen "Sneaky" Pete Kleinow som gruppens inofficielle ledare, och de övriga medverkande musikerna var Joel Scott Hill (gitarr och sång), Gib Gilbeau (gitarr, fiol, och sång), Gene Parsons (trummor och sång), samt Chris Ethridge (bas).

Gruppfotot på omslagets baksida ger ett minst sagt avskräckande intryck. Ett gäng sönderrökta, överåriga hippies med alldeles för mycket ansiktshår och frisyrerna som gud glömde… Men till min förvåning låter det betydligt bättre än man kunnat vänta sig. I mina öron låter faktiskt 1976 års upplaga av FBB alldeles utmärkt. Samtidigt kan jag tänka mig att en del alternativcountry-lyssnare inte alls kommer att gilla den här plattan. Här finns nämligen väldigt lite av den känslighet och finstämdhet som präglar Gram Parsons inspelningar. Inte heller finns här några ambitioner att blanda countryn med influenser från andra genrer.

Här handlar det snarare om rak, rättfram honky tonk-country av traditionellt snitt. Bortsett från versionerna av 'Wheels' och 'Sin city' är det fullt ös för hela slanten. Det verkar som om gruppen vid detta tillfälle gick in för att bara köra sådant de själva tyckte var roligt att spela. Och resultatet blev ett set som dominerades av honky tonk-klassiker som 'Dim lights, thick smoke', 'Faded love', 'Why baby why' och 'Close up the honky tonks'. Och det mesta är hur bra som helst, möjligen med undantag för ett avslutande Chuck Berry-medley där den unkna doften av gammal pubrock blir alltför tydlig.

Okej, jag ska villigt erkänna att detta inte alls är fantastiskt eller banbrytande på samma sätt som bandets tidiga plattor. Men om man vill ha en rejäl dos rockig honkytonk-country som är både välspelad och gjord med genuin känsla… Ja, då funkar faktiskt 'The Red Album' alldeles utmärkt.

Rolf Hansson

6 april 2003