The J W-Jones Blues Band - Bogart´s bounce (Northern Blues/CrossCut)

Det finns en grupp unga män - påfallande ofta från Kanada - som tagit på sig ett tungt ansvar. När deras jämnåriga kamrater är ute och roar sig sitter de hemma och övar gitarrlicks eller experimenterar med sina rörförstärkare av vintagemodell på jakt efter det perfekta ljudet. När polarna lyssnar på indiepop eller techno köper de på sig CD-boxar med Freddie King, Albert Collins och Stevie Ray Vaughan. Och så en vacker dag - efter tusentals timmar av idogt övande på pojkrummet - är de redo att ge sig ut på sitt heliga uppdrag; att förvalta Den Klassiska Bluesgitarrtraditionen och bli sin generations Bluesgitarrhjälte.

I början av 90-talet hette de Colin James och Jeff Healey. Några år senare kom Kenny Wayne Shepherd, "Monster" Mike Welch och Jonny Lang. Och nu har turen kommit till ytterligare en ung gitarrfantom, den 21-årige JW-Jones från Ottawa. Han debuterade med kritikerrosade 'Defibrillatin´' för något år sedan och nu är alltså uppföljaren här. Och trots att jag ironiserade lite i inledningen till denna recension måste jag erkänna: Det här är faktiskt riktigt jäkla bra!

Det hörs tydligt att JW kan sin blueshistoria och i hans bitvis jazzfärgade gitarrspel hörs spår av både Charlie Christian och T-Bone Walker. Men jag får också associationer till modernare namn som Duke Robillard och Ronnie Earl. Ett amerikanskt bluesmagasin beskrev Jones spelstil som "swingabilly guitar", och det ger kanske en vink om hur det låter.

Jag brukar ofta klaga på att nutida bluesartister inte kan skriva låtar trots att de ofta är mycket drivna musiker. Istället för att försöka göra eget, personligt och nyskapande låtmaterial nöjer de sig med att spela in schablonartade standardbluestolvor. Denna kritik gäller även delvis för 'Bogart´s bounce'; här finns ett par ganska trista, klichéfyllda låtar som man skulle ha kunnat vara utan.

Men som helhet är detta ändå en mycket bra och musikaliskt varierad bluesplatta. Och alldeles lysande blir det i ett par soulinfluerade nummer där Kim Wilson och den för mig okända sångerskan Roxanne Potvin medverkar som gästartister. Wilsons sånginsats på 'Time to move on' ligger åtskilliga klasser över den trista gubb-blues han gjorde på sin senaste soloskiva.

Sammanfattningsvis är detta en av de bättre moderna bluesplattor jag hört under det senaste året, och den kan absolut rekommenderas även för de som normalt inte lyssnar på den här sortens musik.

Rolf Hansson

5 november 2002