The Who - Live at The Royal Albert Hall (SPV/Playground)

Trots att jag älskar brittisk 60-talspop måste jag erkänna att jag aldrig riktigt förstått The Whos storhet. De hade inte Beatles fantastiska melodier och förmåga att utveckla popmusiken med nyskapande arrangemang och ljudbilder. De hade inte Stones genuina blueskänsla och tuffa rock´n´roll-attityd. Inte heller hade de Pink Floyds kreativitet och experimentlusta eller Kinks excentricitet och egenartade stilblandningar. För att nu jämföra med några andra stilbildande band från samma epok.

För mig har The Who alltid framstått som ett ganska mediokert och profillöst rockband vars legendstatus är något av ett mysterium. Och den pompösa arenarock de alltmer övergick till under 1970-talet är ärligt talat bland det tristaste jag hört. Dessutom var Pete Townshend inte först med att krossa instrument på scen, vilket ofta hävdats. Om nu detta beteende ska ses som en musikalisk merit bör det nämnas att Ira Louvin i countryduon Louvin Brothers redan på 1950-talet var känd för att slå sönder sina mandoliner.

Men okej, jag är givetvis medveten om att The Who av många anses som ett viktigt band med en självskriven plats bland rockhistoriens giganter. Och jag kan förstås inte förneka att det – åtminstone i deras 60-talsproduktion – finns en del utmärkta rocklåtar som förtjänar att kallas klassiker.

Denna dubbel-CD innehåller material från en liveinspelning gjord i London i november 2000, och det påstås vara den sista inspelning bandet gjorde innan basisten John Entwhistle gick bort. Vad låtvalet beträffar har detta karaktären av en greatest hits-samling. Tydligen hade Townshend & co. inte några ambitioner att bjuda på något nytt den där kvällen på Royal Albert Hall. Istället gav man publiken en rejäl dos nostalgi och spelade praktiskt taget alla de välkända hitsen.

På CD nr. 1 spelar The Who i den klassiska sättningen med Roger Daltrey på sång och Townshend och Entwhistle på gitarr respektive bas, förstärkta av keyboardisten John "Rabbit" Bundrick och trummisen Zak Starkey. Det låter överraskande bra. Med tanke på att bandet har uppemot 40 års rutin tar man naturligtvis för givet att det ska låta kompetent och proffsigt. Men gubbarna gör faktiskt mer än ett hyfsat jobb – de lyckas till min förvåning fortfarande låta hungriga, tända och engagerade. Det är onekligen imponerande att ett gäng farbröder som närmar sig de 60 kan framföra tonårs-anthems som 'The kids are alright' och 'Anyway, anyhow, anywhere' med känsla och övertygelse.

Vad gäller själva det musikaliska framförandet finns det alltså inte mycket att klaga på. Möjligen låter Daltreys röst lite sliten och på enstaka ställen lämnar hans sånginsatser en del i övrigt att önska. Men man kan förstås diskutera låtmaterialet. Personligen kan jag inte förstå hur så svaga kompositioner som Till exempel 'Magic bus' eller 'Baba O´Reilly' kunnat bli hits. Men det är ju min smak - för Who-fansen är dessa låtar förstås odiskutabla klassiker.

På CD nr. 2 fortsätter hitparaden, men här har man tagit med en del gästartister. Att Paul Weller och Noel Gallagher medverkar känns helt rätt (även om den senares gitarrspel i 'Won´t get fooled again' inte är något att skriva hem om). Båda dessa artister har ju i hög grad influerats av The Who, och även om de inte tillför särskilt mycket så förstår man att de velat hylla sina förebilder genom att delta. Däremot frågar jag mig vad Eddie Vedder har i detta sammanhang att göra. Och varför i hela friden man låter ärketråkmånsen Bryan Adams göra en poänglös version av 'Behind blue eyes' övergår mitt förstånd. Kanadas svar på mellanmjölken har mig veterligen ingen som helst anknytning till The Who eller till den typ av rockmusik de representerar.

Trots mina invändningar måste jag ändå säga att detta är en klart godkänd platta i genren "gamla-rocklegender-sammanfattar-karriären-med-en-liveplatta-där de-kör-alla-sin a-hits". Daltrey, Townshend och Entwhistle visar imponerande glöd och entusiasm, och man kan inte anklaga dem för att bara pliktskyldigt harva igenom sina gamla låtar, vilket annars ofta är fallet när gamla rockhjältar gör den här typen av skivor.

Rolf Hansson

12 augusti 2003