Div. artister - From Clarksdale to heaven; remembering John Lee Hooker (Bluestorm Music/Playground)

John Lee Hookers storhet låg framför allt i hans röst; den där mörka, rossliga stämman som kunde fylla de mest utnötta och klichéartade bluesfraser med magi. Som låtskrivare var han däremot högst begränsad. I den närmast oändliga uppsjö av plattor han gav ut under sin långa karriär bestod repertoaren huvudsakligen av två typer av låtar. Dels handlade det om låtar som byggde på ett riff som upprepades (som till exempel klassiska 'Boogie chillun'), och dels om traditionella bluestolvor. Förresten är kanske bluestolvor fel ord. John Lee Hooker hade ju ett minst sagt oortodoxt förhållande till bluesens taktindelning. Eller för att uttrycka det tydligare; han sket totalt i taktindelningen och bytte ackord när han kände för det. Ibland blev resultatet alldeles fantastiskt och ibland lät det - åtminstone enligt min mening - rent för jävligt.

På pappret känns därför en hyllningsplatta där olika artister tolkar Hookers låtar som ett ganska hopplöst projekt. Det riskerar att bli en väldigt slätstruken samling schablonartade bluestolvor, utan den nerv och glöd som John Lee själv kunde tillföra. Och tyvärr är det just så det blivit i det här fallet.

På skivan medverkar många väletablerade bluesartister, huvudsakligen engelsmän. Och det är klart att när namn som Peter Green, Jack Bruce, Mick Taylor, Jeff Beck och Gary Moore finns med kan ju inte resultatet bli alldeles uselt. Det handlar ju om extremt drivna och rutinerade musiker som kan sin blueshistoria utan och innan. Men, faktum kvarstår: det är riktigt, riktigt trist. Förvisso mycket kompetent och välspelat, men ändå så tråkigt att klockorna stannar. Detta beror givetvis framför allt på låtmaterialet - den ena bluestolvan efter den andra, med ett minimum av musikalisk variation…

Jag antar att de medverkande artisterna själva reflekterat över enformigheten, eftersom de trots allt valt att ta med ett par låtar som bryter av monotonin litegrann. Problemet är dock att dessa låtar inte har någon anknytning till John Lee Hooker, vilket ger ett något märkligt intryck. Kanske spelade Hooker i något sammanhang in den välkända mollbluesen 'Serves me right to suffer' och gospellåten 'Will the circle be unbroken', men såvitt jag vet brukar dessa låtar inte alls förknippas med honom.

Det är egentligen bara vid ett tillfälle som den här skivan i någon mån lyckas beröra mig, och det är - symptomatiskt nog - i den enda låten där John Lee själv medverkar. Som sista spår har man nämligen lagt in en tidigare outgiven version av Jimi Hendrix 'Red House' där Hooker kompas av bland annat Booker T Jones.

För de som vill ha drygt 75 minuter enformig, vit muskelbluesrock med stora doser hårdrocksbetonad gitarronani är 'From Clarksdale to heaven' ett utmärkt köp. Vi andra lägger hellre pengarna på någon av John Lee Hookers egna plattor.

Rolf Hansson

2 oktober 2002