Div. artister - A tribute to Frankie Miller (Eagle/Playground)

Under 70- och 80-talen hade skotske Frankie Miller en del framgångar, även om han aldrig lyckades bli någon superstjärna. Hans idiom var rak rock med viss blues- och soultouch. Numera är det tyst om Miller och han betraktas nog på sin höjd som en halvt bortglömd parentes i rockhistorien. Utom i Skottland där han tydligen är hur stor som helst, och av denna hyllningsplatta att döma är upphöjd till nationell rockikon.

1994 drabbades Miller av en kraftig hjärnblödning, och han genomgår fortfarande behandling för att återfå delar av sin rörelse- och talförmåga. Enligt skivbolaget ska en del av intäkterna från denna skiva gå till att betala hans skyhöga läkarkostnader.

Det finns två skäl till att detta skulle kunna ha blivit en ovanligt lyckad tribute-platta. För det första utgörs nästan hela Millers katalog av såna där enkla, traditionella rocklåtar som kan tolkas och arrangeras i princip hur som helst. Många av sångerna skulle passa lika bra i skramlig indiedräkt som i sofistikerad jazztappning. Alltså ger materialets karaktär de medverkande artisterna stora möjligheter att göra egna, personliga tolkningar.

För det andra har man lyckats få ihop en kul blandning av artister med högst olika bakgrunder. Här finns gamla stötar som Rod Stewart, John Martyn och Lulu (!) vid sidan av yngre namn som Cosmic Rough Riders och Radio Sweethearts. Och som grädde på moset några 80-talshjältar som Edwyn Collins, de glasögonprydda tvillingbröderna i The Proclaimers, och Clare Grogan (tidigare sångerska i Altered Images, numera känd som såpa-skådis i England).

Men trots de goda förutsättningarna har slutprodukten blivit ett rejält magplask. Nästan alla de medverkande artisterna håller sig alltför troget till originalversionerna och vågar/kan inte tillföra något eget eller personligt. Resultatet är drygt två timmar trist, slätstruken mogenrock som möjligen kan tilltala dem som tycker att Chris Rea och Mark Knopfler är spännande, nyskapande artister.

Okej, visst finns det enstaka ljuspunkter. Den för mig okända sångerskan Tippi gör en hyfsad version av 'Lonely café' med en ljudbild som för tankarna till det tidiga 90-talets trip-hop. Och när The Blue Shoes tolkar soulballaden 'True love' känns det för ett ögonblick som om det finns lite äkta glöd och passion i den jämntjocka P4-sörjan.

Men till största delen framstår denna hyllning (precis som de flesta andra tribute-plattor) bara som tråkig och meningslös. Den som vill göra en insats för ett välgörande ändamål gör bättre i att skänka en slant till Röda Korset.

Rolf Hansson

28 april 2003