Div. artister - Rockin´ at the barn vol. 3 (Dusty)

Svenska Dusty Records är ett av dessa små independentbolag som verkar drivas av entusiaster med en brinnande passion för en viss musikstil. I det här fallet handlar det om musik i gränslandet mellan rock och country, och skivbolaget är nära knutet till postorderföretaget Countryrock-specialisten.

Dusty Records är nu inne på tredje volymen i den kritikerrosade serie med samlingsplattor som de kallat ’Rockin’ at the barn’. Alla de medverkande banden har förstås någon form av countryinfluenser i sin musik, men det är ändå ganska bred variation på materialet. En del av artisterna håller sig troget inom traditionens ramar medan andra mera lutar åt modern alternativcountry. Här finns också enstaka spår som doftar rockabilly och 50-talsrock.

På de tidigare volymerna i denna serie har det mest handlat om amerikanska artister. Men, på volym tre har man glädjande nog även gett utrymme åt tre engelska och två svenska band.

Men är plattan bra då? Tja… låt mig säga så här: Jag har absolut inget emot den alternativcountryscen som växt fram under de senaste åren. Tvärtom tycker jag att det kommit mycket utmärkt musik från de artister som fullständigt struntar i den genomkommersialiserade Nashville-countryn och istället förenar countryinfluenser med en attityd och en estetik som är hämtad från indie- och alternativrockscenen. Men, på denna samlingsplatta är det främst de mera traditionsbundna artisterna som väcker mitt intresse.

Jag faller direkt för Shelley King som i öppningsspåret ’The Highway’ påminner både om Heather Myles och om min personliga favorit Nancy Apple, jag gillar den western swing-betonade ’Don´t be mean to me’ med Louie Ortega and The Wild Juans, och jag kan inte motstå den ruffiga punk-rockabillyn från band som Barn Burners, Trash Mavericks och Power of Ten.

De av de medverkande grupperna som försöker sig på ett modernare altcountry-stuk och en mera allvarsam framtoning funkar tyvärr inte lika bra. Det är i och för sig inget direkt fel på de finstämda, lågmälda balladerna från artister som Steve Hopkins eller The Mary Janes, men deras bidrag känns helt enkelt lite trista. Kanske är det också lite väl tvära kast mellan de olika artisterna. Det är egentligen tveksamt om Lonesome Trailers mörka vemod passar på samma platta som The Boilers röjiga grabb-rock`n´roll.

Men, det är bara två spår på denna skiva som är riktigt usla, och i bägge fallen handlar det om artister som försöker sig på någon slags ansträngt ”skojig” image. Wild Bob Burgos gör seg bluesrock med fruktansvärt dålig sång, och när det gäller artisten som kallar sig Big Al så räcker det nog att nämna låttiteln ’Buster the line dancing dog’ för att man ska förstå vartåt det lutar…

Trots mina invändningar tycker jag ändå att ’Rockin´ at the barn vol. 3’ fungerar bra som en provkarta över det stora utbudet av musik från mindre kända artister i gränslandet mellan rock och country, framför allt med tanke på den generösa speltiden (drygt 70 minuter) och det stora antalet band som medverkar.

Rolf Hansson

2 mars 2002