Tillbaka till rötterna 1

När det gäller olika typer av 'rotmusik' - blues, traditionell soul, country, rockabilly etc - kommer de intressantaste skivsläppen ofta inte från de stora, väletablerade, multinationella skivbolagen. Istället kan det vara värt att leta bland alla de hundratals små independentbolag som ger ut plattor i dessa genrer. Och numera är det ju inte särskilt svårt att få tag på udda skivor som inte har svensk distribution. Till och med de allra minsta skivbolagen har i allmänhet websajter där deras utgåvor kan beställas. Här är några av de plattor som droppat ner i min brevlåda under de senaste månaderna.

Från det lilla New York-bolaget Random Chance Records kommer två skivor med genuin, traditionell blues. Little Arthur Duncans 'Live in Chicago!' är ruffig Chicagoblues, lite i samma anda som Hound Dog Taylor. På 'The blue goose album' med Yank Rachell handlar det om riktigt gammaldags, akustisk blues där kompet endast utgörs av gitarr och mandolin. Detta är en återutgivning av en skiva från 1973 med den numera bortgångne Rachell, och enligt skivbolaget betraktas dessa inspelningar som klassiker av blueskännare. Personligen är jag inte så road av sådan här primitiv "urblues", men för riktigt inbitna bluesentusiaster antar jag att dessa plattor kan vara av intresse.

Ned Towns är en av rhythm & blues-historiens verkliga "doldisar", en artist som synts i många sammanhang utan att någonsin riktigt ha lyckats slå igenom. I början av 60-talet var han med i en av de klassiska grupperna på New Orleans-scenen, nämligen Huey "Piano" Smith & The Clowns. Som soloartist turnerade han senare med Otis Redding och samarbetade med legendariska blues-, soul- och jazzmusiker som till exempel Eric Gale, Bernard Purdie och Richard Tee. Han gjorde också inspelningar för Memphis-bolaget Hi Records tillsammans med Al Greens kompband.

Towns är fortfarande aktiv och ger ut plattor på sitt eget lilla bolag Skillet Records. Hans självbetitlade 6-spårs-cd låter… tja, amatörmässig, för att vara ärlig. Det hörs att inspelningarna troligen är gjorda med en extremt låg budget. Kompet känns taffligt och mixning och produktion håller knappt ens demokvalitet. Men, Ned Towns har fortfarande en utmärkt röst och en gedigen känsla för blues och klassisk, gospelfärgad sydstatssoul. Med bättre uppbackning skulle han utan tvekan kunna bli ett stort namn på retro-scenen. Så, stödköp Neds platta och hjälp honom att få ett ordentligt skivkontrakt!

När det gäller återutgivningar av äldre blues, soul, country och 50-talsrock nämns ofta bolag som till exempel amerikanska Rhino och tyska Bear Family. Dessa bolags utgåvor är i allmänhet mycket ambitiösa. Ofta handlar det om påkostade cd-boxar med massor av information kring artisterna. Men, dessa utgåvor kostar också därefter. Och om man är "nybörjare" vad gäller en viss musikstil så är man nog inte lockad att lägga ett par tusen på en 15-cd-box med någon artists fullständiga produktion…

Då fyller bolag som engelska Catfish Records en viktig funktion, det vill säga bolag vars utgåvor är enklare och billigare men ändå håller god kvalitet. I Catfishs katalog finns bra samlingar med Bessie Smith, Roy Acuff, Ted Hawkins, Lightnin´ Hopkins och många andra till rimliga priser. Framför allt vill jag rekommendera samlings-cd:n 'The roots of Chuck Berry' som är en utmärkt introduktion för den som vill gräva bland de jazz- och bluesartister som under 30- och 40-talet lade grunden för rockmusiken. Här finns hela spektrat - från rena bluesartister som Big Maceo och T-Bone Walker till jazzmusiker som Charlie Christian och Illinois Jacquet. Och bara Nat King Coles originalversion av 'Route 66' är förstås värd skivans pris!

Amos Staggs är en gammal räv som spelat på småklubbar runt om i Texas sedan tidigt 60-tal. Trots att vissa av hans låtar spelats in av världsberömda artister som till exempel Santana och Garth Brooks så har han själv aldrig blivit känd för en bredare publik. 'Scattered', utgiven på Reload Record Company i Fort Worth, är emellertid mycket trevlig lyssning. Med utgångspunkt i genuin honky tonk-country blandar Staggs influenser från blues, soul och traditionell rock 'n roll i en stil som påminner mycket om Delbert McClinton.

Från samma bolag kommer också 'Harmony road' med Brazos Brothers Band. Här handlar det om 60-talsinfluerad pop med viss countrytouch och mycket stämsång. Lite åt Byrds-hållet, alltså. Skivan känns till en början lite slätstruken, men växer efter ett par lyssningar. Två mindre intressanta artister från Reload är Earl Musick och Mark Merritt. På 'Done deal' låter Earl Musick ungefär som ovan nämnde Staggs, fast med sämre sång och sämre låtmaterial. Vad beträffar Merritt så ägnar han sig åt trist amerikansk mogenrock med vissa countryinfluenser.

Engelska Angel Air Records är ytterligare ett bolag som sysslar med återutgivningar. En del av deras utgåvor är mycket intressanta, åtminstone för oss musiknördar som tycker om att botanisera bland bortglömda inspelningar med mer eller mindre obskyra namn ur rockhistorien. Men, ibland handlar det om rent skräp som borde ha fått stanna i arkiven. Steve Ellis 'Edinburgh Live 95' och Rabbits 'Welcome to America' faller under den senare kategorin, det vill säga riktig smörja. Ellis är en bortglömd engelsk popsångare från 60-talet som numera ägnar sig åt att göra trista coverversioner av gamla soullåtar. Rabbit är ett band fokuserat kring keyboardisten John "Rabbit" Bundrick som spelat med flera gamla dinosaurieband från 70-talet, bland annat Free, Jethro Tull och The Who. Låter det trist? Det är inget mot vad det är. Gubbig, seg blues-hårdrock av värsta sort.

Sångaren och munspelaren Kim Wilson är ett tungt namn inom nutida blues, både som soloartist och som frontman i Fabulous Thunderbirds. Från lilla M. C. Records kommer 'Smokin´ joint' som är hans första soloplatta på fyra år, och dessutom hans första liveskiva. Som väntat är det förstås oerhört tajt och välspelat. Ändå blir jag lite besviken på den bristande variationen. Styrkan hos Kim Wilson (och Fab. T-birds) brukar just vara att den renodlade bluesen blandas med inslag av andra genrer; soulinfluerat material, mera rockiga låtar etc. Men här kör han den ena bluestolvan efter den andra tills man som lyssnare knappt orkar hålla reda på vilket spår som är vilket. För de hängivna fansen är detta förstås ett givet köp. Vi andra väntar nog hellre på ett nytt studioalbum.

Rolf Hansson

Publicerad 20 februari 2002