Tillbaka till rötterna 2

Går musikskribenterna i skivindustrins ledband? Väljer man att bara skriva om de artister som de stora, multinationella skivbolagen satsar på? Detta diskuteras till och från. Personligen tror jag tyvärr att man många gånger kan svara "ja" på dessa frågor. Media ger huvudsakligen publicitet åt artister med uppbackning från stora bolag och marknadsföringsbudgetar i mångmiljonklassen. Samtidigt får mycket av den musik som ges ut på små independentbolag aldrig en chans att nå ut till en bredare publik eftersom journalister ofta struntar i att uppmärksamma den.

Men, det finns trots allt en högst levande och aktiv independentscen, inte minst när det gäller olika typer av "rotmusik". I den här krönikan har jag tagit en titt på en del aktuella skivsläpp från mindre, oberoende skivbolag, och den här gången handlar det mest om blues.

Utmärkelsen "Månadens bluesplatta nr. 1" går utan tvekan till Duffy Bishop Band för deras 'Fly the rocket' (Burnside Records). Detta Portlandbaserade band leds av sångerskan Duffy Bishop och hennes man, gitarristen Chris Carlson. Det är också dessa bägge som skriver det mesta av låtmaterialet. 'Fly the rocket' är deras tredje fullängdare och de balanserar här mellan två olika typer av blues. Ungefär hälften av materialet är modern bluesrock med soulinfluenser i en stil som påminner en del om Delbert McClinton. Resten av låtarna är mera jazzbetonade och tycks vara starkt inspirerade av 40-talets "jump blues".

Det är välspelat och låtmaterialet är föredömligt varierat. Dessutom får Duffy Bishop Band två stora extra plus, dels för de välskrivna, humoristiska texterna, och dels för det faktum att skivan knappt innehåller några covers. Det är skönt att det finns moderna bluesartister som vågar förlita sig på eget material istället för att bara göra nya versioner av redan sönderspelade standardlåtar.

En vass konkurrent om titeln "månadens bluesplatta" är 'Tortured mind' (Angelwing Records) med Lightning Red and Thunder Blues. Texasgitarristen Lightning Red gör utmärkt modern blues med en väl fungerande mix av olika stilar - traditionell boogie och shuffle blandas med modern soul- och funkinfluerad bluesrock. Dessutom innehåller cd:n bara nyskrivet originalmaterial, vilket enligt min mening är ett stort plus. Skivan har fått lysande kritik i amerikanska rotmusikmagasin. En recensent menade att det låter som "Howlin´ Wolf kompad av Fabulous Thunderbirds" och sämre kritik kan man ju få...

Från lilla bolaget Hot Texas Tunes kommer två skivor med den för mig okände Ed Maly; 'Hot blues from Texas' och 'Howling'. Ed utger sig för att vara en bluesartist och den förstnämnda plattan innehåller ganska tråkig, schablonartad modern bluesrock. På den andra cd:n handlar det snarare om mesig, slätstruken rock med 50- och 60-talsinfluenser. Det låter ungefär lika kul som när svenska dansband ska försöka spela rockmusik… Det enda skojiga med Ed är att han på omslagsbilderna ser ut på pricken som David McCallum i den gamla kultserien "Mannen från U.N.C.L.E.".

Engelska Pollytone Records inriktar sig på 50-talsrock, rockabilly och liknande musik. Bolagets flaggskepp tycks vara Alabama Slammers, ett engelskt band som spelar rhythm & blues och rock`n´roll i 50-talsstil. På 'Gimme some more' står bandet själva för sånginsatserna, medan de på 'Rag moppin´' kompar den gamle 50-talssångaren Wee Willie Harris.

Sådana här renodlade retro-artister kan lätt framstå som lite löjliga. Men, på 'Gimme some more' får Alabama Slammers godkänt. Detta tack vare att de verkar vara bättre musiker än många andra grupper i genren, samt att de kör en del fräcka, udda covers. När det gäller 'Rag Moppin´' sjunker dock betyget. Skivan innehåller huvudsakligen trötta versioner av uttjatade standardlåtar och kan bara rekommenderas för de allra mest hängivna nostalgikerna.

På 'Out where the blue begins' (Planetary Records) gör amerikanske Terry Garland traditionell deltablues med akustisk gitarr och munspel. Det låter helt okej, men man har hört det förut. Bäst är Garland i några mera soul- och jazzinfluerade låtar där han utökat sättningen med blås och vibrafon. Sämst är han när han ändrar texten i Muddy Waters 'Champagne and reefer' så att det blir ett försvarstal för legalisering av hasch. Vi skriver 2002 och förlegad, flummig drogromantik känns inte speciellt fräscht.

John "Broadway" Tucker är en gammal, rutinerad bluesfarbror som varit aktiv sedan 60-talet, och hans cd 'Impromptu blue' (Blue Movie Records) innehåller välspelad traditionell blues med mycket blås och hammondorgel. Skivan faller emellertid på det schablonartade låtmaterialet. Vem behöver ytterligare versioner av uttjatade standards som
till exempel Sonny Boy Williamsons 'Help me' och Albert Kings 'As the years go passing by'? Den enda låten som sticker ut lite är en fin tolkning av Luther Ingrams soulklassiker '(If loving you is wrong) I don´t want to be right'.

Tung bluesrock med rötter i 60-talets vita blues-revival är en genre som aldrig tycks dö ut. Trots blygsam skivförsäljning och ständiga sågningar av kritiker lever den vidare tack vare en liten men oerhört trogen publik. "Where blues meets rock, vol. IV" (Provogue/Playground) är en god provkarta över vad som görs inom denna musikstil idag. Artister som till exempel Omar & The Howlers och Tony Galla, håller sig till ganska traditionell blues, medan sådana som Jay Hooks och Lance Keltner drar åt hårdrock av 70-talssnitt. Riktigt hemskt blir det bara när Carl Verheyen försöker blanda blues med "progressiv" 70-talsrock. Eftersom genren i sig är ganska stereotyp passar en samlingskiva bra. Man serveras ett smörgåsbord av olika artister och man hinner inte tröttna på det idoga gitarronanerandet.

En platta man snabbt tröttnar på är däremot 'Raw blues power' (Provogue/MNW) där gamle metal-gitarristen Paul Gilbert (Mr. Big, Racer X) försöker lira blues tillsammans med den för mig okände Jimi Kidd. En avdankad pudelrockare från 80-talet som ska sadla om till bluesmusiker…jo, det är precis så smaklöst som det låter. Tekniskt välspelat, men i total avsaknad av känsla. Och bara en sådan sak som att man i pressreleasen kallar Don Covays klassiska 'Sookie sookie' för en Steppenwolf-låt visar väl hur pass bra dessa herrar kan sin blueshistoria… Nej, Gilbert, låt pudelfrissan växa ut igen och gå tillbaka till det du kan!

Rolf Hansson

Publicerad 20 mars 2002