Tillbaka till rötterna 3

Här är ytterligare en krönika över aktuella plattor från små independentbolag. Den här gången handlar det om allt från bluesrock till den inte alltför kända genren whiskykrus-country…

Big Al Jano´s Blues Mafia Show gör - som namnet antyder - en slags humoristisk "show-blues" med en image som verkar starkt inspirerad av Blues Brothers-filmerna. Jag brukar ogilla den här typen av orkestrar, men på 'Lady that digs the blues' (Hottrax Records) funkar faktiskt den humoristiska framtoningen bättre än väntat. Det är kompetent och välspelat med bra eget låtmaterial. Men, bitvis är de "skämtsamma" texterna lite väl smaklösa. När det blir alltför mycket drogförhärligande texter om sprit och knark, eller gubbsjuka skämt om prostitution får jag svårt att tycka att det känns kul.

En betydligt starkare och mera seriös bluesplatta är emellertid den liveinspelade dubbel-cd:n 'Lamont live!!' (Coldwind Records) med Lamont Cranston Blues Band. Här handlar det om gedigen Chicagoblues av klassiskt snitt. På den första cd:n. känns det lite schablonartat med väl många traditionella bluestolvor. Men på cd nr. 2 är låtmaterialet mer varierat och då framstår detta band som ett av de intressantare nya namnen inom amerikansk blues. Jag fastnar framför allt för soulinfluerade 'Hold on' och för de snygga jazzimprovisationerna i avslutande 'E jam'.

I "the twin cities", Minneapolis och St. Paul, finns tydligen en mycket aktiv folkmusikscen. Vid en årlig festival håller man liv i den amerikanska folkmusiktraditionen med s.k. "jug bands", dvs. akustiska blues- och countrygrupper där man istället för bas använder ett stort, gammaldags whiskykrus. Genom att blåsa i kruset får man fram ett bastubeliknande ljud. Den senaste av dessa festivaler finns dokumenterad på 'Battle of the jug bands' (Narnian Records). De medverkande grupperna heter sånt som Hoakim Yoakim & The Eggwhites och The Amish Power Company, och man gör akustiska countryversioner av låtar som 'Purple Haze' och 'Kung Fu Fighting'… Bra? Nej, knappast. Roligt? Tja, kanske under 4-5 låtar, men en hel fullängdsplatta blir definitivt för mycket av den här typen av "skoj-country".

Då föredrar jag utan tvekan ett annat släpp från Narnian Records, nämligen 'Still pickin´' med Dallas Smith and The Boys from Shilo. Här handlar det om riktig, genuin bluegrass med en gammal legend inom genren. Dallas Smith (som tråkigt nog gick bort den femte februari i år) och hans medmusikanter kan bluegrasstraditionen innan och utan, och de framför sin musik med kärlek, stilkänsla och stor teknisk skicklighet. Om man aldrig lyssnat på bluegrass bör man förstås börja med de klassiska 40- och 50-talsinspelningarna med artister som Bill Monroe, Lester Flatt & Earl Scruggs och The Stanley Brothers. Men om man vill gräva lite djupare i denna musikstil så kan jag tveklöst rekommendera Dallas Smith.

Lennart Persson (Expressen/Kvällsposten, Sonic m.m.) är en oerhört kunnig musikskribent som i allmänhet brukar ha oantastlig smak. Men jag undrar vart hans omdöme hade tagit vägen när han för en tid sedan skrev upp Russell Smiths 'The end is not in sight' (Muscle Shoals Records). Smith medverkade i det klassiska countryrockbandet Amazing Rhythm Aces, och jag hade stora förväntningar när jag fick denna nya soloplatta. Men 'The end…' visade sig innehålla värsta sortens sömnig, slätstruken gubb-countryrock. Det är så mesigt och utslätat att det knappt ens skulle platsa i nattradion, och jag undrar om inte slutet faktiskt är i sikte för Russell Smith…

En betydligt bättre platta i samma genre är 'Spirit world' (New West Records) med Stephen Bruton. Under sin långa karriär har Bruton bl. a. varit sologitarrist i Kris Kristoffersons kompband samt producerat plattor med artister som Jimmie Dale Gilmore och Alejandro Escovedo. Detta är hans fjärde platta sedan han debuterade som soloartist med 'What it is' 1993. 'Spirit world' innehåller finstämd, lågmäld countryrock med bra produktion och starkt låtmaterial. Jag tror att denna platta kan tilltala både de som gillar modern alternativcountry och de som vill ha mera traditionella tongångar.

Rolf Hansson

Publicerad 20 april 2002