Tillbaka till rötterna 4

Så var det dags att ta ytterligare en titt på aktuella utgivningar inom country, blues och annan rotmusik. Den här gången har det även hamnat några svenska plattor i skivhögen.

När svenska band gör traditionell, bluesbaserad rock handlar det tyvärr oftast om covers och en ambitionsnivå som inte sträcker sig längre än till att åstadkomma lättsmält pubunderhållning. Men Malmöbaserade Snibb (f.d. Mescaleros) tycks vilja mer med sin musik. På 'Snibb - formerly known as The Mescaleros' (Borderline Records/Border) gör de uteslutande eget material och de har en betydligt proffsigare och mera seriös framtoning än de flesta av sina svenska konkurrenter. Och deras soulfärgade bluesrock håller nästan hela vägen. Ett par ballader vars texter innehåller lite väl naiva fredsbudskap drar tyvärr ner intrycket något. Men som helhet är detta en bra platta, och det känns utan tvekan som om Pontus Snibb och hans kollegor har framtiden för sig.

The Great Elmo´s är ytterligare ett svenskt bluesgäng som vågar satsa på eget material istället för covers av uttjatade standardlåtar. 'Hula-hoo' (Home Records/MNW) är deras andra fullängdare och här blandar de flera olika typer av blues - från ruffigt, gammaldags Chicagostuk till mera sofistikerat material med modernare prägel.

Och det mesta funkar bra även om sånginsatserna och texterna bitvis lämnar en del i övrigt att önska. Annars håller 'Hula-hoo' god klass både vad gäller låtmaterialet och musikernas insatser. Så mitt råd till dessa norrlänningar blir: Skaffa er en bättre sångare/textförfattare, så kan ni på allvar ta klivet in i den svenska blueseliten.

Sir Åsling & The T-Bone Orchestra inriktar sig - i likhet med till exempel Knockout Greg & Blue Weather - på jazzig "jump blues" i 40-talsstil. Gruppen utgörs av en samling rutinerade herrar med ett långt förflutet på den svenska blues- och jazzscenen. Basisten Micke Elofsson spelar med Peps Persson, saxofonisten Jonas Palm har bland annat synts i Soul Quality Quartet och The Buckaroos etc. De gör sin grej med både stilkänsla och skicklighet och jag kan tänka mig att det här bandet är alldeles lysande live. Men, på 'Let´s jump tonight!' (Box Records/Playground) visar de sig tyvärr ha samma problem som många andra nutida bluesband, nämligen en total brist på originalitet och egna idéer. Fjorton av skivans femton spår är covers, och många är dessutom ganska välkända. Om man är intresserad av den här typen av musik har man nog redan originalversionerna av låtar som T-Bone Walkers 'T-bone shuffle' eller Joe Turners 'Flip, flop and fly'.

New Orleans är nog den enskilda stad som haft störst betydelse för den amerikanska populärmusikens utveckling. Listan över klassiska jazz-, blues- och soulartister som haft sina rötter i "the crescent city" är oändlig och sträcker sig från gamla jazzlegender som Louis Armstrong och Jelly Roll Morton till nutida namn som Dr John, Neville Brothers och Harry Connick Jr. Längs den amerikanska västkusten finns en levande och aktiv rotmusikscen, och tydligen finns där många grupper och artister som är starkt influerade av musik från New Orleans och Louisiana. Ett urval av dessa finns samlade på cd:n 'West coast mardi gras party' (Globe Records). Jag önskar att jag kunde beskriva detta som årets partyplatta för oss som älskar amerikansk rotmusik. Tyvärr skulle en sådan beskrivning inte vara riktigt ärlig, skivan innehåller lite för många svaga spår för att förtjäna ett toppbetyg. Men, jag kan ändå inte förneka att lilla Globe Records lyckats få ihop en hyfsad samling med riktig "goodtime"-musik. Här finns traditionell zydeco (Zydeco Flames, Frog Legs), rhythm & blues (Rhythmtown-Jive, S. E. Willis), dixieland (Golden Gate Rhythm Machine), soulinfluerat material (The Pulsators), och mycket annat. Bland höjdpunkterna vill jag förutom de ovan nämnda artisterna framhålla Brass Monkeys grymt svängiga version av Duke Ellingtons 'Limbo jazz' med typisk "second line rhythm", och 'Swamp feet' där Tom Rigney and Flambeau rör sig i gränslandet mellan zydeco och bluegrass.

I en tidigare "Tillbaka till rötterna"-krönika sågade jag två plattor med Texas-gitarristen Ed Maly. Nu är Ed tillbaka med ytterligare en skiva, och den här gången blir betyget faktiskt väl godkänt. 'Ed´s garage' (Hot Texas Tunes) innehåller till min förvåning riktigt bra och välspelad bluesrock. Det låter som en slags ZZ-Top light, ungefär - rockig, vit Texasblues fast med något mindre ölmage och helskägg än hos Dusty Hill & Co.

På sin debut-cd 'Volume 1' (Steppin´ Stone Records) söker den unga Austinsångerskan Jane Bond sina influenser långt tillbaka till bluesens barndom på 1910- och 20-talen. Framför allt nämner hon Bessie Smith som en av sina stora influenser. Men, hon nöjer sig inte med att bara göra covers på gamla standardlåtar, utan försöker också göra eget material inom traditionens ramar. Och resultatet blir faktiskt riktigt bra! Visst, om man vill vara elak kan man naturligtvis säga att det är väldigt traditionsbundet och förutsägbart. Men, Jane Bond har en utmärkt röst, en personlig stil och en genuin kärlek till bluestraditionen, och det räcker långt.

Gitarristen Craig Horton är ännu en av dessa bortglömda "doldisar" ur blueshistorien. Han började sin karriär redan under 50-talet då han var kompmusiker åt klassiska vokalgrupper som The Highway QC´s och The Ink Spots. Listan över legendariska blues- och soulartister som Horton sedan lirat med är imponerande: Chuck Berry, Little Walter, Sam Cooke, Dinah Washington, Buddy Guy och The Dells, för att bara nämna några… Men, det är inte förrän nu, vid 61 års ålder, som Craig Horton släpper sin första soloplatta. 'In my spirit' (Bad Daddy Records) innehåller välspelad Chicagoblues av klassiskt snitt. Riktigt imponerad blir jag av ösiga 'One more time' med fräckt rumbakomp, samt av den känsliga soulballaden 'Spellbound'. Här finns i och för sig också ett par ganska oinspirerade, schablonartade bluestolvor där Horton mest verkar gå på rutin. Men som helhet är detta en klart godkänd bluesskiva.

Engelska Angel Air Records fortsätter att komma med återutgivningar av varierande kvalitet. De senaste tillskotten i deras katalog är dock måttligt spännande; en "unplugged"-platta där
60-talssångerskan Melanie gör akustiska versioner av sina gamla hits, ett gäng avdankade holländska (!) gubbrockare som kallar sig Minute by minute, samt två plattor med outgivet material från bortglömda 80-talshårdrockare (gitarristen Bernie Tormé och f.d. Saxon-basisten Steve Dawson). Någon som är intresserad? Nej, jag tänkte väl det… Den enda aktuella utgåvan från Angel Air som känns det minsta intressant är Hendrix-tributen 'Hey Jimi' med legendariske trummisen Buddy Miles. Tyvärr visar sig även denna platta vara oförskämt seg - trist "hårdrocksblues" med oändligt gitarronanerande.

Randy Kohrs kan spela skjortan av de flesta countrymusiker på i princip alla instrument som har strängar - gitarr, mandolin, pedal steel, kontrabas etc. Inte oväntat har Randy anlitats som studiomusiker av många stora namn. Hans virtuosa spel kan höras på skivor med bl.a. Hank Williams III, Hank Thompson och Continental Divide. Nu debuterar han som soloartist med 'A crack in my armour' (Junction Records). Det musikaliska framförandet är förstås oklanderligt och Randys gitarrspel håller hög klass. Men, tyvärr känns såväl låtmaterial som arrangemang och produktion alldeles för slätstruket och listanpassat. Visst glänser det till på ett par ställen, t. ex. i de inledande, bluegrass-influerade spåren 'Reason for everything' och 'Miles of heartache yet to go'. Som helhet blir det dock för mycket kommersiell "cross-over" för min smak. Men, med en bättre producent (t. ex. Dwight Yoakams vapendragare Pete Anderson) skulle Randy Kohrs säkert kunna uträtta storverk, och han är utan tvekan ett namn att hålla ögonen på i framtiden.

Från Junction Records kommer också en återutgivning av 'Forever young', en udda Kitty Wells-platta från 1974. Kitty Wells status som ett stort namn i countryhistorien bygger i princip på en låt, den välkända 'It wasn´t God who made honky tonk angels' som var ett kvinnligt "svar" på honky tonk-klassikern 'The wild side of life'. Men, om man ska vara ärlig har Kitty Wells egentligen aldrig varit någon vidare bra sångerska, vilket tydligt framgår på dessa inspelningar. Det enda intressanta med denna återutgivning är att Kitty Wells gör countryversioner av klassiska soullåtar som Otis Reddings 'I´ve been loving you too long' och Dan Penns 'Do right woman, do right man'. Dessa tolkningar visar tydligt att den ursprungliga sydstatssoulen i själva verket är mycket nära besläktad med country.

Rolf Hansson

Publicerad 20 juli 2002