Tillbaka till rötterna 5

Så var det dags för ytterligare en summering av aktuella utgåvor inom, blues, country och annan "rotmusik". Den här gången sträcker sig resan från Malmö till Memphis, med mellanlandningar i både England och Mississipideltat.

Från Malmöbaserade Clayfeet Stompers kommer en demo med sex låtar. I bandet ingår välkända Malmömusiker som Mats Bengtsson (Wilmer X), Kenneth Hellström (tidigare i Buckaroos), och Patrik Malmros (Dipper).

Enligt egen utsago ägnar de sig åt "western swing, blues & honky tonk music". Men så värst mycket blues hör jag inte på deras inspelningar. Snarare handlar det om att hylla gamla countryhjältar från 30- och 40-tal. Tydligen har de lyssnat flitigt på namn som Bob Wills, Roy Acuff, Ernest Tubb och Milt Brown, och nu gör de egna versioner av klassiska låtar från countryns barndom. Musikaliskt låter det hur bra som helst. Clayfeet Stompers framför sitt material med både skicklighet och stilkänsla, och det är uppenbart att de har en genuin kärlek till genren. Min enda invändning är att de bara spelar covers. Med tanke på den stora rutinen hos dessa musikanter borde de utan tvekan kunna göra bra eget material. Nytraditionella amerikanska countryartister som till exempel Big Sandy & his Fly-Rite Boys, Junior Brown och Johnny Dilks har ju visat att det kan fungera alldeles utmärkt att göra nytt material i traditionell stil – så varför skulle inte ett svenskt band kunna göra samma sak?

Ed Kliman ger ut musik på egna indie-etiketten Texas Music Forge. Med gruppen Texas Pumpjacks gör han tung bluesrock. Men, när han uppträder under eget namn – som på cd:n 'Resonator' - iklär han sig rollen som singer/songwriter i gränslandet mellan traditionell country och modern alternativcountry. 'Resonator' är småtrevlig lyssning, men det känns väldigt traditionsbundet och förutsägbart. Kompetent men lite trist, skulle man kunna säga. Men, okej, för de som har ett riktigt hängivet intresse för den här genren kan den här plattan kanske vara värd att kolla in.

$1000 Wedding är ett band med identitetsproblem. De verkar vilja tillhöra alternativcountryscenen, så till den milda grad att de till och med tagit sitt gruppnamn från en låt med Gram Parsons, altcountryikonen framför alla andra. Och på 'Nadine´s probably right' (Tres Pescadores Records/Dusty Records) envisas de med att plagiera Flying Burrito Brothers i countrypasticher som 'Drifting' och skivans titellåt. Men, riktigt bra blir det först när bandet lyckas distansera sig från Parsonskomplexen och gör det som de uppenbarligen är bäst på, nämligen 60-talsinfluerad gitarrpop där countryinfluenserna begränsas till enstaka steelgitarrsolon. I de stunderna växer 'Nadine´s…' till en stark platta, lite i stil med de för något år sedan så uppskrivna Cosmic Rough Riders.

Från det engelska retro-bolaget Pollytone Records kommer en 4-spårs promotion-cd med Cat Cane and The Sugar Beaters. Sångerskan Cat Cane och hennes kompband gör fräck, jazzig "jump blues" och swing i 40- och tidig 50-talsstil. Det är kompetent framfört och låtmaterialet drar egentligen mera åt jazz än åt renodlad rhythm & blues. Enligt pressreleasen skall en fullängdare komma i början av nästa år och av dessa fyra spår att döma kan den absolut vara värd att kolla in för oss som gillar denna genre.

I pressreleasen från Rooster Blues Records beskrivs Willie King som den felande länken mellan Curtis Mayfield och R.L. Burnside. En mix av slick Chicagosoul och primitiv urblues från Mississipideltat låter ju i teorin som en spännande stilblandning. Men besvikelsen blir stor när man lyssnar på Kings 'Living in a new world'. Skivan visar sig nämligen till största delen innehålla ganska schablonartad och trist traditionell blues. Och de påstådda Mayfield-influenserna består huvudsakligen av att en del låtar har politiska texter. Detta är Willie Kings tredje fullängdare sedan han skivdebuterade 1999 (vid 56 års ålder!). Kanske är hans två tidigare utgåvor bättre, men 'Living…'är definitivt inte någon speciellt bra skiva.

En betydligt starkare platta i samma genre kommer från sångaren och munspelaren Lee McBee (tidigare i Mike Morgan & The Crawl). Hans 'Soul Deep' (Pacific Blues Recording Co.) är en utmärkt modern bluesplatta med bra, varierat låtmaterial som sträcker sig från gammaldags akustisk deltablues till modernare låtar med soul- och funkinfluenser. Ett par covers - Jimmy McCracklins 'The Walk' och Charlie Richs rock`n´rollklassiker 'Mohair Sam' - känns ganska menlösa och drar tyvärr ner helhetsintrycket något. Men, bortsett från dessa skönhetsfläckar kan denna skiva absolut rekommenderas.

Apropå ovan nämnde R.L. Burnside så har hans bolagskollega T-Model Ford nyligen släppt en ny fullängdare. James "T-Model" Fords bakgrund är ett koncentrat av alla myter som finns kring "riktiga bluesmän" – han är analfabet, uppvuxen under fattiga förhållanden i djupaste södern och har naturligtvis suttit i fängelse… På 'Bad man' (Fat Possum/MNW)gör han extremt ruffig "punkblues", endast ackompanjerad av en trummis. Hur det låter? Tja, tänk er att Howling Wolf och John Lee Hooker hade mötts i ett totalt anarkistiskt fyllejam. Fast värre. Själv orkar jag på sin höjd med två-tre låtar, sedan blir det väl monotont för min smak. Men för de som gillar genren kan detta säkert vara en höjdarplatta.

De som gillar riktigt ursprunglig akustisk blues bör kolla in Precious Bryants 'Fool me good' (Terminus Records). Denna 60-åriga sångerska och gitarrist har uppträtt lokalt i sina hemtrakter i Talbot County, Georgia sedan många år tillbaka. Men hon har aldrig blivit känd för en bredare publik, och detta är – såvitt jag förstår – hennes första "riktiga" skivinspelning. Ensam med sin gitarr framför Bryant en eklektisk blandning av egna blueslåtar, gospel, folkvisor och personliga tolkningar av gamla soul- och r&b-standards. Det är trevlig lyssning, samtidigt som det naturligtvis finns ett kulturhistoriskt värde i att dokumentera den här typen av artister.

I fell asleep listening to this CD and dreamed I was drunk in a whorehouse. Det är den levande legenden Jim Dickinson som skrivit omslagstexten till Memphisbaserade Bluff City Backsliders självbetitlade debutskiva på Yellow Dog Records, och han inleder sin beskrivning med denna mening. Det är knappast politiskt korrekt att glorifiera prostitution och fylleri. Men ärligt talat förstår jag Dickinson. För detta är en platta så fylld av sväng, spelglädje, humor och energi att man totalt skiter i allt vad politisk korrekthet heter. Bluff City Backsliders finner sin inspiration långt bak i bluesens och jazzens rötter på 1910- och 20-talet. På deras repertoar ingår låtar av bl.a. Memphis Jug Band, Charley Patton och W.C. Handy. Men trots att det handlar om musik med nästan ett sekel på nacken känns det inte det minsta ålderdomligt eller musealt. Dessa till synes unga Memphiskillar verkar ha ett fullständigt naturligt och avspänt förhållande till den amerikanska rotmusiktraditionen.De har en attityd som är befriande respektlös, samtidigt som de uppenbarligen har en djup kärlek till denna musik. Detta är utan tvekan den bästa plattan i denna genomgång av aktuell blues- och rotmusik, och jag rekommenderar alla som har det minsta intresse för den här typen av musik att köpa ett ex. omedelbart!

Publicerad 20 oktober 2002