Tillbaka till rötterna 6

Det fortsätter att komma massor av intressant rotmusik från små independentbolag runt om i världen; musik som sällan eller aldrig uppmärksammas i svenska medier och definitivt aldrig spelas på radion.

Allt är förstås inte bra. Ibland handlar det om rent skräp som borde ha fått förbli outgivet. Men man hittar också många guldkorn. Den här genomgången av aktuella plattor sträcker sig från tyska bluesutgivningar till skånsk powerpop, över "swamp soul" från Louisiana och brittisk gubb-rockabilly…

Under det senaste året har ett antal intressanta bluesskivor kommit från tyska CrossCut. Bland deras senaste utgåvor vill jag framför allt nämna R.J. Mischos 'Meet me on the coast'. Denne amerikanske sångare och munspelare gör ruffig blues med 50-talsstuk, och det påminner en hel del om Kim Wilsons soloplattor. Men Mischo gör huvudsakligen eget material, och trots att han troget håller sig inom traditionens ramar lyckas han ändå få musiken att kännas fräsch och intressant.

Bland de senaste titlarna från CrossCut finns också 'In the house, vol. I – IV', en serie skivor med liveinspelningar från bluesfestivalen i schweiziska Lucerne. Här hittar man namn som Roy Gaines, Bob Stroger & his Chicago Blues Legends och Little Al Thomas & The Crazy House Band. Dessa plattor innehåller Chicagoblues av klassiskt snitt, men tyvärr lyckas ingen av artisterna tillföra något personligt till genren. Resultatet blir habil traditionell blues som tråkigt nog sällan höjer sig över pubunderhållningsnivån.

Trots hård konkurrens från R.J. Mischo går utmärkelsen "Månadens bluesplatta" den här gången till Bucky Lindseys 'Back Bay Blues' (Gulftone). Lindsey är en doldis som trots ett långt förflutet inom musikbranschen förblivit okänd för den breda publiken. Han har en drygt trettioårig karriär som musiker och låtskrivare bakom sig, och hans sånger har spelats in av stora namn som Etta James, George Jones, Flying Burrito Brothers och Jerry Lee Lewis. Bland hans senare succéer kan nämnas att han tillsammans med Dan Penn (som för övrigt producerat 'Back Bay Blues') och Carson Whitsett komponerade titellåten till Solomon Burkes kritikerrosade 'Don´t give up on me'. Men trots Bucky Lindseys imponerande meritlista är detta hans debut som soloartist.

I skivans "liner notes" berättar Bucky att trots att han skrivit många låtar åt renodlade countryartister, så är rhythm & blues den musikstil som alltid legat honom varmast om hjärtat. Och det mesta av materialet på 'Back Bay Blues' är tillbakalutad, soulfärgad bluesrock i en stil som får mig att associera till Tony Joe White. Skivan håller genomgående mycket hög klass, men jag fastnar framför allt för vemodiga 'Good day for the blues' (som tidigare spelats in av Ruth Brown) och soulinfluerade 'While the gettin´s good'.

På 'Two Gun Green' (Armadillo) gör den för mig okände bluesgitarristen Larry Johnson skönt tillbakalutad countryblues ackompanjerad av Brian Kramer & The Couch Lizards. Johnson – som tydligen varit aktiv sedan 60-talet - spelar traditionell blues med både personlig känsla och övertygelse, och till största delen håller plattan hög kvalitet. De enda skönhetsfläckarna är de poänglösa versionerna av 'Old time religion' och 'Goodnight Irene'. Visst kan man med fördel blanda traditionell blues med andra typer av folkmusik, men vem behöver slätstrukna versioner av uttjatade standardlåtar som redan spelats in hundratals gånger?

Från samma bolag kommer också ett riktigt bottennapp, nämligen 'Smokestacks, Broom Dusters & Hoochie Coochie Men' med Micky Moody & Paul Williams. Moody är en avdankad hårdrockgitarrist som bland annat medverkat i Whitesnake, och skivan ska föreställa en hyllning till blueslegenderna Muddy Waters, Howlin´ Wolf och Elmore James. Men den som inte lyssnat på dessa klassiska bluesgubbar tidigare får nog inte någon större lust att göra det efter att ha hört Moodys och Williams trista, menlösa och taffligt producerade hårdrocksblues.

När 'Wild in the country' (Pollytone) med Danny Wild & The Wildcats droppade ner i brevlådan var jag övertygad om att jag fått årets definitiva kalkonplatta. Omslagsfotot visar ett gäng gubbar som verkar vara hämtade direkt från ålderdomshemmet. I pressreleasen får man veta att detta engelska rockabillyband hade sin storhetstid i slutet av 70-talet, och att deras största framgång var då de fick vara förband åt Carl Perkins på en spelning i Weymouth 1978. Suck…

Men till min förvåning visade sig skivan innehålla fullt godkänd retro-rockabilly. Dessa farbröder gör bra eget låtmaterial och verkar ha en genuin känsla för hur den här typen av gammaldags rock´n´roll ska låta. Helt okej alltså, trots den höga töntfaktorn.

'Blindside view' (Sodapop) är The Kickbacks andra fullängdare. Bandet rör sig i gränslandet mellan powerpop, alternativcountry och det som brukar kallas "heartland-rock". I teorin låter det som en trevlig stilblandning, men tyvärr funkar inte intentionerna så bra i praktiken. Popkänslan drunknar bland de feta gitarriffen, och Boston-kvintetten hamnar alltför ofta i något som ligger obehagligt nära pompös, bredbent arenarock. Det blir liksom mer Bryan Adams än Ryan Adams, om man säger så. Men okej, visst finns här ljuspunkter. Trots plattans brister smälter jag inför 'Goin´ the mile' och 'Be just fine'; två lyckade hybrider av blåögd soul och ruffig "Stones-i-början-70-talet"-rock.

Trogna Revolverläsare minns kanske mina hyllningar av Maidenhead, USA:s mest välbevarade powerpophemlighet. New Orleans-combons sångare och låtskrivare Gary Stein meddelar nu att de troligen kommer att släppa en ny singel på Four Cats/Radionic Records under våren 2003. Och om den färdiga skivan bara låter hälften så bra som den demo undertecknad lyssnat på, så lär det bli en av det kommande årets starkaste popsinglar. Bandet har också en nystartad websajt på adressen www.maidenhead.us.

I början av 90-talet tillhörde Southern Kings de stående inslagen på musikföreningar och festivaler runt om i Skåne. Jag såg dem själv vid en del tillfällen, men såvitt jag minns blev jag aldrig speciellt imponerad av deras blandning av countryrock och slamrig garagepop.

ruppen är numera upplöst, men för någon månad sedan släpptes 'Case closed' (Skivfabriken/Border), en samling bestående av bandets första platta 'The Whoosh EP!!!' och tio tidigare outgivna spår. Och till min förvåning låter det hur bra som helst! Jag inser nu att kungarna från Klippan verkligen kunde konsten att göra enkel men effektiv gitarrpop med refränger som sätter sig som klibbiga tuggummin i lyssnarens huvud. 'Case closed' är onekligen en mycket positiv överraskning och förtjänar att uppmärksammas av fler än de närmaste sörjande.

Från Planetary Records kommer The Shiners andra fullängdare 'See Rock City', uppföljaren till den kritikerrosade debuten 'Bonnie Blue'. Det handlar fortfarande om folkrock med countrytouch, men den här plattan känns mera splittrad än den förra. Bandet verkar utvecklas åt två olika håll; de vill bli mer rockiga samtidigt som de tycks ta in allt mer influenser från traditionell bluegrass och "old-timey music".

Det är de renodlade country- och bluegrasslåtarna som funkar bäst. Jag gillar speciellt de spår där sångerskan Jyl Freed får stå i centrum. Det mera rockbetonade materialet drar dock ner helhetsintrycket, och när det är som sämst låter Shiners som ett dåligt försök att efterlikna The Pogues femton år för sent.

"Newgrass" är den skämtsamma beteckning som amerikanska musikskribenter brukar använda då det handlar om artister som försöker utveckla och förnya bluegrass-traditionen. San Fransisco-baserade The Waybacks musik har beskrivits som just newgrass, och bandets andra fullängdare 'Burger after church' (Fiddling Cricket Music) är bland det bättre jag hört i genren. Med utgångspunkt i bluegrass blandar The Waybacks en mängd olika stilar. Här möts swing á la Django Reinhardt, irländsk folkmusik, country och blues. I något spår tycker jag mig också höra influenser från judisk klezmer-musik. Det är virtuost framfört, och bandet klarar på ett utmärkt sätt av balansgången mellan humor och allvar. Sammanfattningsvis är detta en stark platta som kan rekommenderas för alla som är intresserade av amerikansk rotmusik.

Den bästa nutida countryn kommer oftast från små independentbolag som valt att ställa sig utanför den genomkommersialiserade Nashvillescenen. Men allt som ges ut på oberoende småbolag är inte bra. Ett tydligt bevis på detta är Leland Martins debutplatta 'Simply Traditional' (IGO). Martin gör inställsam, sliskig Nashvillecountry, och riktigt hemskt blir det när en del av texterna dessutom utgörs av värsta sortens sentimentala, patriotiska pekoral, som till exempel på skivans sista spår 'Flags on the christmas tree'.

Rolf Hansson

Publicerad 20 januari 2003