Tillbaka till rötterna 7

Så var det dags för ytterligare en genomgång av mer eller mindre obskyr rotmusik. Den här gången handlar det om allt från New Yorks hippaste retro-funkband till schweizisk psychobilly. Och som vanligt handlar det i huvudsak om utgåvor som inte har svensk distribution, så för er som eventuellt vill ha tag på någon av plattorna är det enklast att vända sig direkt till respektive skivbolag.

På senare år har det kommit en mängd återutgivningar av obskyr funk från tidigt 1970-tal. Kultförklarade discjockeys som Keb Darge och "Doctor" Bob Jones tävlar i att leta fram funksjuor som är så svåråtkomliga att de knappt finns. Men finns det inga nutida artister som gör riktigt svettig wow-I-feel-good-sock-it-to-me-baby-funk med maffig blåssektion och fet hammondorgel? Jo, i och för sig har Maceo Parker gjort ett par utmärkta skivor i den stilen, men i övrigt finns det inte mycket. Trodde jag tills jag fick höra ett par av de plattor amerikanska Daptone givit ut.

' Pure cane sugar' (Daptone) med The Sugarman Three & Co. innehåller det tyngsta och fräckaste funksväng jag hört sedan Maceo Parkers fantastiska 'Life on planet groove' kom för drygt tio år sedan. Rötterna finns hos James Brown så som han lät åren kring 1970, men bandet lyckas göra något eget och personligt av influenserna. Det är utmärkt spelat, med starkt eget låtmaterial och varierade grooves. Dessutom gästar legendariske jazz- och funktrummisen Bernard Purdie på ett spår.

Nästan lika bra är 'Dap-dippin'' med Sharon Jones And The Dap-Kings. Det här bandet söker sin inspiration ytterligare några år bakåt i soulhistorien. Här handlar det snarast om mitten av 60-talet, då den traditionella sydstatssoulen började övergå i det som skulle bli funk. Den här plattan håller också mycket hög klass, men bitvis blir känslan av att bandet gör pastischer på gammal musik lite väl stark. Denna invändning är dock bara en petitess. Även 'Dap-dippin´' är alldeles lysande, och det faktum att Daptones utgåvor har extremt snygga omslag med stilenlig 60- och 70-talsinspirerad design gör förstås inte saken sämre.

Från amerikanska R.O.A.D. Records kommer två lysande exempel på nutida blues när den är som bäst: Mary-Ann Brandons 'Matches from motel rendezvous' och Fred James 'Blazz'’. Stilmässigt skiljer sig emellertid plattorna en hel del åt. Mary-Ann Brandon - som bl.a. skrivit låtar åt blueslegender som Koko Taylor och Johnny Winter - håller sig huvudsakligen inom traditionens ramar med inslag av såväl tung bluesrock som jazzig jump-blues. Bland de medverkande musikerna finns välkända namn som Duke Robillard och Anson Funderburgh. Fred James – som spelat med bland andra Johnny Copeland, Bo Diddley och Amazing Rhythm Aces – experimenterar mera, och rör sig i gränslandet mellan blues, funk och modern jazz. Bägge skivorna är dock mycket bra med starkt eget låtmaterial och musikerprestationer av högsta klass.

I tidigare krönikor har jag nämnt tyska CrossCut Records som ett av de intressantare bolagen för de som är intresserade av modern blues. Men deras senaste utgåva, den liveinspelade dubbel-cd:n 'In concert' med Hank Shizzoe & Loose Gravel, visade sig tyvärr vara ett riktigt bottennapp. Drygt två timmar seg, utslätad bluesrock med gitarronani i en sådan omfattning att till och med de som brukar läsa Guitar Player borde bli avskräckta. På cd nr. 2 medverkar amerikanske gitarrfantomen Sonny Landreth, men det blir inte mycket roligare för det. Man får hoppas att CrossCuts framtida utgåvor når upp till den höga klass de hållit tidigare.

På 'Ride 'til I die'’ (Eagle/Playground) fortsätter George Thorogood att göra sin patenterat ruffiga bluesrock, precis som han gjort under hela sin drygt 25-åriga karriär. Blanda lika delar traditionell Chicagoblues och rak rotrock, krydda med lite Elmore James-inspirerad slidegitarr – det är receptet som gäller. Ord som "nyskapande" eller "utveckling" verkar överhuvudtaget inte finnas i denne mans vokabulär. Ändå måste jag erkänna att jag gillar det. Thorogood gör sin grej med känsla och övertygelse, och han sticker ut bland alla mer eller mindre slätstrukna artister i denna genre. Om man vill ha en rejäl dos gubbrock utan nymodigheter eller överraskningar är denna platta klart godkänd.

Att Walter T Higgs är en utmärkt bluesmunspelare och att han även har en bra röst som påminner lite om Kim Wilsons, det bekräftas utan tvekan på hans 'Just a few miles to go' (Doc Blues). Tyvärr visar det sig också att han inte är mycket till låtskrivare – han harvar igenom den ena bluestolvan efter den andra med ett minimum av musikalisk variation. Det är välspelat och stilsäkert, och Higgs kan säkert sin blueshistoria både fram- och baklänges. Men tyvärr gör det schablonartade låtmaterialet att man snabbt tappar intresset.

Då känns John McVeys 'Gone to Texas'’ från samma bolag något intressantare. Denne gitarrist och sångare håller sig visserligen också ganska troget inom bluestraditionens ramar. Men här finns ändå en viss lekfullhet och en vilja att tänja åtminstone lite på gränserna. Dessutom har McVey en sympatisk glimt i ögat och skriver ofta fyndiga, humoristiska låttexter.

En bubblande rotmusik-gryta med inslag av blues, funk, country, tex-mex, zydeco och latinamerikansk musik - det är vad dragspelaren Ponty Bone och hans band The Squeezetones kokat ihop på utmärkta 'Fantasize' (Loudhouse). Bone är en rutinerad herre som samarbetat med många stora namn på Texas rotmusik-scen; Joe Ely, Jimmie Dale Gilmore, Butch Hancock, Omar & The Howlers med flera. Men trots en trettioårig musikerkarriär är detta såvitt jag förstått bara hans fjärde platta som soloartist. Skivan är bra rakt igenom, men jag fastnar framför allt för det funkiga öppningsspåret '’Now's the time'’ och latin-inspirerade 'Macumba'.

Från Loudhouse Records kommer också 'The Wheel' med singer-songwritern David Olney. Musikaliskt kan Olney liknas vid en ung Leonard Cohen, fast med mera framträdande blues- och countryinfluenser. Hans tonfall är lågmält, och det är mörkt och gravallvarligt från början till slut. Men själv har jag svårt att bli berörd av Olneys starka känslor. Låtmaterialet känns slätstruket och klichéartat, och i slutändan blir jag bara uttråkad av det pretentiösa svårmodet.

På 'Let 'em roll' (Big Bear) gör engelska King Pleasure & The Biscuit Boys utmärkt jump-blues i 40-50-talsstil. Det är välspelat med starkt låtmaterial och gedigen stilkänsla. Min enda invändning är den fantasilösa avslutningen på plattan. Det känns inte speciellt fräscht att planka två kända arrangemang från samma orkester rakt av, och dessutom lägga dem efter varandra. Versionerna av 'Lover come back to me' och 'Sorrento' är nämligen direkta plagiat av de klassiska tolkningar Milt Trenier och hans band The Treniers gjorde i mitten av 50-talet.

Uppmärksamma Revolverläsare minns kanske min recension av en platta från amerikanska Soundies med tidigare outgivna radioinspelningar med western swing-legenden Spade Cooley. Soundies har specialiserat sig på att leta fram just sådana udda inspelningar med jazz- och countryartister från 1940- och 50-talen, och deras utgåvor är absolut värda att kolla in för de som vill gräva djupare i dessa genrers historia. Framför allt vill jag nämna den utmärkta samlingen 'Crazy Rhythm' med Hank Penny-inspelningar från tidigt 50-tal, samt 'Shavers shivers' som innehåller radioupptagningar med Charlie Shavers och Tommy Dorseys orkester från samma tidsperiod.

När 'Don't worry about me' (Axbar) med Britni Hendrickson droppade ner i brevlådan undrade jag verkligen vad det var frågan om. Både cd-omslaget och artistnamnet gav intryck av en countryversion av Britney Spears. Men mina farhågor blev lyckligtvis inte bekräftade när jag lyssnade på plattan. Tvärtom visade sig Hendrickson trots sin ålder (hon är bara 15 år!) vara en riktigt bra nytraditionell countrysångerska i samma stil som Heather Myles eller Nancy Apple. 'Don't worry…' är en utmärkt countryplatta med starkt låtmaterial, och i sina bästa stunder lyckas Britni nästan låta som en ung Patsy Cline.

Ove Wulff var tidigare centralfigur i det svenska alt.countrybandet Enzendoh som fick en del positiv uppmärksamhet för sina två fullängdare. Nu debuterar han som soloartist med 'Tale of the scorpio' (Dusty/Border), men musikstilen är fortfarande densamma - bredbent traditionell rock av den typ som brukar kallas "americana" eller "heartlandrock". Det känns äkta och trovärdigt, och Oves låtar håller god kvalitet även om enstaka spår är lite väl opersonliga och slätstrukna. Det enda rejäla minuset är Wulffs egenhändigt designade cd-omslag som utan tvekan är det fulaste och mest amatörmässiga jag sett på ett bra tag.

Det har som bekant gått inflation i singer-songwriters med ena foten i alternativcountryn och den andra i en äldre visrocktradition (Dylan, Neil Young etc.). Hela scenen börjar kännas alltmer ointressant, och själv har jag till exempel inte ens orkat höra på svenske Christian Kjellvander, trots att han verkar tillhöra de bättre i genren. Det var därför inte med någon större entusiasm jag lyssnade på 'Supermodel' (Rustic), den tredje fullängdaren från Mark Insley. Men skivan visade sig vara en positiv överraskning. Starka låtar, välskrivna texter och en fräck produktion där traditionell country blandas med influenser från psykedelisk 60-talsrock. Själv säger Insley att han inspirerats av "allt från Jimi Hendrix till Buck Owens", och det ger nog en vink om hur det låter.

Insley är inte rädd för sentimentalitet och i god country-anda innehåller förstås hans texter mycket olycklig kärlek och brustna hjärtan. Men han lyckas för det mesta hålla sig på rätt sida om den hårfina patetik-gränsen, och det är bara den avslutande covern på Johnny Paychecks 'Pardon me, I've got someone to kill' som känns lite svårsmält.

Musikaliskt låter 'United we stand' (Wrecked 'Em Wreckords) med Bill Parker And His Motherscratchers som en blandning av nutida alternativcountry och den country-punk som gjordes av 80-talsakter som Jason & The Scorchers. Texterna och attityden är däremot ett koncentrat av alla honky tonk-traditionens klichéer. Det är sentimentalitet och spritromantik för hela slanten. Låttitlar som 'Drinkin' alone' och 'Keep my glass filled' säger det mesta. Det skulle kunna vara kul och charmigt, men tyvärr är såväl låtmaterial som framförande i sämsta laget. En amerikansk musikskribent beskrev andan hos detta och andra, liknande band som the whole white trash stereotype-laden, sing-lousy-'cause-that's- "country" vibe. Och i det här fallet stämmer den hånfulla beskrivningen tyvärr ganska väl.

Schweizisk(!) garagepunk med inslag av psychobilly à la The Cramps – kan det vara nåt? Den som är intresserad kan kolla in 'I see dead people' med The Monsters, utgiven på lilla Voodoo Rhythm Records. Själv tycker jag att sådan här ruffig, primitiv rock kan vara kul om det någonstans under de distade gitarrväggarna och avgrundsvrålen finns starka låtar. Men Monsters problem är att de överhuvudtaget inte tycks kunna skriva låtar. Visst glänser det till på något ställe, men i huvudsak är det innehållslöst larm utan vare sig mål eller mening.

Från samma bolag kommer också en av de underligaste plattor jag hört på länge; 'History of rock vol. 7' med Die Zorros. Ett gäng taffliga musiker gör coverversioner av låtar som 'Summertime', 'Brazil' och 'The final countdown'. Det ska tydligen föreställa en parodi på easy listening-skivor från 1970-talet, men det är kul i högst 5 minuter...

Rolf Hansson

Publicerad 20 maj 2003