Den skamliga ensamheten

De sista åren har det som bekant blivit inne med kvinnofrågor igen. Praktiskt taget alla politiker utger sig numera för att vara feminister, och i pressen och i teves diskussionsprogram förs ofta debatter med mer eller mindre tydliga feministiska undertoner. Ett återkommande tema är kritiken mot pornografi. ”Porr är kvinnoförnedrande”, ”porren gör kvinnan till ett objekt”, ”porr är våldtäkt i teorin” – ungefär så brukar det låta.

Men om man sedan läser kvällstidningarnas frågespalter om sex och samlevnad eller tittar på femmans ”Fråga Olle” uppstår en viss förvirring. Sexualrådgivarna sjunger förstås också jämställdhetens lov och förespråkar en jämlik sexualitet där män och kvinnor kan mötas på lika villkor och respektera varandras känslor och behov. Men i detta sammanhang är porren accepterad. Ja, det vill säga under förutsättning att man är ett par som tittar. Tydligen är det helt okej att par använder sig av pornografi för att stimulera sexlivet.

För att uttrycka det rakt på sak tycks det ligga till så här: Om Nisse och Bettan blir upphetsade av att titta på en p-rulle innan det är dags för en herdestund så är det inte fel. Tvärtom är det snarast något positivt, eftersom det visar att Nisse och Bettan är öppna och frisinnade människor som bejakar sin sexualitet och provar nya sätt att stimulera sitt äktenskapliga samliv. Men om ungkarlen Pelle onanerar till en porrfilm så är han en pervers, äcklig typ med en kränkande kvinnosyn.

Tydligen väcker alltså porrtittandet bara anstöt när det ses som ett uttryck för ensamhet och sexuell frustration. Det dolda budskapet är inte svårt att se. Det verkar egentligen inte vara porren som är ful, skamlig och skuldbelagd. Det fula, skamliga och skuldbelagda verkar snarare vara den ofrivilliga ensamheten och den ofrivilliga sexuella avhållsamheten.

* * *

Genom mitt engagemang i ÅSS har jag kommit i kontakt med en kvinna som vi kan kalla Lena. Lena är i 40-årsåldern och lider sedan några år tillbaka av paniksyndrom med starka inslag av generaliserat ångestsyndrom. Ibland, när ångesten och oron är som värst, känner Lena behov av att prata med någon. Det händer då att hon ringer mig. Under dessa samtal har jag lärt känna Lena ganska väl, och jag har fått veta en hel del om hennes situation och bakgrund.

Lena är ensamstående och har inga barn. Hennes mor dog för några år sedan, hennes far börjar bli senil, och hon har inga syskon. Lena har inte mycket kontakt med sin släkt, och eftersom hon är sjukskriven saknar hon också den vardagliga kontakten med arbetskamrater. Hon har väninnor som hon umgås med, men flera av dem har familj och barn, och det gör att Lena ibland kan känna sig utanför.

För en tid sedan inledde Lena en relation med en man. Till en början var allt bra och Lena verkade må mycket bättre tack vare sin nyfunna kärlek. Men så småningom visade det sig att mannen hon mött har missbruksproblem, och att han periodvis faller tillbaka i missbruk. Sedan dess har Lenas tillvaro varit upp och ner. Hon har pendlat mellan att vilja rädda relationen och att vilja göra slut. Trots åtskilliga försök verkar situationen inte bli bättre, och Lenas kille fortsätter att missbruka.

Sist jag pratade med Lena sade jag rent ut att jag tyckte hon borde avsluta förhållandet. Eftersom hennes kille inte verkar ha någon vilja att bli fri från sina missbruksproblem tror jag att det är stor risk att hans destruktiva beteende bara kommer att fortsätta. Och till följd av detta kommer Lena troligen att må sämre och sämre. När jag sagt detta blev Lena tyst en lång stund. Sedan sade hon:
- Du har rätt, jag borde egentligen göra slut. Jag skäms alldeles fruktansvärt över att säga det här….men jag är så rädd för att bli ensam igen.

Detta fick mig att börja fundera. Under våra samtal har Lena berättat många djupt personliga saker. Jag har fått veta mycket om hennes uppväxt och bakgrund, hennes ångestbesvär och medicinering, hennes privatekonomi osv. Och Lena har vågat berätta öppet, utan att verka skämmas över den hon är. Men tydligen var detta – att erkänna att hon är rädd för ensamheten och längtar efter kärlek och närhet – något som Lena upplevde som mycket skamligt och skuldbelagt.

På något sätt har alltså ett av de djupaste och mest grundläggande mänskliga behoven – önskan att få ge och ta emot kärlek, värme och närhet – blivit något att skämmas över, åtminstone för dem av oss som inte lyckas få detta behov tillfredställt.

* * *

Statistiken visar tydligt att antalet ensamhushåll ökat stadigt under de sista 15-20 åren. Vi har också en hög arbetslöshet och allt fler långtidssjukskrivna, vilket betyder att många saknar den dagliga möjlighet till umgänge och sociala kontakter som man får på en arbetsplats.

På internet finns en uppsjö av olika slags chat- och kontaktsajter, och verksamheten på dessa tycks huvudsakligen gå ut på att folk söker en partner och/eller nya vänner. I tv-reklamen lockas vi att ringa chatlinjer där vi kan få kontakt med ”snygga tjejer och spännande killar”.

Samtidigt matas vi i otaliga filmer och tv-serier med budskapet att kärleken är det vi alla egentligen längtar efter; att kärleken är lösningen på alla problem och den slutgiltiga vägen till lycka och självförverkligande.

Och ändå är tydligen ofrivillig ensamhet och längtan efter kärlek något som av många människor upplevs som oerhört skamligt och skuldbelagt. Hur har det blivit så?

Rolf Hansson

publicerad i ÅSS Emellan, 2002