Konsensusmentalitet orsak till att inga jobb skapas?

Förra året gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag röstade borgerligt. Jag säger det en gång till, för de gamla bekanta inom pop- och kulturvänstern som eventuellt tror att de läst fel:

J a g r ö s t a d e b o r g e r l i g t.

Orsakerna till detta var många, men det främsta skälet var utan tvekan arbetsmarknadspolitiken. Medan (s) konsekvent försökte tiga ihjäl arbetslösheten och med hjälp av sina lakejer inom AMS gjorde sitt bästa för att mörka arbetslöshetssiffrorna erkände Reinfeldt & co problemet, och kom med förslag som – åtminstone på papperet – verkade konstruktiva och vettiga. Jag var uppenbarligen inte ensam om att tycka så. ”Arbetslinjen” gick hem i stugorna, och vi fick en borgerlig regering. Det har nu gått ett drygt år sedan den borgerliga fyrklövern kom till makten, och det börjar bli dags att utvärdera vad de åstadkommit.

Man gick ut hårt med skärpta villkor för arbetslösa. Åtgärderna var tuffa, men enligt min mening också rimliga. Det handlade förstås om att spara pengar i statskassan, men också - förmodar jag - om att visa att s.k. överutnyttjande av bidragssystemen inte är okej. Man ville göra klart för svenska folket att man inte bör sätta i system att leva på bidrag i åratal. Jag antar att de sänkta a-kassenivåerna och de hårdare kraven på arbetslösa var ett sätt att markera en attitydförändring; en återgång till en mera gammaldags arbetsmoral, där det normala är att en vuxen människa arbetar och ”gör rätt för sig”.

Efter ett sådant stålbad för de arbetslösa var vi nog många som väntade oss åtgärder som skulle stimulera arbetsgivare att våga anställa. Det är ju inte riktigt rimligt att sätta blåslampa i baken på alla dem som saknar jobb om man inte samtidigt försöker se till att fler jobb skapas. Själv förväntade jag mej sänkta arbetsgivaravgifter, förenklade regelverk för småföretagare, och kanske t.o.m. en uppluckring av den förhatliga lagen om anställningsskydd (LAS). Men sådana reformer har vi inte sett mycket av, möjligen bortsett från att det s.k. ”pigavdraget” nu blivit verklighet.

Visst har arbetslöshetssiffrorna sjunkit något under det gångna året, men arbetslösheten är fortfarande hög. Det faktum att arbetslösheten minskat något beror dessutom snarast på internationella konjunktursvängningar, och inte på att regeringen fört en offensiv näringslivspolitik med syfte att få företagare att våga satsa.

Varför har vi då inte fått se en mera offensiv näringslivspolitik från Reinfeldt och hans kollegor? Varför försöker man inte stimulera näringslivet att i högre grad våga satsa pengar i nya projekt som kan generera arbetstillfällen och välstånd? Detta är det nog fler än jag som undrat över.

En tänkbar förklaring till varför den borgerliga regeringen inte driver en mera offensiv politik i syfte att öka efterfrågan på arbetskraft presenterades av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning, i en debattartikel i Dagens Nyheter 070927. Henreksons resonemang kan sammanfattas ungefär så här:

Moderaternas ekonomipolitiska program har arbetats fram i samspel med en grupp forskarutbildade nationalekonomer, och flertalet av de tyngsta positionerna inom finans- och näringsdepartementen innehas av personer som doktorerat i nationalekonomi. Dessutom finns det över 70 forskarutbildade nationalekonomer inom centrala myndigheter som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Konkurrensverket. Alltså råder det knappast någon brist på nationalekonomisk expertis inom de institutioner som styr den svenska ekonomin.

Henrekson hävdar dock att praktiskt taget alla de nationalekonomer som verkar inom ovan nämnda institutioner har en liknande utbildningsbakgrund. De har alla studerat vid svenska universitet, och är därmed inskolade i samma teoretiska inriktningar. Henrekson skriver:

Samtliga svenska forskarutbildningar inom nationalekonomi ligger väl förankrade i ämnets huvudfåra och där ryms inte entreprenörens ekonomiska funktion. I litteraturlistorna på de ledande nationalekonomiska institutionerna lyser böcker som beskriver sambanden mellan entreprenörskap, tillväxt och jobbskapande med sin frånvaro, trots att det i dag finns ledande nationalekonomer, exempelvis fjolårets Nobelpristagare Edmund Phelps och William J Baumol, som i sin forskning betonar entreprenörskapets centrala roll.

Magnus Henrekson menar att regeringen borde satsa på en politik som leder till ett ökat nyföretagande och entreprenörskap, vilket i sin tur skulle leda till fler jobb. Och han menar att en anledning till att en sådan politik inte förs är att de nationalekonomer som sitter på toppositioner inom departement och statliga myndigheter är inskolade i nationalekonomiska analysmodeller i vilka man lägger föga vikt vid entreprenörskapets betydelse för tillväxt.

Själv kan jag knappt stava till nationalekonomi, men jag tar ändå för givet att det inom denna vetenskap – precis som inom alla andra vetenskaper – finns olika skolor, inriktningar och teoribildningar. Troligen kan dessa olika inriktningar komplettera varandra, och man kan anta att ett ömsesidigt utbyte av tankar och idéer mellan representanter för olika nationalekonomiska skolor kan vara fruktbart. Man kan också anta att ett sådant utbyte faktiskt sker inom forskarvärlden, åtminstone på internationell nivå. Men så ser det alltså inte ut inom de institutioner Magnus Henrekson nämner. Där är – om man ska tro Henrekson – alla stöpta i samma form. Istället för att leta upp nationalekonomer med annorlunda utbildningsbakgrund, som kanske kan bidra med nya infallsvinklar och idéer, så ser man alltså till att enbart anställa och konsultera dem vars syn på nationalekonomi ”ligger väl förankrad i ämnets huvudfåra”. Man kan fråga sej varför det är så?

Det brukar ofta talas om att vi i Sverige har en konsensuskultur; att vi ständigt strävar efter samförstånd och är rädda för konflikter. I den mån denna konsensus-anda verkligen existerar så har den förstås en del positiva konsekvenser. Sveriges politiska utveckling under 1900-talet präglades ju t. ex. av en fredlig reformpolitik, utan väpnade revolutioner eller inbördeskrig. Men konsensuskulturen har också uppenbara negativa konsekvenser, t. ex. i form av den starka politiska korrekthet som ofta ligger som en kvävande blöt filt över svensk samhällsdebatt. Det ”godkända” åsiktsspektrat är ofta extremt smalt, och den som dristar sig att ifrågasätta de politiskt korrekta tolkningsmodellerna blir snabbt och effektivt utslängd och portad från det offentliga samtalet. Detta gäller i synnerhet när det handlar om politiskt brännbara ämnen som t. ex. feminism eller invandringspolitik.

Kan möjligen likriktningen vad gäller utbildningsbakgrund hos de nationalekonomer som arbetar inom t. ex. finans- och näringsdepartementen vara ytterligare ett utslag av svensk konsensusmentalitet? Finns det en rädsla för att anställa eller konsultera nationalekonomer med annan utbildningsbakgrund och andra synsätt, eftersom det skulle kunna leda till konflikter? Handlar det - som så ofta i Sverige – om att det känns tryggast och bäst om alla tycker och tänker likadant?

Rolf Hansson

1 oktober 2007