Objektifiering är en del i att vara människa

"Objektifiering" är ett ytterst luddigt och oklart begrepp som - vilket andra påpekat - egentligen tycks betyda att man inte ser en "hel” individ, utan bara vissa egenskaper hos en individ, som tillgodoser vissa behov hos en själv.

Om jag som heterosexuell man tittar på lättklädda kvinnor på stranden och attraheras av deras kroppar kan man alltså säga att jag "objektifierar" dessa kvinnor. Jag ser ju då bara på deras utseenden, och inte på alla de andra sidor som finns hos dem. Å andra sidan blir jag ju samtidigt själv objektifierad om någon kvinna till äventyrs skulle attraheras av min kropp och mitt utseende.

Och givetvis görs vi ständigt till objekt på olika sätt. Arbetsgivaren som eventuellt anställer mig är inte intresserad av alla sidor i min personlighet; han/hon är i huvudsak intresserad av att jag kan sköta jobbet och att jag inte har orimligt höga löneanspråk. Läraren i skolan bedömer mig i huvudsak efter hur jag uppför mig, och efter vilka kunskaper jag lyckas inhämta - han/hon är alltså inte heller intresserad av alla aspekter av min personlighet. Och på samma sätt är jag inte speciellt intresserad av att se alla sidor av lärarens personlighet. Jag vill i första hand att han/hon ska vara en god pedagog och ha gedigna kunskaper i sitt ämne.

Man kan räkna upp mängder av sådana här exempel på hur alla människor ständigt både objektifierar och objektifieras, eftersom vi alla har olika roller, funktioner och behov/önskemål i olika sociala sammanhang. Detta är självklarheter, och det är inget vi normalt sett ägnar tid åt att analysera eller diskutera. Men så finns det en typ av objektifiering som enligt feminister är alldeles förfärligt hemsk, nämligen när män ser kvinnor som objekt för sin sexuella lust.

Det är förstås fullständigt självklart att heterosexuella män attraheras av kvinnor och vice versa. Alla människor är sexuella varelser, och alla människor kan självfallet också bli objekt för någon annans sexuella lust. Detta innebär förstås inte att man får tilltvinga sig sexuellt umgänge med en annan människa utan hans/hennes samtycke. Men man kan aldrig frånta en människa rätten att känna sexuell lust eller attraktion vid åsynen av en annan människa.

Men av någon outgrundlig anledning upplever feminister just denna form av "objektifiering" som en enorm kränkning, och som ett uttryck för ett slags manligt förtryck. Av någon anledning är det - enligt feministerna - alldeles gräsligt förtryckande om jag som heterosexuell man tittar på en tjej på stan och tycker att hon är attraktiv.

Samtidigt får givetvis kvinnor titta på män och bedöma mäns utseenden precis hur mycket de vill. Det är bara positivt. Enligt den vulgärfeministiska retoriken är de då "starka kvinnor som vågar bejaka sin sexualitet". I denna attityd tycks det implicit ligga en föreställning om att män inte kan objektifieras sexuellt, eller att de (männen alltså) åtminstone inte kan lida av en dylik "objektifiering".

Diskussionen kring "objektifiering" blir extra märklig när man betänker det faktum att de allra flesta heterosexuella kvinnor - troligen även sådana som kallar sig feminister - vill att män ska uppfatta dem som attraktiva. Det är troligen ytterst få kvinnor som skulle instämma i påståendet "Jag vill att män ska tycka att jag är fullständigt oattraktiv utseendemässigt".

Kvinnor vill alltså inte bli "objektifierade", men samtidigt vill säkert en stor majoritet kvinnor att män ska tycka att de är attraktiva. Följande exempel kanske gör motsägelsen tydligare: Lisa vill att Pelle ska tycka att hon är utseendemässigt attraktiv, men om Pelle tittar på Lisa och känner sig attraherad av hennes utseende så känner Lisa sig kränkt av att hon blir objektifierad. Hur går då detta ihop? Jo, jag tror att det ligger till så här:

Denna motsägelsefulla hållning uppstår då man vägrar se det enkla faktum att alla människor är sexuella varelser, och att alla människor också kan bli föremål (objekt) för någon annans sexuella lust. För att fortsätta mitt exempel ovan: Om Lisa är attraherad av Pelle och ser honom som en tänkbar man/partner, så kommer Lisa troligen inte att uppleva Pelles blickar som kränkande eller "objektifierande", utan enbart som smickrande. Om Lisa däremot inte är attraherad av Pelle och inte ser honom som en tänkbar man/partner, då är risken troligen större att hon kommer att uppleva hans blickar som kränkande och "objektifierande".

Problemet uppstår alltså när Lisa vägrar acceptera det faktum att man som människa inte kan välja vem som får uppfatta en som sexuellt attraktiv och vem som inte får det. Och här ligger - som jag ser det - själva grundproblemet i feministernas diskussion kring "sexuell objektifiering". Alla människor är sexuella varelser, och alla människor kan således bli föremål för andra människors sexuella lust. Detta är inget man kan diskutera eller lagstifta bort, utan det är en grundläggande del i att vara människa.

Rolf Hansson

Juni 2004, tidigare publicerad som debattinlägg på www.antifeminist.nu