Vad krävs för att vi ska bry oss om varann?

Under den gångna vintern inträffade som bekant en händelse som på ett bestående sätt skakat om vår världsbild. Jag tänker på den fruktansvärda flodvågskatastrofen i Asien. Det är givetvis snudd på omöjligt att inte bli skakad av en sådan enorm naturkatastrof. Och människors känslor blir förstås knappast mindre av det faktum att åtskilliga svenskar fanns bland offren. Sett ur ett svenskt perspektiv är tsunamin troligen den största enskilda katastrof som drabbat vårt land sedan Estonia förliste.

Om man ska försöka se någon ljuspunkt i all tragik, så skulle det väl i så fall vara den stora medkänsla och solidaritet människor visade. Tiotusentals, ja, kanske hundratusentals svenskar skänkte pengar till insamlingar för flodvågens offer. Och tusentals engagerade sig i olika ideella insatser för de drabbade – från att jobba i kris- och stödgrupper till att skjutsa återvändande Thailandsresenärer hem från flygplatsen. Det ger onekligen ett visst hopp om mänskligheten att se hur mycket omtanke och empati folk visar i en sådan krissituation.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: Är det verkligen detta som krävs? Krävs det en gigantisk naturkatastrof med tiotusentals dödsoffer för att vi ska börja bry oss om varandra? Var finns all denna medkänsla och solidaritet annars? Kommer engagemanget för de svaga och hjälpbehövande att finnas kvar även efter att minnet av skräckbilderna från Kao Lak börjat blekna?

Missförstå mej inte. Det är naturligtvis oerhört positivt att så många människor gav hjälp och stöd åt dem som drabbades av flodvågen. Men samtidigt är ju vår vanliga svenska vardag, långt från tsunamis och jordbävningar, fylld av situationer där människor behöver hjälp och stöd. Samhället blir allt hårdare och allt fler grupper lever i marginalen – arbetslösa, hemlösa, invandrare som fastnar i permanent arbetslöshet och bidragsberoende, etc. Och inte minst den grupp som flertalet av ÅSS Emellans läsare tillhör; alltså de som lider av någon form av psykiska besvär eller funktionshinder.

Jag frågar mig alltså var all den solidaritet och medkänsla som kom till uttryck i samband med flodvågskatastrofen finns i vanliga fall. Är det verkligen så illa att det måste till en katastrof av enorma proportioner för att människor ska visa solidaritet? Eller är det kanske så att viljan till solidaritet och engagemang finns, men att den inte tillåts komma till uttryck? Kanske är vårt samhälle alltför byråkratiskt och vår solidaritet alltför institutionaliserad. Kanske är vi alltför vana vid att någon myndighet ska gripa in då något händer, och att det abstrakta, ansiktslösa ”samhället” ska ta hand om dem som far illa.

Måhända vågar man hoppas på att den medkänsla och solidaritet som människor visade i samband med flodvågskatastrofen kommer att leva vidare även längre fram, och att den inte bara kommer att omfatta offren för flodvågskatastrofen, utan även andra behövande grupper.

Rolf Hansson

tidigare publicerad som ledartext i ÅSS Emellan 1/2005