Genom åren har en hel del debattörer pekat på de faror det innebär att islam får ett allt starkare fäste i Sverige. Man har försökt visa på att det i islam och i arabisk/muslimsk kultur finns attityder, värderingar och beteendemönster som är oförenliga med ett modernt, fritt och jämställt västerländskt samhälle. De som försökt få igång en kritisk diskussion kring islams utbredning i Sverige (och i övriga Västeuropa) har dock omedelbart stött på patrull. De politiskt korrekta proffstyckare som tillåts dominera det offentliga samtalet har så gott som alltid stämplat alla försök till kritisk granskning av islam och muslimer som ”rasism”, ”främlingsfientlighet” eller ”islamofobi”. Mångkultur-idealet är som bekant upphöjt till statsreligion i dagens Sverige, och får inte ifrågasättas. Vi ska till varje pris vara toleranta och accepterande gentemot främmande kulturer och religioner, och allra mest toleranta förväntas vi absurt nog vara gentemot dem som själva predikar intolerans (läs: fundamentalistiska muslimer).

Ett återkommande argument från PK-maffian är att flertalet i Sverige boende muslimer inte är fanatiska fundamentalister som sympatiserar med Al Qaida och förespråkar sharia-lagstiftning. Man menar att de flesta muslimer som lever här är moderata, vill integreras, och strävar efter ett slags ”euro-islam” som kan fungera i ett modernt, västerländskt samhälle.

Men är denna positiva bild av moderna, liberala och integrationsvilliga muslimer verkligen sann? Denna fråga ställdes på sin spets när vi häromdagen kunde läsa om de förslag som Sveriges Muslimska Förbund gått ut med i brev till samtliga riksdagspartier. Man föreslår bland annat att imamer ska få ge muslimska barn separat undervisning i islam och hemspråk i de kommunala skolorna. Vidare anser förbundet att flickor och pojkar inte ska behöva ha simundervisning tillsammans, och att skilsmässor bland muslimer ska godkännas av en imam.

Det hade varit illa nog om dessa befängda förslag kommit från någon liten grupp av extrema fundamentalister. Men det som gör detta utspel riktigt skrämmande är att Sveriges Muslimska Förbund är landets största muslimska organisation och representerar c:a 70 000 i Sverige boende muslimer! Man kan alltså inte avfärda dessa absurda förslag med att säga att de som står bakom dem bara är en liten grupp tokiga extremister som inte behöver tas på allvar.

Vidare kan man förstås fråga sej vilka krav som står på Sveriges Muslimska Förbunds inofficiella, dolda agenda. När man öppet går ut med så pass extrema förslag som de som återgivits i media under de senaste dagarna – vilka krav har man då ännu inte gått ut offentligt med?

Personligen tror jag att ledningen för Sveriges Muslimska förbund egentligen strävar efter ett totalt åtskiljande mellan den muslimska minoritetsbefolkningen och den kristna/sekulariserade majoritetsbefolkningen. Man vill så att säga skapa ”ett samhälle i samhället”, där muslimer lever avskiljda från resten av befolkningen, med egna lagar, egna skolor, egen sjukvård, osv. Man vill dra nytta av den trygghet och de olika former av ekonomiskt understöd som Sverige kan erbjuda, men man vill inte alls integreras eller i minsta mån anpassa sej till det svenska samhällets normer och värderingar. Istället vill man skapa muslimska enklaver där religionen styr hela samhällslivet, där prästerskapet innehar den politiska makten, och där man i största möjliga utsträckning kan undvika kontakt med den ”farliga” och ”dekadenta” västerländska kulturen.

De aktuella förslagen från Sveriges Muslimska Förbund visar med all önskvärd tydlighet att vi måste få igång en kritisk diskussion kring islams utbredning i Sverige, istället för att med automatik avfärda all kritik mot islam och arabisk/muslimsk kultur som ”rasistisk” eller ”islamofob”. De visar också på de stora faror som ligger i att okritiskt godta ”mångkultur” som samhällsideal. Det är hög tid att det svenska samhället vågar utsätta även islam för kritisk granskning, och att vi kräver att de muslimer som valt att leva i Sverige anpassar sej till de lagar och normer som gäller här!

Rolf Hansson

April 2006, ej tidigare publicerad