I somras publicerade det liberala samhällsmagasinet Neo ett temanummer om islamism i Europa. De medverkande skribenterna visade på att det finns extremistiska, fundamentalistiska strömningar bland muslimer i Europa, och att detta både innebär en risk för terrordåd och ett hot mot grundläggande humanistiska värden som demokrati, yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Inte oväntat fick man kritik för detta nummer. T. ex. menade Dagens Nyheters recensent Harald Hultqvist att Neo spädde på islamofobin, och att tidskriftens agenda var ”ärekonservativ och idémässigt isolationistisk” (DN 2007-07-22).

Hultqvists recension är symptomatisk för debattklimatet i Sverige. Den som försöker få igång en kritisk diskussion kring islam/islamism, invandring, invandrarkulturer, eller sociala problem bland invandrare kan räkna med att omedelbart bli utpekad som islamofob, främlingsfientlig, och/eller rasist. Det går knappt ens att konstatera väl underbyggda fakta, som t. ex. att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, utan bli anklagad för att ”fiska i grumliga vatten” eller att ”gå rasisternas ärenden”. När dessa anklagelser yttrats dör i allmänhet diskussionen omedelbart, eftersom alla etablerade debattörer är livrädda för att stämplas som ”rasister”. Ja, alltså, den diskussion som förs i dags- och kvällspressen dör. Diskussionen fortgår förstås i en mängd olika nätforum, men tyvärr reduceras den då till att i huvudsak vara en angelägenhet för en liten krets bloggare och inbitna nät-debattörer.

Anledningen att jag tar upp just reaktionerna på Neos islamism-nummer som ett exempel på den starka politiska korrektheten i svensk samhällsdebatt är att de skribenter som medverkade var väletablerade intellektuella med tunga meriter från såväl den akademiska världen som från journalistik och media. Där fanns t. ex. den kanadensiska journalisten och författarinnan Irshad Manji, den italienske statsvetaren Emanuele Ottolenghi och den brittiska journalisten och författarinnan Melanie Phillips. De som uttalade sej var alltså långt ifrån de ”lågutbildade män” som brukar sägas utgöra väljarbasen för främlingsfientliga missnöjespartier. Mej veterligen är de medverkande skribenterna inte heller kända som islamofober eller främlingsfientliga i sina hemländer (i synnerhet inte Manji, som själv är troende muslim!). Men när deras texter publicerades i en svensk tidskrift anklagades de alltså ändå för islamofobi. Detta säger en del om hur lågt i tak det är i svensk samhällsdebatt: Åsikter som i andra länder kan framföras av väletablerade intellektuella utan att någon höjer på ögonbrynen betraktas i Sverige som suspekta och närmast smygrasistiska.

Varifrån kommer då den starka politiska korrekthet, som i så hög grad styr svensk samhällsdebatt? Varför vågar vi inte diskutera frågor som berör invandring och invandrarkulturer, när man i andra länder kan föra en öppen debatt? Varför är det omöjligt att i Sverige tala klarspråk om t. ex. muslimsk fanatism eller invandrares brottslighet utan att bli anklagad för att vara islamofob eller rasist?

Jag skulle vilja koppla detta till det svenska samhällets överdrivna strävan efter trygghet; det fenomen som psykiatern och debattören David Eberhard beskrivit i den uppmärksammade I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet (Prisma, 2006). Eberhards teori kan mycket förenklat och kortfattat beskrivas så här:

Det är rimligt att man i ett samhälle strävar efter ett visst mått av trygghet, och försöker undvika eller förebygga uppenbara faror och risker. Eberhard menar dock att det i Sverige skapats en samhällsanda där vi ständigt strävar efter ökad trygghet. När vi eliminerat verkliga, faktiska faror finns behovet av ständigt ökad trygghet kvar, vilket leder till att vi försöker eliminera sådant som nästan är farligt, eller sådant som kanske, under vissa omständigheter, kan vara farligt. Till sist upplever vi praktiskt taget allt som farligt, och vi blir, menar Eberhard, som överbeskyddade barn som förväntar oss att Pappa Staten ska skydda och vägleda oss i praktiskt taget alla situationer. Vi förlorar förmågan att göra egna, realistiska riskbedömningar, och blir som barn som aldrig tillåts utvecklas till vuxna, självständiga individer p.g.a. överdriven omsorg från föräldrarna.

Eberhard jämför det överdrivna trygghetsbehov han tycker sej se i dagens Sverige med de irrationella rädslor och fobier han som psykiater möter hos patienter med paniksyndrom. Utifrån dessa jämförelser menar han att vi i Sverige lider av ”ett nationellt paniksyndrom”.

Följande analogi kan illustrera Eberhards resonemang: Om man är på safari i Kenya och vandrar på en savann kan det kanske vara rimligt att ha med sej ett gevär för att kunna försvara sej mot eventuella attackerande lejon. Men om man efter att ha kommit hem till Sverige fortsätter gå beväpnad av rädsla för attackerande lejon är rädslan och försiktighetsåtgärden inte längre rimlig. Risken att bli attackerad av lejon i Sverige är ju milt uttryckt begränsad. Om man ovanpå detta utökar sin rädsla till att även omfatta katter, eftersom katter är besläktade med lejon, så har förstås rädslan antagit rent bisarra proportioner. Och om en sådan irrationell rädsla upphöjs till att vara samhällelig norm, med förbud mot kattinnehav och obligatorisk vapenträning i syfte att kunna försvara sej mot anfallande katter som följd… ja, då kan man utan tvekan tala om en nationell psykopatologi.

Hur hör då detta samman med den starka politiska korrektheten och oförmågan att öppet våga diskutera samhällsproblem med anknytning till invandring och invandrarkulturer? Jo, jag tror att det förhåller sej så här:

Den historiska allmänbildningen är inte vidare god hos svenskar i gemen. Det finns dock en historisk epok som de flesta svenskar har hyfsat goda kunskaper om, nämligen andra världskriget och i synnerhet Förintelsen. I tusentals filmer, tv-serier, böcker och tidningsartiklar har vi matats med information om nazisternas folkmord på judar, både i dokumentär och i fiktionaliserad form. Och i praktiskt taget alla dessa framställningar är det underliggande budskapet detsamma: Rasism är det hemskaste och farligaste som finns, och rasistiska ideologier kan – om de drivs till sin yttersta spets – leda till folkmord. De som har någorlunda god koll på nutidshistorien vet förstås också att folkmord på etniska grunder fortsatt att ske, t. ex. under inbördeskrigen i Rwanda och i forna Jugoslavien.

Visst är budskapet i skildringarna av nazismens grymheter sant. Naturligtvis är rasistiska ideologier potentiellt samhällsfarliga, och de kan i värsta fall leda till folkmord. Problemet är emellertid att vi i Sverige, i enlighet med det nationella paniksyndromet, övertolkar riskerna. Vi ser rasism där den egentligen inte finns, eller – för att återknyta till min tidigare analogi – vi tror oss se blodstörstiga, anfallande lejon när det egentligen är fråga om harmlösa katter.

På så sätt har det i svensk samhällsdebatt skett en betydelseförskjutning där alla försök till kritisk diskussion kring frågor som berör invandring och invandrarkulturer kommit att kategoriseras som uttryck för främlingsfientlighet, rasism, eller islamofobi. När det varit som värst har denna mentalitet lett till att debattörer som påpekat uppenbara fakta som inte är det minsta rasistiska – exempelvis att s.k. hedersvåld är kulturellt förankrat i (huvudsakligen muslimska) kulturer i Mellanöstern – i det närmaste utpekats som fullblodsnazister som vill skicka invandrare till förintelseläger. Logiken är lika absurd som om man skulle hävda att Vänsterpartiet idag är en stalinistisk organisation som förespråkar väpnad revolution, kommunistisk diktatur av Sovjet-modell, och utrensning av oliktänkande.

Den överdrivna försiktighet och politiska korrekthet som kommit att prägla svensk samhällsdebatt när det gäller invandringsfrågor är inte bara korkad, den är också kontraproduktiv och i förlängningen skadlig. Den stora flyktinginvandring vi haft under de senaste 15 – 20 åren har givetvis medfört en del sociala problem, vilket inte är det minsta märkligt. Det vore tvärtom konstigt om en så pass stor migration med påföljande kulturkrockar skulle kunna ske helt friktionsfritt. För att finna lösningar på dessa sociala problem krävs dock att man först accepterar att de finns, och att man sedan kan föra en öppen diskussion kring dem. Genom att ständigt förneka att det finns problem, och genom att ständigt hävda det mångkulturella samhällets förträfflighet, men vägra se dess avigsidor spelar såväl medieetablissemanget som det politiska etablissemanget rasistiska krafter i händerna. Mer eller mindre öppet främlingsfientliga och rasistiska organisationer får monopol på att diskutera invandrarproblem. De får dessutom en tacksam martyrroll som de inte är sena att utnyttja; ett återkommande retoriskt knep hos öppet rasistiska debattörer är ju att framställa sej själva som ”de som vågar säga sanningen trots att etablissemanget försöker tysta dem”.

Det är hög tid att vi i Sverige börjar tillfriskna från vårt nationella paniksyndrom, och Neos temanummer om islamism kan ur detta perspektiv ses som ett inslag i en nationell beteendeterapi med syfte att behandla patologisk politisk korrekthet.

Rolf Hansson

19 oktober 2007, ej tidigare publicerad