Integration har förlorat sin betydelse

Ordet ”integration” har uppenbarligen totalt förlorat sin egentliga innebörd och kan numera betyda sin raka motsats. Detta står klart när man läser artikeln om den muslimska förskola som Islamiska integrationsföreningen planerar att starta (”Klartecken för muslimsk förskola”, Helsingborgs Dagblad, 2005-10-19).

Vi har idag stora problem med bristande integration av invandrare i Sverige (precis som i flera andra västeuropeiska länder). Stora grupper av invandrare marginaliseras och fastnar i arbetslöshet och bidragsberoende, med utslagning och hög kriminalitet som följd. Delvis beror detta på att vi generellt sett har en hög arbetslöshet, samt på det som brukar kallas för ”strukturell rasism på arbetsmarknaden”, dvs. att en del arbetsgivare är obenägna att anställa invandrare. Delvis beror det också på att en del invandrare inte tycks vilja integreras. Istället väljer de att bosätta sig i invandrartäta områden där de uteslutande kan umgås med andra invandrare från samma etniska bakgrund och skapa enklaver av typen ”Lilla Libanon” eller ”Lilla Kurdistan”.

Ordet ”integrera” förklaras i ordböcker som att ”förena” eller ”sammansmälta”. Målet med integration bör alltså rimligen vara att invandrare ska smälta in i det svenska samhället. Men när man t. ex. läser om den planerade muslimska förskolan verkar målet vara det rakt motsatta. Islamiska integrationsföreningen tycks eftersträva att barnen till varje pris ska behålla den arabiska/muslimska kulturen, även om denna kultur avviker kraftigt från svensk majoritetskultur , och även om detta på sikt kan innebära sociala svårigheter för barnen.

I nämnda artikel ger Walid El Hams, företrädare för Islamiska integrationsföreningen, två exempel på skillnader mellan hur en svensk förskola fungerar och hur den planerade muslimska friskolan kommer att fungera. Det ena gäller julfirande. El Hams menar att man i svenska förskolor lägger stor vikt vid julfirandet, medan man inte alls uppmärksammar muslimska högtider. Det andra exemplet är synen på nakenhet. På en svensk förskola är det naturligt att barnen kan klä av sig tillsammans. I muslimsk kultur anses det att man inte ska visa sig naken inför andra, och denna regel gäller även barn.

Vad gäller El Hams första exempel, julfirandet, så står det naturligtvis var och en fritt att fira precis vilka högtider man vill. Faktum kvarstår dock att julfirandet har en central plats i såväl kristen som svensk kultur. En överväldigande majoritet svenskar firar jul i en eller annan form, och i svensk litteratur, konst och film finns det ett otal skildringar av jul och julfirande. I svenska skolor har man jullov, och på de flesta svenska arbetsplatser har man någon form av ledighet över jul. Att sakna kunskaper om och förståelse av svenskt julfirande är utan tvekan en stor brist om man ska kunna smälta in i det svenska samhället.

Vad gäller El Hams andra exempel, synen på nakenhet, så är det för infödda svenskar fullt normalt att barn kan vara nakna inför varandra, vilket naturligtvis beror på att vi inte betraktar barns kroppar som sexuellt laddade. För infödda svenskar är det också fullt naturligt att såväl barn som vuxna kan vara nakna inför personer av samma kön, vilket man tydligt kan se i omklädningsrummen på vilken bad- eller motionsanläggning som helst. Det är inte svårt att räkna ut vilka sociala konsekvenser det kan få för de barn som fostras in i en arabisk/muslimsk syn på nakenhet, dvs. att man aldrig ska blotta sin kropp för någon annan. Dessa barn kommer att ha svårt att delta i skolans gymnastikundervisning, och de kommer troligen inte att kunna delta i motions-/idrottsaktiviteter som förutsätter ombyte och dusch.

Jag har här valt att fokusera på de två saker som Walid El Hams nämnde i HD:s artikel, alltså julfirandet och synen på nakenhet. Det finns emellertid mycket annat man kan ifrågasätta med detta projekt. Är det t. ex. integrationsbefrämjande att de muslimska barnen bara träffar andra barn från samma etniska/religiösa bakgrund, och inte träffar några svenska barn? Och vad får det för konsekvenser för barnens språkutveckling och kunskaper i svenska om de bara leker med andra barn som har svenska som andraspråk? Dessutom kan man ställa en mera övergripande, principiell fråga, nämligen om det verkligen är riktigt att skola in barn i en religiös tro? Bör man inte i religionsfrihetens namn tillåta barnen att själva välja sin tro/livsåskådning när de är stora nog att göra det valet?

Sammanfattningsvis tror jag alltså inte att muslimska förskolor (eller muslimska skolor överhuvudtaget) är det minsta befrämjande för integration av invandrare med arabisk/muslimsk bakgrund. Det finns som synes många argument som talar för att sådana skolor istället bara leder till ökad segregation och socialt utanförskap.

Rolf Hansson

insändare till Helsingborgs Dagblad, oktober 2005, ej publicerad