I Sverige bränner vi tågbiljetterna

Det finns en vits som brukar berättas ungefär så här:

86:an Bengtsson är inte en av de mera begåvade rekryterna. Under en lektion frågar befälet : ”Om fienden intar landet och vill använda sej av järnvägsnätet för att transportera trupper, vad skulle 86:an göra för att förhindra dem?”.  86:an svarar: ”Då skulle jag bränna upp alla tågbiljetter!”.

Poängen i vitsen är förstås att Bengtssons lösning vid en ytlig anblick kan framstå som logisk och förnuftig, samtidigt som den i praktiken naturligtvis är fullständigt meningslös.

Tragiskt nog tycks ofta det svenska samhället tackla svårigheter på ungefär samma sätt som 86:an Bengtsson. Man försöker lösa allvarliga samhällsproblem genom åtgärder som är välmenande och som vid en ytlig anblick kan tyckas vara vettiga. Men i själva verket handlar det ofta om grovt förenklade, lättköpta lösningar som inte gör någon som helst nytta i praktiken. Det är, enkelt uttryckt, en jäkla massa till intet förpliktigande snack, och oerhört lite verkstad.

Denna mentalitet tar sej ett av sina tydligaste uttryck i de regelbundet återkommande ”manifestationerna” mot olika samhällsproblem. Det ”manifesteras” mot än det ena, än det andra – våld, narkotika, rasism, arbetslöshet, kvinnoförtryck … you name it. Ibland nöjer man sej med ett enkelt fackeltåg och ett par tal. Ibland slår man på stort och drar ihop ett gäng artister som försöker ge sken av att de drivs av ett starkt socialt engagemang, fast det egentligen handlar om att plugga senaste plattan eller att få fart på en dalande karriär.

Det senaste exemplet på manifestationshysterin skildrades i Kvällsposten 13 oktober. Två Malmötjejer, Mathilde Väpnargård och Sanna Agnäs, hade lockat 300 personer till en manifestation ”mot det meningslösa våldet”. Idén till manifestationen kom tydligen från den gångna veckans två uppmärksammade mordfall; 15-åringen som sköts ihjäl i Rödeby och 16-åringen som sparkades ihjäl i Stockholm.

Missförstå mej inte. Det är givetvis helt okej att folk visar att de ogillar meningslöst våld. Men tyvärr gör det ingen som helst nytta. Antalet grova våldsbrott kommer inte att minska ett dugg för att 300 pers har en tyst minut på Gustav Adolfs Torg i Malmö, precis som misären i tredje världen inte påverkas nämnvärt av om Bono och Sting arrangerar ytterligare en hopplöst tråkig välgörenhetsgala.

Jag vet inte vad som skulle ha kunnat förhindra de två tragiska fall av meningslöst våld som ledde till att två tonårspojkar miste livet i förra veckan. Kanske handlade det om bristande föräldraansvar, eller om att det behövs fler närpoliser som är synliga på gatorna. Kanske behövs det en kombination av flera olika sociala, polisiära och juridiska åtgärder för att minska det meningslösa våldet – vad vet jag?

Men jag vet i alla fall en sak: Ytterligare ett fackeltåg och ytterligare ett välmenande men till intet förpliktigande tal där någon politiker slänger ur sej tomma klyschor kommer inte att minska våldet. Precis som invandrarproblemen inte försvinner för att TV 4 anordnar en meningslös ”galakväll mot rasism” eller att det inte skapas några jobb genom att man drar ihop en musikfestival och kallar den ”Rock mot arbetslöshet”.

Rolf Hansson

14 oktober 2007, ej tidigare publicerad