Motståndsteatern är en fri teatergrupp med en uttalat vänsterpolitisk agenda. Medlemmarna i gruppen har sin politiska hemvist på yttersta vänsterkanten, och samtliga pjäser man satt upp har tydliga vänsterpolitiska, revolutionära budskap. Representanter för teatergruppen har i intervjuer sagt att de ”arbetar för att störta det kapitalistiska systemet” och att ”stora multinationella företag är våra främsta fiender”. Trots sin extrema politiska hållning har Motståndsteatern fått stor respekt och hög status inom kulturvärlden. Alla deras uppsättningar har höjts till skyarna av en så gott som enig kritikerkår, och de ses av många som Det Nya Stora Hoppet inom svensk teater.

På senare tid har gruppen emellertid drabbats av ekonomiska problem, och det har till och med varit tal om att man kan tvingas lägga ner verksamheten. När detta kom ut i media erbjöd sej Volvo att sponsra Motståndsteatern med en summa som skulle garantera att de kunde fortsätta sin verksamhet i minst två år framåt. Det uppfattades som märkligt att ett företag som Volvo ville sponsra en teatergrupp vars talesmän uttryckligen hävdat att de ser internationella storföretag som sina fiender. Volvos marknadschef valde dock att enbart kommentera ärendet mycket kortfattat. I en intervju i Dagens Industri sade han:

- Att sponsra högkvalitativ kulturverksamhet ger företaget goodwill och stärker vårt varumärke.

Ovanstående historia är inte sann. Motståndsteatern finns bara i min fantasi. Men jag hävdar att det mycket väl skulle kunna vara en sann historia. Volvo – eller vilket storföretag som helst – skulle mycket väl kunna sponsra en teatergrupp med en uttalad vänsterextrem politisk hållning. För Volvos marknadschef vet förstås mycket väl hur det förhåller sej med kulturen i dagens Sverige: Kultur är fint och lovvärt, och som företag kan man få goodwill och vinna PR-poäng genom att sponsra kulturverksamhet. Men kulturens egentliga innehåll – de tankar, idéer och budskap som framförs i t.ex. en teaterpjäs – är det egentligen ingen som tar på allvar. Kulturlivet och kulturdebatten har blivit ett slags kvasivärld som är avskiljd från den ”riktiga” världen. Kulturen har förlorat sin betydelse och reducerats till att vara intellektuell lekstuga och social statusmarkör för en liten klick människor från (huvudsakligen) välutbildad övre medelklass. Om Motståndsteatern verkligen hade funnits är det inte svårt att tänka sej hur publiken efter en föreställning entusiastiskt hade talat om ”en stark och gripande uppsättning som fångar människors utsatthet i ett samhälle där den sociala tryggheten rämnat”. Sedan hade de satt sej i sina stadsjeepar och åkt hem till sina exklusiva bostadsrätter i områden där arbetslöshet, bidragsberoende och integrationsproblem bara är sånt man läser om i tidningen.

Det var i sådana här banor jag började fundera efter att ha läst aktuella recensioner av Hamlet eller Hamilton?, en debattbok om litteraturvetenskapens ställning av de bägge litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Forslid & Ohlsson menar, något förenklat, att litteraturvetenskapen hamnat i en återvändsgränd där litteraturvetare utbildas och forskning produceras – men utan att någon utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna egentligen bryr sej. Litteraturvetenskapen har blivit alltför teoretisk, verklighetsfrånvänd och elitistisk. Det skrivs avhandlingar om Ekelöfs metaforik eller om feministiska drag hos Lagerlöf, men man befattar sej sällan eller aldrig med den litteratur som faktiskt läses i de breda folklagren och som – på gott eller ont – speglar vår tid. Att analysera Liza Marklund, Camilla Läckberg eller Jan Guillou ger inga statuspoäng bland litteraturvetare.

För kulturskribenter är naturligtvis en bok om litteraturvetenskapens ställning av högsta intresse, och inte oväntat har flera recensenter bedömt och diskuterat Hamlet eller Hamilton? på ett klokt och välgenomtänkt sätt. Ändå får jag en känsla av att de i sina texter missar ”the big picture”. Man talar om ”en litteraturvetenskap i kris”, men egentligen handlar det, menar jag, om något mycket större. Det handlar om en kris som omfattar hela den etablerade finkulturen, såväl som den humanistiska (ut-)bildningen! Grundproblemet är ju egentligen inte att så få människor är intresserade av att läsa en litteraturvetenskaplig avhandling om någon aspekt av Strindbergs författarskap. Det vi egentligen borde diskutera är snarare att tiotusentals ungdomar går ut grundskola och gymnasium utan att ens ha hört talas om Strindberg, och att påfallande stora delar av vuxenvärlden inte ser detta som ett problem, eftersom humanistisk och kulturhistorisk bildning saknar värde i rådande samhällsklimat.

Aftonbladets Pelle Andersson gör i sin recension (AB 2007-10-29) en grov, förenklad skiss av hur han tänker sej att litteratur- och kulturklimatet förändrats. Han skriver:

Förr, när läsarna och litteraturvetarna hämtades ur samma lilla bildade övre medelklass, var det inte något problem. Nya avhandlingar om Strindberg, precis som den senaste goda romanen, sköljdes ner med kvällscognacen.

Man känner sej kluven inför Anderssons bild av en klassiskt borgerlig kultur- och bildningstradition. Det är sympatiskt att tänka sej en genuint kultur- och bildningsintresserad övre medelklass inom vilken man med självklarhet läste litteraturvetenskapliga avhandlingar. Men samtidigt är det också en olustig bild av ett tydligt klassamhälle där kultur och humanistisk bildning uteslutande hörde hemma inom en besutten borgarklass. Men stämmer Anderssons bild av hur det var ”förr”? Jo, kanske i viss mån. Men jag menar att den behöver kompletteras med andra bilder för att bli sanningsenlig. Visst kan man tänka sej hur den kulturintresserade läraren eller byrådirektören fördjupade sej i den senaste Strindberg-avhandlingen med kvällscognacen och cigarren inom bekvämt räckhåll. Men man kan också tänka sej hur byggjobbarna träffades i ABF:s litteraturcirkel på tisdagskvällarna, eller hur gjutaren cyklade till bruket med den senaste Harry Martinsson-romanen bredvid smörgåsarna i unikaboxen. Dessa bilder ur ett tänkt folkhems-Sverige känns dock väldigt avlägsna i dagens kulturklimat. På bokhyllans plats hänger numera en platt-TV, och Ivar Lo har ersatts av Doobidoo.

Men hur har då detta kulturfientliga samhällsklimat uppstått? När reducerades den humanistiska och kulturhistoriska bildningens värde till dagens rekordlåga nivå? Och varför? Det är naturligtvis oerhört svåra frågor att besvara. Ett kulturellt klimat eller en tidsanda är förstås en följd av en komplex samverkan mellan en mängd sociala, politiska, kulturella och ekonomiska faktorer. Men jag ska i alla fall ge mej på att försöka skissa några tänkbara orsaker till rådande kulturklimat.

Från finansvalpar till hiphop-gangstrar

I efterdyningarna av 1968 års studentrevolt och det sena 60-talets hippierörelse svepte under 1970-talet en vänstervåg över Europa. Sverige var troligen ett av de länder där denna vänstervåg fick störst inflytande på kultur- och samhällsliv. Som en antites till 70-talets palestinasjalar, näbbstövlar och FNL-grupper kom pengar och en flashig yta att stå i fokus under 80-talet. Då slutade akademiker bära murarskjorta och stolt tala om sin (verkliga eller påhittade) arbetarbakgrund. Istället var det finansvalpar med Armanikostym och Porsche som bestämde dagordningen. Samtidigt gjorde östblockets sammanbrott och de kommunistiska regimernas fall att drömmen om den socialistiska utopin definitivt dog. Det gick inte längre att ens i teorin framhålla socialismen som ett tänkbart alternativ. Inom stora delar av svenskt samhällsliv blev konsekvensen en fullständig kapitulation inför marknadskrafterna.

1980-talet är över sedan länge. Börsen har hunnit gå både upp och ner åtskilliga gånger, IT-bubblor har blåsts upp och spruckit. Ändå lever drag från yuppie-erans ohämmade ekonomism och konsumism tydligt kvar i dagens tidsanda. Vi ser det bl. a. i ungdomskulturerna. Den s.k. brat-stilen – inom vilken den ultimata statusmarkören är att ha råd att spruta champagne á 25 000 kronor flaskan på ett kändisdisco i Båstad – ses av många vanliga arbetar- och medelklassungdomar som ett eftersträvansvärt ideal. Samtidigt omfamnar många unga i våra invandrartäta, gettofierade betongförorter ett gangsterideal med rötter i amerikansk hiphop-kultur. Där är det snabba cash (gärna införskaffade på kriminell väg) och ytligt blingbling som gäller. Drömmen är att iförd fet guldkedja glida fram i sin pimpade lyxbil och vara kung i hooden. De yttre attributen är olika, mentaliteten är densamma. Det behöver knappast sägas att dessa båda ungdomskulturer svårligen låter sej förenas med ett passionerat intresse för idéhistoria eller närläsning av litterära klassiker.

Det är inte bara i ungdomsvärlden en kombination av ytlighet, antiintellektualism och vulgär materialism upphöjs till ideal. Det finns tecken i tiden som indikerar att samma värderingar frodas i den etablerade vuxenvärlden. Hur kommer det sej t. ex. att allt färre människor engagerar sej i ideella föreningar? Hur kommer det sej att återväxten inom de politiska partierna är så dålig, och att så få svenskar väljer att engagera sej politiskt? Och varför tvingas de stora studieförbunden ständigt minska sina kursutbud på grund av att många kurser lockar alltför få deltagare? Jag tror att dessa tendenser är uttryck för en tidsanda som i mycket hög grad präglas av ett krasst, ekonomiskt tänkande. Människor är ovilliga att lägga tid och kraft på något vars resultat inte kan mätas i kronor och ören. Idealism betraktas inte som något positivt, utan snarare som ett tecken på dumhet och naivitet. Och kunskapsinhämtning är bara intressant om det finns incitament i form av ökade möjligheter till jobb, karriär och pengar – för varför ska man annars lära sej något?

Givetvis påverkar denna tidsanda synen på kultur och humaniora. Kultur och humaniora generar ju i allmänhet inte pengar, utan dess värden måste mätas med andra måttstockar. Och dessa måttstockar tillmäts föga eller inget värde i ett samhällsklimat där ekonomer och ingenjörer sätter agendan. Vi har låtit räknenissar och tekniknördar ta kommandot. Följaktligen styrs vårt samhälle av människor som tror att Monopolspelet och Meccanolådan är de enda metaforer vi behöver för att tolka och förstå verkligheten.

A non-reading generation

Mina farföräldrar var födda 1891 respektive 1893. De kom båda från enkla lantbrukarfamiljer, och gick 6-årig folkskola. Med dagens mått mätt var de alltså extremt lågutbildade. Ändå är jag övertygad om att både farmor och farfar hade klarat att skaffa sej högre utbildningar om de hade behövt det och om möjlighet funnits. Detta antagande baserar jag delvis på att jag minns mina farföräldrar som relativt intellektuellt begåvade. Men jag baserar det i ännu högre grad på ett annat faktum: De läste. Trots sin ringa utbildningsnivå läste de regelbundet och frivilligt skriven text.

Farmors och farfars läsvanor var i och för sej inte så sofistikerade. De läste båda lokaltidningen från pärm till pärm. Utöver detta läste farmor de klassiska familjetidningarna (Allers, Året Runt, Hemmets Veckotidning, etc.), medan farfar läste vilda västern-böcker och kioskdeckare. Men faktum kvarstår: De läste, och fick därigenom en grundläggande träning i att tillgodogöra sej skriven text.

Mina farföräldrar växte upp i en tid då etermedierna ännu inte gjort sitt intåg. Oavsett om man ville ha nyheter och information, om man ville ta del av politik och samhällsdebatt, eller om man bara ville ha underhållning och förströelse, så fick man tillägna sej det genom det skrivna ordet, i tidnings- eller bokform. Alltså var folk helt enkelt tvungna att läsa, oavsett utbildningsnivå.

När jag själv växte upp, under 1970- och tidigt 80-tal, var medieutbudet helt annorlunda. TV och radio var naturligtvis självklara inslag i vardagslivet, och i början av 80-talet började videobandspelaren bli var mans egendom. Den stora medieexplosionen låg dock fortfarande något decennium framåt i tiden. I Sverige hade vi tre radio- och två TV-kanaler, och staten hade sändningsmonopol. TV sände dessutom sällan längre än c:a 7 timmar/dygn. I 1970-talets Sverige skulle medborgarna minsann inte sitta uppe och se på TV på nätterna! Befolkningen åt snällt sina 6 – 8 brödskivor om dagen, och gick och lade sej när de sista programmen slutat vid 23-tiden.

Vi som växte upp under denna tid konsumerade förstås radio och TV i stor omfattning. Men läsningen hade ändå fortfarande sin självklara plats. Som 10 -12-åring följde jag hängivet familjen Macahans äventyr i vilda västern, men jag plöjde med samma entusiasm igenom samtliga Enid Blytons Vi Fem-böcker. Det fanns utrymme för såväl Kojak och Baretta som för Fantomen, Kamratposten, Astrid Lindgren och Maria Gripe.

Den verkligt stora, närmast explosionsartade, medieutvecklingen har skett sedan mitten av 1980-talet. Etermedierna har släppts fria, och satellitmottagare finns i praktiskt taget varenda fastighet. Från att ha haft tre radio- och två tv-kanaler, samtliga under statlig kontroll, har vi nu ett närmast oändligt antal. Barn- och ungdomsinriktade kanaler som Cartoon Network och MTV sänder dygnet runt. Dessutom har Internet under de senaste 10 – 15 åren blivit en självklar del av tillvaron. Och på nätet finns ju ett praktiskt taget ändlöst utbud av information och underhållning som är tillgängligt 24 timmar per dygn.

Personligen älskar jag det nutida medieutbudet och den enorma valfrihet det erbjuder. Jag njuter verkligen av att kunna sitta framför datorn och fritt välja mellan om jag vill följa fransk inrikespolitisk debatt, om jag vill titta på bilder gjorda av iranska skämttecknare, om jag vill delta i en diskussion om bortglömda glassmärken ur GB:s sortiment, eller om jag vill se på filmklipp med gamla countryartister från Grand Ole Opry. Och när jag slutat surfa på nätet kanske jag känner för att slötitta på en amerikansk komediserie på TV 5, även om klockan råkar vara tre på natten. Annars kan jag ju alltid slå över till SVT 24 och få en snabb nyhetsuppdatering innan det är läggdags.

Men samtidigt inser jag att det mediesamhälle vi lever i också har sina baksidor. Och en uppenbar baksida är att vi fått generationer av barn och ungdomar där påfallande många aldrig läser skriven text frivilligt, helt enkelt av det enkla skälet att de inte behöver. Dessa barn och ungdomar konsumerar givetvis media i en omfattning som saknar motstycke i historien, men de gör det uteslutande i form av rörliga bilder och ljud. De väljer den enklaste vägen och följer minsta motståndets lag, helt enkelt därför att denna möjlighet finns. Vem vill anstränga sej att läsa böcker eller trista, jobbiga nyhetsartiklar i tidningen när det finns ständig, oavbruten tillgång till musikvideos, tecknad film, eller skojiga klipp på YouTube?

Vad dessa barn och ungdomar missar är förstås att det skrivna ordet – trots all modern teknik – ändå är det tveklöst bästa sättet att tillgodogöra sej mera komplex kunskap. Den som inte klarar att läsa något mera krävande än tv-tablån i tidningen kommer heller aldrig att kunna klara av en högre utbildning. Han eller hon kommer dessutom att vara utestängd från deltagande i samhällsdebatten, och kommer således att få svårt att ta tillvara sina demokratiska rättigheter. Den som har avsevärda problem att tillgodogöra sej skriven text kommer aldrig heller att kunna tillgodogöra sej väsentliga delar av vårt kulturarv. Det finns nämligen en sak som förenar såväl Stiernhielm, Thorild och Stagnelius som Boye, Ekelöf och Enqvist: Man kan endast tillgodogöra sej deras verk genom läsning!

Ett obegripligt tutande

I jazzhistorien brukar 1930-talet kallas för ”the swing era”. Det var då jazzen på allvar befäste sin position som sin tids popmusik. Jazzlåtar blev hits, och orkesterledare som Benny Goodman och Tommy Dorsey var popstjärnor i lika hög grad som Beatles eller Rolling Stones skulle bli 30 år senare. Under 1940-talet började dock yngre jazzmusiker sträva efter att utveckla jazzen. Man experimenterade med mera avancerad harmonik och friare improvisationer där originalmelodierna gjordes om till oigenkännlighet. Resultatet blev den genre som kom att kallas bebop.

Ur konstnärlig synvinkel var detta en fruktbar utveckling. Musiker som Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis ses ju idag som oantastliga ikoner i jazzhistorien. Deras musik återutges fortfarande, och fortsätter att inspirera nya generationer av jazzmusiker. Men bebopens framväxt hade också en baksida. I och med bebopen tog jazzen också de första stegen i en utveckling som sedan bara fortsatt, nämligen utvecklingen från att vara bred, folklig populärmusik till att bli exklusiv, ”svår” konstmusik som endast appellerar till en liten elit av konnässörer. Bebop uppfattades av många som ett obegripligt tutande som man inte förstod sej på. Och precis så uppfattas ju nutida jazz i allmänhet av den breda publiken. Priset man fick betala för nyskapandet och den konstnärliga utvecklingen var alltså att man förlorade den breda populariteten och den folkliga förankringen.

Moderniteten frigjorde oss förvisso från traditionerna, men den gjorde oss till slavar under ett nytt imperativ: Det ständigt nya. Så skriver Gabriella Håkansson i ett resonemang som bygger på tankar hämtade från den norske filosofen Lars Fr H Svendsen (Arena 3/2006). Hon sammanfattar därmed mycket av utvecklingen inom litteratur, konst, musik, teater och film under 1900-talet. I och med modernismen fick nyskapandet ett egenvärde. Traditioner var till för att brytas, och för att bli tagen på allvar som konstnär skulle man helst ständigt försöka hitta nya, unika uttryckssätt. Denna strävan efter att vara nyskapande har förstås lett till att mycket fantastisk konst skapats. Men den har också lett till att man inom praktiskt taget alla typer av konst- och kulturskapande kan se utvecklingsmönster som liknar det sätt på vilket jazzen utvecklats efter bebopens genombrott. Experimenterandet och strävan efter att vara nyskapande har ofta lett till att den breda publiken uppfattat t. ex. modern konst, lyrik eller teater som obegriplig. Och idag är diskrepansen mellan vad som uppskattas av kultureliten och vad som ”går hem i stugorna” enorm (trots att det ofta hävdas att en eklektisk blandning av högkultur och populärkultur är ett av postmodernitetens utmärkande drag). Ibland blir klyftan mellan experter och ”vanligt folk” nästan parodiskt tydlig och förutsägbar, t.ex. när Akademien ännu en gång väljer att ge litteraturpriset till en okänd rumänsk poet, medan ”mannen på gatan” givetvis tycker att det postumt borde tilldelas Astrid Lindgren.

Ju större avståndet mellan högkultur och populärkultur växer sej, desto svårare blir det förstås för högkulturen att försvara sin ställning. I svenskt kulturklimat blir förhållandet extra problematiskt, eftersom den etablerade finkulturen i hög grad finansieras med offentliga medel. Går det i längden att rättfärdiga att varje operabiljett subventioneras med flera hundra kronor, när endast någon promille av befolkningen intresserar sej för opera? Kan man på sikt fortsätta låta miljontals skattekronor finansiera konceptkonst som på sin höjd är begriplig för dem som har en universitetsexamen i konstvetenskap? Utvecklingen har nu gått så långt att vi t.o.m. börjar se spontana, folkliga protester mot det som uppfattas som obegriplig finkultur. Ett tydligt exempel är trenden med ”rondellhundar”, som ju – om jag förstått saken rätt – började som en folklig reaktion mot offentlig konst som uppfattas som märklig och omöjlig att förstå.

Den oheliga alliansen

Jag gick i gymnasiet i början av 1980-talet. Min klassföreståndare var en äldre adjunkt som undervisade i engelska, och vi lärde oss snart att praktiskt taget alla hans lektioner innehöll en minst tio minuter lång monolog om det svenska skolsystemets deklination. På hans tid hade minsann eleverna behärskat grammatiken – såväl den engelska som den svenska - som ett rinnande vatten. De hade dessutom fått en gedigen litteraturhistorisk bildning, och det var omöjligt att klara studentexamen utan att kunna sin Tegnér och sin Geijer. Vi 60-talister var, med vår bristfälliga bildning och vår undermåliga studiedisciplin, levande exempel på sedernas förfall. O tempora, o mores!

Ur pedagogisk synvinkel var dessa litanior förstås förödande. Man ökar knappast elevers studiemotivation genom att gång efter gång tala om för dem att de är dumma och obildade, och att den utbildning de får knappt är värd att kallas utbildning. Ändå kan jag nu, 25 år senare, ha en viss förståelse för den bitterhet min klassföreståndare kände. Han tillhörde en generation lärare som i yrket kunnat följa den svenska skolans utveckling från 1950-talet till 1980-talet, och han upplevde säkert en alldeles äkta vrede och sorg över hur gedigen humanistisk bildning i allt högre grad kommit att ersättas av flumpedagogik och diffusa idéer om ”social fostran”.

Den filosofi och de pedagogiska idéer som sedan 1970-talet kommit att prägla den svenska skolan har egentligen sina rötter i 1930-talet. Redan i den klassiska Kris i befolkningsfrågan (1934) började nämligen Alva och Gunnar Myrdal skissera en skola vars huvudsakliga syfte inte var att förmedla kunskap, utan att fostra goda samhällsmedborgare. Det var dock inte förrän under 1960-talet som dessa idéer började slå igenom på allvar, och den stora förändringen kom i och med LGr69, den läroplan för grundskolan som antogs av riksdagen 1969.

Göran Hägg beskriver i sin populärhistoriska skildring Välfärdsåren (Wahlström & Widstrand 2005) hur elevernas drastiskt försämrade kunskapsnivå gick att hejda när det gällde ”hårda”, mätbara ämnen som t.ex. matematik. Bristfälliga matematikkunskaper avslöjades när eleverna gick vidare till gymnasium eller högskola, eller ut i arbetslivet. Och inom grundskolan var man då tvungna att reagera. När det gällde humaniora var det dock svårare att avslöja och förhindra den låga kunskapsnivå som blev konsekvensen av LGr69. Hägg skriver:

Med mjukare ämnen som svenska och historia, samhällskunskap och biologi var det värre. Här kunde nästan vadsomhelst hända utan att någon brydde sig om det.

Som litteraturvetare och författare värnar förstås Hägg särskilt om svenskämnets ställning i skolan, och han är inte nådig i sin kritik av hur detta ämne kom att behandlas under 1970-talet:

I svenskan härskade ”praktiska färdigheter” som att fylla i postens avier eller läsa telefonkatalogen, trots att människor klarat sig dittills utan utbildning på området. Det är faktiskt en kuslig upplevelse att i dag läsa igenom tidens allenarådande läromedel (termen ”bok” hade i princip förbjudits i skolan) i svenska för grundskolans högstadium, Svenskserien av Fröroth - Husén - Starrsjö och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barn för denna själsdödande parodi på undervisning.

Den kulturfientliga, antiintellektuella anda som kom att prägla den svenska skolan under 1970-talet (och som tydligen är förhärskande än idag) var intressant på så sätt att den förenade till synes oförenliga krafter i det svenska samhället. I Välfärdsåren beskriver Göran Hägg det på följande sätt:

Tyvärr kunde bokfienderna i skolbyråkratin antagligen räkna med stöd bland arbetar- och landsbygdsväljare som alltid ansett att böcker var ett otyg som man kunde bli konstig i huvudet av: den kunskapsfientliga arbetarmiljö som i äldre tid varit tung för ABF-entusiaster och folkskollärare att kämpa mot. Nu sammanföll dess värderingar med det pedagogiska etablissemangets och socialdemokratins officiella linje.

Hägg menar alltså att tre vitt skilda krafter i svenskt samhällsliv förenades i ett gemensamt kultur- och bildningsförakt, med målet att minska humaniorans och den kulturella bildningens betydelse i utbildningssystemet. När det gällde utarmningen av humanistisk bildning i skolan gick, enligt Hägg, den lågutbildade, kunskapsföraktande arbetarklassen i armkrok med de socialdemokratiska partitopparna och lärarhögskolornas pedagogiklektorer. Jag menar dock att det fanns ännu en samhällelig maktfaktor som – även om man kanske inte visade det öppet – också ingick i denna oheliga allians, nämligen näringslivet.

Näringslivet beklagade sej när arbetskraften hade bristande kunskaper i t.ex. matematik. Företagen ville förstås ha ekonomer och ingenjörer som kunde räkna. Däremot såg man inte bristfällig humanistisk bildning som ett problem. Det finns tvärtom skäl att tro att näringslivet såg på den försämrade humanistiska bildningen med tyst gillande. För det första kan ju kunskaper inom humaniora (i motsats till t.ex. kunskaper inom teknik eller ekonomi) sällan användas för att tjäna pengar inom näringslivet. Det är som bekant ganska sällsynt att företag skriker efter utbildade litteraturvetare eller idéhistoriker. Så varför skulle näringslivet vilja att deras skattepengar går till att utbilda humanister, dem kan man ju inte tjäna några pengar på? För det andra är humanistisk och kulturell bildning potentiellt farlig, eftersom den som kan förstå och analysera vår kultur och vår historia rimligen kan antas vara mera kapabel till kritiskt tänkande och ifrågasättande av rådande samhällssystem. Och sådant vill förstås inte näringslivet veta av. Storföretagen vill, nu som då, se en köpglad, ointellektuell befolkning som okritiskt konsumerar, och som villigt och utan att ifrågasätta låter sej förföras av reklamens glättiga budskap.

Den utveckling Hägg beskriver avstannade tyvärr inte efter 1970-talet. Tvärtom tycks den ha fortsatt, och man kan anta att den förstärkts av andra förändringar i samhället. T.ex. kan man, som jag beskrivit ovan, anta att den explosionsartade medieutvecklingen fått konsekvensen att många barn och ungdomar praktiskt taget aldrig läser frivilligt; och det innebär troligen att det är ännu svårare än tidigare att få dem att intressera sej för kvalificerad litteratur. Vidare har den stora flyktinginvandringen under de senaste två decennierna lett till att man i många skolor har en mycket hög andel elever som talar dålig svenska; något som förmodligen leder till att man tvingas sänka kunskapskraven i svenskundervisningen. Bara för att ta ett par exempel.

Toppen på ett isberg

Jag har här skissat fyra utvecklingstendenser som jag tror lett fram till det kulturklimat som råder i dagens Sverige. Det känns utifrån detta perspektiv ganska meningslöst att tala om ”litteraturvetenskapens kris”. I själva verket är det hela den etablerade finkulturen och den humanistiska bildningen som befinner sej i kris. Litteraturvetenskapens kris blir ur detta perspektiv bara toppen på ett isberg, eller ett symptom på en mycket allvarligare och mera omfattande sjukdom.

Rolf Hansson

10 november 2007, ej tidigare publicerad