Hur man gör kvinnofrågor av människofrågor – en kommentar till aktuella recensioner av Fanny Ambjörnssons I en klass för sig

Som bekant är feministisk teori och feministiska analysmodeller numera intellektuellt och politiskt allmängods. Praktiskt taget alla politiker, oavsett partitillhörighet, utger sig för att vara feminister. Och i media matas vi dagligen med de feministiska ”sanningarna” om hur vårt samhälle fungerar: Kvinnor är förtryckta och män är förtryckare, kvinnor är underordnade och män överordnade, kvinnor är offer för patriarkala strukturer medan män använder sig av manliga härskartekniker för att trycka ner kvinnor, alla män bär en kollektiv skuld för att ett fåtal män misshandlar och våldtar…ja, jag skulle kunna fortsätta räkna upp feministiska klyschor ett bra tag till, men jag antar att min poäng går fram.

Själv är jag – med risk för att bli stämplad som ärkereaktionär mansgris – så politiskt inkorrekt att jag vågar erkänna att jag många gånger inte tror på de feministiska samhällsanalyserna. Ibland handlar det om uppenbara överdrifter och osanningar. Och ibland handlar det om man väljer att tolka samhällsproblem ur ett kvinno- eller könsperspektiv trots att problemen i fråga egentligen har väldigt lite med kön att göra. Man gör alltså ”kvinnofrågor” av problem som i själva verket inte alls är könsrelaterade, eller där könsaspekter spelar en starkt underordnad roll.

Ett utmärkt exempel på hur man gör en kvinnofråga av ett samhällsproblem som i mycket liten utsträckning har med kön att göra, är myten om de enorma löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Löneskillnaderna beror ju egentligen inte på kön, utan på att kvinnor oftare söker sig till låglöneyrken, t.ex. inom vården. Det är alltså egentligen inte fråga om att kvinnor skulle tjäna mindre än män. Det egentliga problemet är att vissa yrkesgrupper – framför allt inom offentlig sektor – är kraftigt underbetalda. För det är ju inte så att en manlig undersköterska får högre lön än en kvinnlig bara för att han är man. Alltså är frågan om löneskillnader egentligen inte en kvinnofråga utan en klassfråga.

Utifrån ovanstående resonemang har jag inte kunnat låta bli att reagera på de recensioner jag läst av Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig (däribland Malin Ullgrens text i Kvällsposten 2004-03-15). Ambjörnssons arbete verkar i och för sig vara alldeles utmärkt och mycket intressant. Det som stör mig är emellertid att de recensenter som bedömt avhandlingen i mycket hög grad fokuserat på könsperspektivet – dvs. det faktum att Ambjörnssons undersökning handlar om flickor – medan de delar av undersökningen som återges i recensionstexterna behandlar problem som har ytterst lite med kön att göra, utan snarast handlar om klasstillhörighet och socialt arv ur ett övergripande, icke könsbundet perspektiv.

I sin recension redogör Malin Ullgren för Ambjörnssons beskrivningar och analyser av skillnaderna mellan de gymnasieflickor som går på samhällsprogrammet och de som går på barn- och ungdomsprogrammet. Så långt är allt gott och väl. Jag utgår från att Ullgrens referat är korrekt, och att de exempel hon ger är representativa för avhandlingens innehåll. Men problemet är att Ullgren verkar se Ambjörnssons bok som ett slags feministiskt ställningstagande, eller som en del i en mera övergripande feministisk diskurs. Detta märks inte minst genom att Ullgren avslutar sin text med ett resonemang kring ”medelklassighetens feminism”, vilket ju är en tydlig antydan om att hon ser sin recension som en del i en pågående feministisk debatt. Och det är denna attityd jag inte kan få att gå ihop med recensionens faktiska innehåll. För om de exempel som Ullgren ger i sin recension faktiskt är representativa för innehållet i Ambjörnssons avhandling, så handlar ju avhandlingen inte i första hand om kön, utan om sociala skillnader som hör ihop med social bakgrund och klasstillhörighet, oberoende av kön.

När jag läser om hur värderingar och uppförandekoder skiljer sig mellan gymnasietjejer från medelklassbakgrund respektive arbetarbakgrund känner jag som man/kille igen oerhört mycket från min egen gymnasietid för 20 år sedan. Praktiskt taget alla mina kompisar kom från medelklassbakgrund och gick teoretiska gymnasieutbildningar på någon av stadens två ”finare” gymnasieskolor. Vi hade svarta kläder, lyssnade på 60-talspop eller alternativrock, och när det skulle festas drack vi vin. Naturligtvis försökte vi på gymnasisters vis briljera med att framstå som djupa och svårmodiga, och det var inte ovanligt att man gick omkring med någon bok av Herman Hesse eller Nietzsche väl synlig i fickan. Arbetarkillarna som gick praktiskt inriktade utbildningar på någon av de ”mindre fina” gymnasieskolorna hade jeansjacka och trätofflor, lyssnade på hårdrock och drack öl eller hembränt. Hesse hade de förmodligen aldrig hört talas om. Vi såg dem som vulgära, obildade och potentiellt farliga och benägna att slåss. De betraktade troligen oss som töntar, mesar eller snobbar.

Om man hade gjort en socialantropologisk undersökning av de sociala miljöer jag som manlig gymnasist rörde mig i under tidigt 1980-tal hade den troligen gett ungefär samma resultat som Ambjörnssons kommer fram till i sin avhandling. Analysen hade sannolikt visat hur starkt det sociala arvet och klasstillhörigheten påverkar våra identiteter, våra sociala koder och våra beteendemönster. Medelklassungdomarna följer de medelklass-koder de fått med modersmjölken, och arbetarungdomarna fortsätter i sina föräldrars fotspår. Och detta verkar ske oberoende av kön!

Jag frågar mig därför varför det tycks vara så oerhört viktigt att betona könsaspekten i ett arbete som Ambjörnssons, när de centrala frågorna i studien snarast tycks handla om socialt arv och klasstillhörighet. Personligen tror jag att vi här ser ytterligare ett exempel på hur man gör övergripande, klassrelaterade samhällsfrågor till kvinnofrågor genom att tolka dem ur ett könsperspektiv, oavsett om detta perspektiv är relevant för problemet i fråga eller ej.

Rolf Hansson

Mars 2004, ej tidigare publicerad