Tankar kring Josef Fares "Leo":

Brottsoffrets perspektiv behövs som motvikt

Josef Fares nya film Leo hade premiär häromdagen. Efter att skapat sej ett namn med lättsamma feel good-rullen Jalla! Jalla! och humoristiska Kopps gjorde Fares den mera allvarsamma Zozo. Och nu berättar han en helt annan typ av historia. Leo är våldsam, mörk, pessimistisk och djupt tragisk. Utan att avslöja alltför mycket av handlingen kan man i korta drag beskriva filmen så här:

30-årige Leo och hans flickvän utsätts helt oförskyllt för ett grovt våldsbrott. Leo kan inte hantera det trauma och den kränkning detta innebär. Han blir dessutom oerhört frustrerad över att polisen inte lyckas få tag på gärningsmännen, och han ägnar alltmer tid åt att fundera över hämnd. Dessa tankar och känslor driver honom in i en destruktiv, nedåtgående spiral som slutar i katastrof.

Någon recensent (jag minns tyvärr ej vem) menade att Leo ger en förenklad, ”svartvit” bild av våldsbrottslighet, eftersom gärningsmännen – ”de onda” – aldrig problematiseras. Fares film, menade denne recensent, säger ingenting om de psykologiska eller sociala mekanismer som får människor att begå grova, till synes meningslösa våldsbrott. Detta är förvisso en korrekt iakttagelse. I berättelsen om Leo är de onda kort och gott onda, någon förklaring till ondskan gives inte. Detta kan förstås ses som en brist i Fares film. Men det kan paradoxalt nog också uppfattas som en styrka. Fares har – säkert helt medvetet – valt att helt fokusera på offret. Han vill visa hur ett banalt, oplanerat våldsbrott; ett av de tusentals fall av oprovocerat, meningslöst gatuvåld som sker varje år, kan slå sönder inte bara offrets liv, utan i förlängningen också de anhörigas liv. Fares verkar också vilja visa på den fara det innebär när människor inte längre litar på att polisen och rättsväsendet gör sitt jobb. I värsta fall leder det till att människor tar lagen i egna händer, med medborgargarden och hämndaktioner som följd.

I debatten kring brott och straff läggs ofta stor vikt vid att problematisera och psykologisera bilden av gärningsmannen. Man vill visa förståelse för brottslingen, och man vill påvisa att det ofta är sociala och/eller känslomässiga problem som gör att en människa blir kriminell. Liknande tendenser finner man även i film och litteratur. Brottslingens ”ondska” skildras som en konsekvens av dåliga uppväxtförhållanden, barndomstrauman, psykiska problem, missbruk, socialt utanförskap, osv.

Dessa försök att förklara våldets och kriminalitetens mekanismer är förstås viktiga. Ingen människa föds ond, och vi bör givetvis försöka förstå vad som får vissa individer att begå till synes oförklarliga, meningslösa våldsbrott. Men det har sina risker att alltför ensidigt fokusera på gärningsmannens psykologi. För det första riskerar man att i någon mening befria gärningsmannen från ansvar. Den ”stackars brottslingen” framställs som ett offer för olyckliga omständigheter, och man bortser från det faktum att alla vuxna människor – under förutsättning att de är vid sina sinnens fulla bruk – har möjlighet att göra val, och har ansvar för sina val. Dessutom glömmer man lätt bort den som bör stå i centrum när man diskuterar brottslighet, nämligen offret. Även om gärningsmannens bakgrund kan vara nog så tragisk är det ju ändå offrets lidande och (eventuella) möjlighet till upprättelse som bör sättas i främsta rummet.

I Leo har alltså Josef Fares valt att skildra brottslighet ur ett annat perspektiv än det gängse. Han bryr sej inte om att problematisera brottslingen, utan fokuserar helt på offrets lidande och behov av upprättelse. Kanske kan man hävda att han därmed förmedlar en förenklad bild av brottslighet. Men jag menar att denna bild behövs som motvikt. Det är faktiskt hög tid att någon ger offren en röst och sätter deras känslor i centrum.

Rolf Hansson

3 december 2007, ej tidigare publicerad