Litterär kanon ett nödvändigt ont?

Diskussionen kring fp:s förslag om en litterär kanon har till stor del kommit att handla om integrationspolitiska aspekter. Många debattörer tycks anse att förslaget syftar till att tvinga på barn från invandrarbakgrund en svensk kulturell identitet. Man motsätter sej detta, och ifrågasätter om någon kan ta sej rätten att definiera vad som egentligen är ”svenskhet” eller svensk kultur. Jag vill emellertid se fp:s utspel ur ett annat perspektiv; nämligen att det handlar om att försvara humanistisk och kulturhistorisk bildning mot en tilltagande utarmning.

Svenskämnet i grundskola och gymnasium verkar – i likhet med flertalet andra humanistiska ämnen – allt mer ha blivit ett slags diffust flumämne som lärarna kan fylla med ungefär vad de önskar, beroende på elevernas ambitionsnivå och sina egna personliga preferenser. Lära sej grundläggande grammatiska begrepp? Nej, det verkar trist. Vi kan väl analysera innehållet i en dokusåpa istället, så att eleverna får något de kan relatera till. Läsa Tegnér eller Geijer? Nej, det blir för svårt. Det går väl lika bra med Harry Potter eller en Liza Marklund-deckare, det viktigaste är ju ändå att vi överhuvudtaget kan få ungarna att tillgodogöra sej någon skriven text. Denna värderelativism får givetvis förödande konsekvenser för elevernas kunskapsnivå, och i förlängningen för hela det intellektuella klimatet i vårt land.

Tillståndet förbättras förstås inte av att denna utarmning och nedvärdering av humanistisk bildning i skolans värld råkar sammanfalla med liknande strömningar i samhället i stort. Inflytelserika politiker och företagsledare kan i det närmaste kokettera med sin brist på kulturell bildning utan att någon reagerar. Det offentliga samtalet styrs i allt större utsträckning av människor vars massmediala status bygger på att de supit och knullat i tv, medan en gedigen humanistisk bildning knappast är värd någonting utanför universitetssalarnas och finkulturens snäva världar. Det underliggande budskapet är bara alltför tydligt: Humanistisk/kulturell bildning är inget att ta på allvar. ”Läsa böcker? Nej, så sjuk blir jag nog aldrig”, som nationalhjälten Tomas Brolin så kärnfullt sammanfattade sin kultursyn. Givetvis känner skoleleverna – medvetet eller omedvetet - av detta kulturklimat.

Sett ur detta perspektiv är det hög tid att slå vakt om skolans roll som kulturbärare, och för att undvika ytterligare utarmning av svenskämnet kanske det (tyvärr) behövs starkare politisk styrning. Sedan är det förstås problematiskt att fatta politiska beslut kring vilka texter som ska ingå i en litterär kanon. I ett samhälle med ett öppet och fritt intellektuellt klimat skapas ju en litterär kanon i någon mening av alla aktörer på det litterära fältet; författare, kritiker, litteraturvetare, förläggare, och – inte minst – den litteraturintresserade allmänheten. Det ligger också i sakens natur att kanon successivt förändras. Gamla texter faller ifrån, nya tillkommer, texter som tidigare ansetts betydelselösa kan omvärderas och få nyvunnen status, etc. Det är alltså absolut inte någon optimal lösning att formulera en litterär kanon genom politiska beslut. Men om det är sådana beslut som krävs för att vi ska slippa få fler generationer ungdomar som går ut skolan utan att ens ha hört talas om Stiernhielm, Stagnelius eller Strindberg – ja, då är det kanske ett nödvändigt ont.

Rolf Hansson

augusti 2006, ej tidigare publicerad