Dags för ytterligare en lista över den bästa musiken just nu. Det blir en resa från dagens Sverige till 60-talets Peru, med några stopp på vägen…

Nutid:

The Solution: Heavy makes you happy (sha-na-boom boom) (från The solution will not be televised, 2007)

Nicke Anderssons och Scott Morgans retrosoul-projekt håller för en andra platta, även om de tvingats fylla ut med lite väl många covers den här gången. Men coverlåtarna är inte bara av ondo, själv fastnade jag för denna utmärkta version av Staple Singers klassiker.

Feist: So sorry (från The reminder, 2007)

En närmast enig kritikerkår utnämnde detta till årets platta 2007. Och det var precis som vanligt: hajpen höll inte vad den lovade. Så otroligt fantastisk är inte The reminder. Men den har sina stunder, däribland detta finstämt jazziga spår där Leslie Feist låter som en indie-version av Norah Jones.

Pressure: Be free (från The biggest reggae one drop anthems 2007)

Ett av de starkaste spåren från en samling med förra årets största hits inom nytraditionell roots reggae.

Mary J. Blige: Work that (från Growing pains, 2007)

I mitten av 90-talet blev hon soulmusikens stora hopp genom att förena den klassiska soultraditionen med modern hiphop och r&b. Numera framstår hon mera som en i mängden, och hennes plattor känns inte lika spännande. Men hon är fortfarande en lysande sångerska, och varje platta brukar innehålla åtminstone ett par höjdarlåtar.

Lefties Soul Connection: Fais do do (från Skimming the skum, 2007)

70-talsinspirerad retro-funk i samma anda som till exempel Sugarman 3 eller Sharon Jones & The Dap-Kings. Hur bra som helst!

Dåtid:

Orlando Julius & His Modern Aces: Efoye so (från Super afro soul, 1966)

Orlando Julius var den store nydanaren inom nigeriansk populärmusik innan Fela Kuti slog igenom i början av 70-talet. Det utmärkta återutgivningsbolaget Vampisoul har sammanställt en lysande dubbel-CD bestående av Super afro soul + en samling med material från 1969 – 72. Det är grymt svängig afropop med influenser från såväl amerikansk r&b, soul och jazz som från kubansk musik.

The Lafayette Afro Rock Band: Afro-love (från Afon; 10 unreleased afro funk recordings 1971 – 74, utgiven 1999)

Mera afro, men av ett helt annat, mera polerat slag. The Lafayette Afro Rock Band var egentligen inte alls afrikaner, utan ett amerikanskt funkband som bestämde sej för att pröva lyckan i Europa. De hamnade i Paris, där de blev populära bland afrikanska invandrare. I den här låten mixas afrikanska influenser med drag av funk, fusion och det tidiga 1970-talets progressiva rock

Alan Moorhouse: Air on a G string (från Beatles, Bach & Bacharach go bossa, 1971)

Jag hittade denna lågbudgetplatta på en loppis och avfärdade den som skräp. Tills jag såg att Alan Moorhouse, ett av de stora namnen inom brittisk ”library music”, var arrangör och orkesterledare. Skivan innehåller – som titeln antyder – bossa nova-versioner av kompositioner av Beatles, Bach och Burt Bacharach, och den är mycket väl värd de fem kronor (!) jag fick ge för den. Det starkaste spåret är denna enastående svängiga tolkning av en av 1700-talets megahits.

James Morrison: You give me something (från Undiscovered, 2006)

Denne unge brittiska singer-songwriter slog igenom stort 2006. Hans album toppade englandslistan, och kritikerna hyllade honom. Själv har jag inte hört plattan förrän nu, och tycker inte den är så mycket att skriva hem om. Ganska slätstruken, småtråkig mogenpop med lite soulinfluenser. Men så har han denna fantastiska låt! ”You give me something” låter som något Stevie Wonder hade kunnat komponera under sin storhetstid på 1970-talet (tänk Songs in the key of life eller Talking book), och Morrisons sång är lysande.

La Sonora de Lucho Macedo: Moliendo café (från samlings-CD:n Gozalo! Bugalú tropical vol. 1, utgiven 2007)

Ytterligare en fantastisk samling från Vampisoul (se ovan), denna gång med peruansk musik från sent 1960-tal. De hippaste banden på Limas klubbar hämtade av allt att döma sin huvudsakliga inspiration från de exil-kubaner som skapade New Yorks salsa-scen. Men samtidigt kunde de låna in element från såväl psykedelisk rock, soul-jazz á la Cannonball Adderley och colombiansk cumbia. Resultatet blev hårt svängande partymusik som med lätthet står sej än idag.

Rolf Hansson

3 februari 2008, ej tidigare publicerad