Oduglige Olle och arbetsrätten


På ett elektronikföretag i en mellansvensk stad arbetar en 64-årig man som vi kan kalla för Olle. Olles tjänst innebär att han sköter enklare administrativt arbete, samt att han utför en del vaktmästarsysslor. Om några månader fyller Olle 65, och borde då rimligen gå i pension. Företagets ledning skulle gärna se att Olle slutade, men Olle insisterar på att jobba kvar i två år efter uppnådd pensionsålder; något han enligt LAS har rätt till. Till saken hör att Olle vid åtskilliga tillfällen fått kritik av såväl överordnade som arbetskamrater för att han konsekvent, dagligen ägnat ett par timmar av sin arbetstid åt att ringa privata telefonsamtal, trots att det på arbetsplatsen finns tydliga regler som förbjuder detta. Företagsledningen har även starka misstankar om att Olle vid flera tillfällen stulit mindre summor pengar ur en handkassa. Detta har visserligen inte gått att bevisa, men man är inom företagsledningen övertygade om att Olle är skyldig till stölderna.

Det finns alltså minst två starka skäl till att Olle borde få sluta på sitt jobb: 1. Han har uppnått pensionsålder, och 2. Han har konsekvent misskött sitt arbete. Det faktum att det finns starka, välgrundade misstankar om att han stulit på arbetsplatsen kan visserligen inte användas som skäl för uppsägning, eftersom man inte i formell, juridisk mening kunnat bevisa att han är skyldig, men det kan åtminstone i sammanhanget ses som en försvårande omständighet. Sammantaget borde dessa faktorer med råge vara skäl nog att avskeda Olle. Men nej, inte i trygghetsnarkomanins Sverige. Här innebär en fast anställning evig, kravlös trygghet. Olle har som sagt lagstadgad rätt att jobba kvar tills han är 67, det faktum att han konsekvent misskött jobbet anses inte vara skäl nog för uppsägning, och de till visshet gränsande misstankarna om stöld har ej gått att bevisa. Alltså kan en 65-årig odugling i ytterligare två år uppta ett arbetstillfälle, medan massor av välutbildade, arbetsvilliga människor går utan jobb.

Historien om Olle är sann, och bygger på uppgifter från en person i företagets ledning. Jag har dock ändrat namn och en del detaljer för att skydda de inblandades anonymitet.

* * *

Som bekant har vi i Sverige sedan ett drygt år tillbaka en borgerlig alliansregering, med moderaterna som dominerande parti. Vi som röstade fram denna regering gjorde det för att vi ville ha förändringar, annars kunde vi ju lika gärna ha låtit Göran & Mona sitta kvar. Och vilka förändringar vi fått! Istället för en fet, gubbig gråsosse som förkroppsligar begreppet maktfullkomlighet har vi fått en - relativt sett - ung, fräsch småbarnspappa, som är medietränad och lyckas ge ett – återigen relativt sett – sympatiskt och ödmjukt intryck. Vi har också fått en - med politikermått mätt - hipp, ungdomlig finansminister med hästsvans och ring i örat. Men tyvärr stannar förändringarna vid sådana ytliga, kosmetiska detaljer. För i allt väsentligt verkar ju De Nya Moderaterna vilja föra en politik som ligger så nära (s) som möjligt. Man vill röra sej framåt, men man kommer inte så långt när ena foten fastnat i det tv-underhållarna Filip & Fredrik kallat ”DDR-Sverige”.

Moderaterna har som bekant haft partistämma nyligen. En av nyheterna från stämman var snarast en icke-nyhet; det beslutades nämligen att partiet inte ska arbeta för några förändringar av arbetsrätten. Arbetsrättslagstiftningen var tydligen uppe till diskussion, men i slutändan beslutade man att bara göra en minimal ändring i partiprogrammet. Eftersom (m) valt denna hållning och de råkar vara det största av regeringspartierna kan vi alltså inte räkna med någon förändring eller uppluckring av rådande arbetsrättslagar under innevarande mandatperiod.

Moderaternas ovilja att förändra arbetsrättslagstiftningen framstår som mycket märklig. Partiets stora, allt överskuggande valfråga var arbetslösheten, och i duellerna med Persson upprepade Reinfeldt med en dåres envishet sin tes om ”arbetslinjen” som skulle ersätta bidragsberoende och meningslösa AMS-projekt. Även efter valet har (m) fortsatt framhålla kampen för fler jobb som sin paradgren. Dessutom har ju moderaterna av tradition starka kopplingar till näringslivet, och har i allmänhet varit det parti som framhållit vikten av företagande och entreprenörskap för att skapa välstånd. Och det råder nog knappast någon tvekan om att man bland företagare gärna skulle se en uppluckring av t. ex. LAS.

Det är uppenbart att en uppluckring/modernisering av rådande arbetsrättslagstiftning skulle ha positiva effekter: Vi skulle få en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, arbetsgivare skulle troligen bli mera benägna att våga nyanställa, de som står utanför arbetsmarknaden skulle få ökade chanser att komma in, och konkurrensen om jobben skulle bli rättvisare. Men ändå väljer alltså Reinfeldt & co att hålla fast vid en stelbent, föråldrad arbetsrätt som skapats utifrån förutsättningar som rådde för 30 – 40 år sedan. Vad beror detta på? Handlar det om att de till varje pris vill behålla makten, och är rädda att förlora väljare om de gör alltför radikala ingrepp i Den Heliga Svenska Tryggheten? Eller är de bara korkade?

* * *


Berättelsen om Olle visar på baksidorna av den nuvarande arbetsrätten. Det är enligt min mening alldeles orimligt att någon som uppnått pensionsålder och dessutom bevisligen misskött sitt arbete har lagstadgad rätt till fortsatt anställning, medan hundratusentals människor går arbetslösa. Och Olle är långt ifrån något unikum. Jag är övertygad om att man kan hitta minst en eller ett par ”Oduglige Olle” på i princip varenda svensk arbetsplats. Vi har nog alla stött på dem - folk som är inkompetenta, lata, trötta på jobbet, eller helt enkelt bara osedvanligt obegåvade, och som blir en belastning för både arbetsgivare och kollegor. Men i och med rådande arbetsrättsliga lagstiftning går det inte att bli av med dem, utan man får snällt dras med dem tills de behagar pensionera sej. Och samtidigt skriker som bekant massor av duktiga, välutbildade, kompetenta människor efter jobb…

Men, invänder nu Vän av ordning, är det verkligen rätt att ställa människor mot varandra på det här sättet? De som har jobb ska väl inte lastas för att andra inte har jobb? Borde inte målet vara en arbetsmarknad där alla som kan och vill jobba och försörja sej också ska få möjlighet att jobba och försörja sej? Jo, visst borde en sådan arbetsmarknad vara målet, precis som det vore fint med fred på jorden, och att rätt låt alltid borde vinna Melodifestivalen. Jag vet att mitt resonemang kan tyckas hårt, kanske till och med cyniskt. Men jag anser att det finns flera starka argument för att man faktiskt både kan och bör ställa Olles fortsatta anställning i relation till arbetslösheten:

1. Att hävda att vi bör sträva efter en arbetsmarknad där det finns jobb åt alla, och att använda detta som ett argument för att bibehålla rådande arbetsrättslagar är ungefär som om att hävda att det inte bör finnas något polisväsende eftersom målet bör vara ett samhälle där det inte förekommer någon brottslighet. Det är m.a.o. en naiv, utopisk tanke. Vi kommer med största sannolikhet inte att uppnå full sysselsättning inom överskådlig framtid. Snarare talar mycket för att vi kommer att få vänja oss vid en konstant hög arbetslöshet, och att det kommer att finnas stora grupper av medborgare som aldrig får ett riktigt jobb under sin livstid. En uppluckring av rådande arbetsrättslagar skulle ge en rättvisare konkurrens om de jobb som finns.

2. Det faktum att en person som Olle kan behålla sin anställning innebär inte bara att han upptar ett arbetstillfälle som någon mera lämpad skulle kunna få. Det innebär sannolikt också att arbetsgivare överhuvudtaget blir mindre benägna att anställa eftersom de vet att det är oerhört svårt – ja, närmast omöjligt – att bli av med olämplig personal.

3. Affärsdrivande företag är inte välgörenhetsinrättningar med syfte att ge sysselsättning och försörjning åt människor. De är i första hand marknadsaktörer som måste vara lönsamma och konkurrenskraftiga. Personal som inte sköter sitt jobb minskar givetvis lönsamheten och blir en belastning för företaget. Och minskad lönsamhet kan i förlängningen leda till att företag tvingas lägga ner, med förlorade arbetstillfällen och minskat välstånd som följd.

4. Ändlös trygghet i kombination med fullständig kravlöshet är inte bra, varken för den enskilde individen eller för samhället i stort. Det måste inom arbetslivet (precis som inom andra delar av samhällslivet) finnas en rimlig balans mellan trygghet och personligt ansvar.

Rolf Hansson

2 november 2007, ej tidigare publicerad